Nu är sommaren äntligen här och som vanligt bjuder festivalsommaren på något för alla smaker! Oavsett om man är en inbiten hårdrockare, reggaefan eller popsnöre finns det en festival som tilltalar alla.
Dessvärre har det blivit allt fler festivaler som tvingas ställa in och den hårda konkurrensen bidrar till att vissa t o m går i konkurs. Förra året var det den populära Hultsfredsfestivalen som tvingades ställa in medan Arvikafestivalen då klarade sig med nöd och näppe. I år är det tråkigt nog Arvikafestivalen som för inte så länge sedan ansökte om konkurs.
Den svenska festivalmarknaden verkar övermättad och publikens intresse för musikfestivaler är ljummet. De flesta festivalsugna väljer de säkra korten då många inte vågar köpa biljetter till en festival när man inte vet om den ens kommer att starta.
Det är ingen överdrift att säga att Göteborg är Sveriges festivalhuvudstad med flera lyckade festivaler såsom Metaltown och Where The Action Is. Kvar är den populära festivalen Way Out West som kommer att gå av stapeln den 11:e augusti. På festivalen kommer bland annat artisterna Prince , Robyn, Kanye West och Empire of the Sun att spela. I år kommer festivalen även att bredda utbudet och satsa på film då det bland annat blir galapremiär för filmen om Håkan Hellström.
Vill man så kan man läsa mer om vilka festivaler som erbjuds i sommar på Tunigos festivalguide!
I onsdags var det 420 här i USA, en dag då amerikanarna samlas klockan 4:20 pm för att röka gräs tillsammans. Denna ”tradition” började på 70-talet i California då studenterna samlades utanför skolan eller på campus för att röka marijuana.
”420/Green Day” gjorde i onsdags inte mycket väsen av sig här men jag kan tänka mig att det såg annorlunda ut på Austin’s många campus… Austin är ju en lite ”weird” stad, förra helgen hölls här t.ex. Austin Reggae Fest och jag har nu kommit fram till att man får någon slags ”Christianiakänsla” då man ser folk i hängmattor nere vid floden i hemmasydda klänningar med batikmönster.
Debatten angående legaliseringen av cannabis är fortfarande aktuell, både i USA och Sverige och angående 420-dagen fick jag en länk skickad till mig angående programmet Verkligheten i P3 där psoriasissjuke Mattias, som vill ta 420-traditionen till Europa och Sverige, intervjuas angående användandet av cannabis som läkemedel. Mattias har provat många mediciner mot sin smärta och påstår att endast cannabis hjälper.
Det är svårt att ta ställning till både legalisering av cannabis och om drogen ska få användas i medicinskt syfte, speciellt då man lyssnar på Mattias historia. Minskar verkligen användandet av tyngre droger om vi i Sverige legaliserar cannabis? Visst kan cannabis vara farligt, men samma sak gäller väl egentligen för alkohol. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig ens rökt på. Vad tror ni?
På Plyhmbloggen har vi tidigare skrivit om debatten då California i november 2010 röstade om legaliseringen av cannabis.
Här berättar den amerikanske komikern Bill Maher om sitt förhållande till cannabis.
De båda katastrofer som Japan har upplevt är svåra att ens föreställa sig. Någon berättade att vid jordbävningen flyttade sig skrivbordet på jobbet en meter. Kan man ens förstå det?
Japan är ett högteknologiskt land med väl utvecklad byggnadsteknik. Man har medvetet byggt byggnader som ska tåla jordbävningar och man har en hög teknisk standard.
De flesta byggnader stod emot jordbävningen, fler hade problem med den efterföljande tsunamin.
Japanerna är väldigt lösningsorienterade; inställningen är att det bästa man kan göra är att gå tillbaka till arbetet och se till att få saker och ting att fungera igen.
Det är en del av Japan som är skadat, inte hela landet. Problemen består i att infrastrukturen inte är intakt. Det går inte att flytta det gods som trots allt åter produceras. Tågen fungerar – det var endast ett tåg som sveptes med av tsunamin. Spåren är i det närmaste intakta, men problemet är elförsörjningen. 11 av Japans 55 kärnreaktorer har stängts ner, april månad ut. Elförsörjningen löser man på kort sikt med gas och kol. Kolminorna i Japan fungerar fortfarande. 39 av 40 gasterminaler är OK. Det man inte kan producera själv importerar man och bedömningen är att 1 gasfartyg var 3:e dag löser efterfrågan på el under en övergångsperiod.
