Om man följer den svenska enfrågedebatten om vems intresse börsbolag ska verka för fokuserar media i synnerhet på en målgrupp – börsbolagens koncernledningar och framför allt dess VD:ar. Intresset och motivationen styrs av bonus. Finansmarknadsministern Mats Odell driver denna fråga på årets bolagsstämmor, inga bonusar, tack.

SvD-tecknaren Jan Berglin med sina träffsäkra betraktelser av tillvaron har flera mycket träffande iakttagelser om bonusar, bland annat i en strip från “Välkommen till Fjuckby”:

Den ena Berglin-karaktären säger “Carl-Henric Svanberg tycker att bonusar ska finnas kvar eftersom toppchefer är tävlingsmänniskor som sporras av detta”, varpå den andra replikerar “Jaha…vilka slags tävlingar tänker han då på? Terrängloppet “Dagis runt” där alla får medalj o bulle oavsett resultat? Riktiga tävlingsmänniskor vet att man inte får ett skit om man är usel!!”

Lyfter man blicken från vår perifera bakgård till den anglosaxiska världen besvaras frågan annorlunda om börsbolagens målgruppsfokus. Fram till finanskrisen gällde shareholder value, börsbolagets förmåga att få en optimal marknadsvärdering, generera vinst och utdelningar. Nu har till och med GE:s tidigare koncernchef Jack Welch, mannen som gav begreppet ett ansikte, vänt ryggen åt det med orden; “On the face of it, shareholder value is the dumbest idea in the world, shareholder value is a result, not a strategy . . . Your main constituencies are your employees, your customers and your products.”

Även mitt husorgan The Economist har uppmärksammat frågan under rubriken “A new idolatry”. Kvartalskapitalismen får ge vika för mer långsiktiga målsättningar där – ta daa – andra stakeholders så som kunden och rent av de anställda ska ställas i första rummet.

Orsak och verkan, upplysningstidens mantra, kanske åter kommer i ropet.

Läs även på economist.com: “A new idolatry” , i DI “Direktörerna drar ifrån på lönerallyt” och på svd.se: “Kritiserade bonusar godkändes”

Inlagt av Gästbloggare Jakob IvarssonS/Stakeholder communication
Panel member Reportwatch.net Annual Report on Annual Reports

Foto: Jakob Ivarsson

Årets Finforum, arrangerat av Sveriges Finansanalytikers förening, FAR SRS, IREV och Sveriges informationsförening, fokuserade på hur börsbolagen kan ge den bästa kommunikationen till marknaden i en turbulent omvärld. Där belystes bland annat hur framtidens årsredovisning kan se ut. I en paneldiskussion resonerades det vad läsaren vill se. Det konstaterades då, oavsett om läsaren är t ex aktieägare eller analytiker, att de minst lästa delarna var bolagsstyrnings- och kontrollrapporterna samt notapparaten. Dessa delar har samtidigt bidragit till att ett svenskt börsbolags årsredovisning i snitt ökat med 3 – 9 sidor de senaste åren.Huvuddelen av publiken på drygt 100 personer bestod av redovisningsekonomer och revisorer. De fick en tuff existentiell tankeställare. “För vem gör jag detta?”

Vad vill en läsare se då? VD-ordet och en bra beskrivning av bolagets affär och vad som driver den, hur ser strategin ut och vilka risker är reella? Siffror är inte ovidkommande men bör vara på övergripande nivå. Resultat- och balansräkningar samt flerårsöversikter räcker väl.
Ersättningsnoten ter sig dock intressant för medierepresentanterna och börs-VD:ar.

Hur ska det presenteras? Mindre text och gärna pedagogiska figurer och diagram. Panelmedlemmen Martin Hamner, CFO på Industrivärden hänvisade till deras gordiska svärdshugg på sin årsredovisning, de minskade från 86 till 44 sidor!

Avslutningsvis skedde det en begreppsblandning av årsredovisningen i tryck format, den betraktades av många som en produkt och inte en kanal. Budskapen bör enligt min mening vara detsamma, men bör anpassas beroende på kanalval.

Inlagt av Gästbloggare Jakob Ivarsson/Stakeholder communication
Panel member Reportwatch.net Annual Report on Annual Reports
Foto: Flickr