Japan är världens 3:e största ekonomi. Kina, Asiens lokomotiv, kommer att lida mest av Japans båda katastrofer eftersom Japan är en stor exportör till Kina.
Den största inverkan på den globala ekonomin ligger i att 25 % av alla flash memories som finns i styrkort etc tillverkas i den region som nu är utslagen. Det kommer i sin tur att ha allvarlig inverkan på framförallt biltillverkningen i världen.
Vad händer då efter katastrofen i Japan? Man kommer att behöva stål, cement, spannmål, bränsle och tunga fordon för återuppbyggnaden. Men är det något man lärde sig efter den förra jordbävningen i Japan så är det att komma igen så snart som möjligt. Det bevisas väl av att två dagar efter skalvet tog man emot nya order på samma kontor där skrivbordet flyttade sig en meter den 11:e mars 2011.
Komponentbrist innebär höjda priser (DI)
Bilder från förödelsen i Japan
90% av infrastrukturen återställd (slutet av mars)
Kärnkraftsolyckan uppgraderad till en sjua på den sjugradiga skalan.
Det är alltfler Internetanvändare som kopplar upp sig på nätet via mobilen och bara sedan årsskiftet har mobilsurfandet ökat med cirka 10% till ett antal svenska sajter. Enligt branschorganisationen EIAA är det cirka 14% av européerna som använder sina mobiler just för att gå ut på webben. Även inom e-handeln är det numera många kunder som använder mobilen för att handla i webbutikerna.
Men istället för att endast värdera uppkopplade användare har man även börjat räkna antalet prylar online. Uppkopplade prylar, också känt för “Internet of things”, är föremål som via Internet kommunicerar med omvärlden. Olika typer av föremål online har länge funnits men det är först de senaste tio åren som dessa har utvecklats och förhållandevis ökat. Men detta är bara början.
Internet står nu inför en enastående expansion av olika saker som väntar på att få en identitet på webben. Telekomföretaget Ericsson räknar med att det redan år 2020 kommer att existera cirka 50 miljarder prylar online vilket är betydligt fler än vad det finns uppkopplade användare.
Däremot kan vi redan idag se föremål som är uppkopplade till webben. Exempelvis erbjuder Nike tillsammans med Apple en hastighetsmätare, i form av en sensor, som man kan ha i sina träningsskor. Under en joggingrunda rapporterar mätaren sträckan till en nättjänst via löparens Iphone eller Ipod. Genom denna kan man få en översikt över exempelvis hur fort och långt man sprang samt hur många kalorier man brände.
Det är svårt att förutspå vilka typer av uppkopplade föremål som vi kommer att få se i framtiden då tekniken fortfarande är ganska ny. Men exempelvis kommer vi kanske ha sensorer i marken som direkt visar bilförarna var det finns en ledig parkeringsplats före man åker in på parkeringen. En framtid som dock redan är verklighet i San Francisco.
Men i takt med utvecklingen och den stora expansionen av uppkopplade prylar uppstår också frågan hur vi användare kan lita på dessa? Denna fråga förväntas användarna få svar på med hjälp av det EU- stödda projektet Utrustit som kommer att pågå fram till år 2013. I slutet av mars kommer även IETF (The Internet Engineering Task Force) besluta om en standardisering för uppkopplade föremål.
Tidigare i våras skrev vi om Nathalie Schutermans 12 åriga dotter Chloé som ekiperas i klänningar från Chanel och väskor från Balenciaga. Under Chloés medverkan i programmet Förkväll diskuterades allt ifrån favoritdesigners till bloggplaner. Resultatet går att se här.
På bloggen beskrivs (av mamma?!) Chloé som en kreativ, positiv och nyfiken tjej som följt med på inköpsresor till bl.a. Paris, Milano och New York. Bloggen ska ge Chloé en möjlighet att dela med sig av sin unika känsla för mode, som hon tydligen har utvecklat redan vid 12 års ålder.
Givetvis går det nu att läsa överallt på nätet om denna fruktansvärda blogg och Alex Schulman är inte sen med att berätta hur otroligt provocerad han blir av Chloé och att barn under 15 år inte borde få blogga. “Näthat” verkar ju vara något som många bloggare får uppleva men det hade inte förvånat mig om Chloés skyddade värld är oemottaglig för detta.
Visst har lillgamla Chloé en extremt exklusiv livsstil för sin ålder men hon är ju så himla söt med sina rådjursögon och sitt mörka hår. Dessutom är det svårt att kritisera då Chloé faktiskt bara är ett barn. Jag håller med Parisa Amiri; låt Chloé blogga om hunden Ralphs intressen, dagens outfits, sina bästa julklappstips under 1000 kr och favorithotellen i NY. Varför inte? Det finns uppenbarligen en efterfrågan på just den här typen av blogg. Så länge den lättpåverkade målgruppen inte tror att det är så här man måste leva och se ut för att vara perfekt, för den risken finns ju, så är väl bloggen inte något större problem.
Vad är ok benämning? Andra generationens invandrare eller etnisk svensk eller kanske blatte? Vi har svårt att hitta en term som känns rätt för personer med annan kulturell bakgrund än svensk. Invandrare har kallats för utrikesfödd och svensk medborgare blev utlandssvensk. Första generationens invandrares barn blev andra generationens invandrare. Ja, det är många begrepp för samma sak.
Vi är så rädda att stöta oss med människor med annan hudfärg, religion etc (som t ex i humoristiska You Tube-klippet från “Sunes sommar” ovan). I andra länder med lång mångkulturell tradition är man tydligare. I USA och England är det t ex naturligt att säga “black male” eller female hispanic”. Man är det man är helt enkelt.
Visste ni förresten att mannen som greps för skottlossningen i Malmö har finska föräldrar!? Då kan man fråga sig om han är svensk eller invandrare? Och är det svenskar eller invandrare som blivit beskjutna? Intressant frågeställning, eller hur?
Vi vill förklara utan att peka ut. Och det är svårt. Varför är vi så känsliga? Finns det verkligen inte ett naturligt förhållningssätt? Kanske kommer vi dit så småningom!?
Ovanstående är delvis en sammanfattning/omskrivning av en artikel av Ramin Rahmani i det senaste numret av den utmärkta tidskriften Fokus.
På Blatteförmedlingen. se kan vi läsa följande generella beskrivning av vad en blatte är: “individ med svenskt eller utländskt ursprung, som bor i Sverige och har insikt i andra språk, kulturer, seder och bruk än de traditionellt svenska.”
Följande beskrivning av ordet blatte finns på Wikipedia.
Söker man på ordet “invandrare” får man 96.100 träffar som bilder/illustrationer på Google.
I Sverige använder var tionde ung man och var tjugonde ung kvinna cannabis, var femte gymnasieelev har testat. I natt röstade Kaliforniens invånare om kontroversiella “Proposition 19” – d v s om legaliseringen av cannabis (användning för medicinskt bruk har varit tillåtet sedan 1996). Förslaget avslogs dock med 57 % av rösterna. Men nu är debatten aktuell även i Sverige, ett land där vi tidigare har haft en nolltolerans mot droger. Bör cannabis tillåtas och i så fall varför?
I gårdagens Aktuellt diskuterade den cannabis-vänliga journalisten Magnus Linton användandet av drogen med Maria Larsson, regeringsansvarig i narkotikafrågor. Själv är jag skeptiskt inställd till Lintons argument och det får mig i stället att tänka på den glamorisering av droger som man ofta möts av i media. Idag är det väl tämligen uppenbart att droger (även alkohol inräknat) kan vara skadliga!?
Linton menar att cannabis ska legaliseras för att bryta den organiserade kriminaliteten. Är inte det en orimlig spekulation att använda som motiv till legalisering? Vad är det som säger att det kriminella intresset inte flyttas över till andra narkotikapreparat?
Huvudfrågan måste ju ändå vara om användning av cannabis är ett accepterat beteende eller inte i vårt samhälle. Vad kommer vi att mötas av för konsekvenser? Anses inte cannabis vara en inkörsport till tyngre droger? Att säga att cannabis är ofarligare än alkohol är väl inte heller ett skäl till legalisering då alkohol ju faktiskt är skadligt. (Dock har alkoholen blivit en del av vårt kulturella mönster).
Är det verkligen så att de positiva aspekterna överväger de negativa? Personligen känner jag faktiskt inte till någon som har använt sig av cannabis och upplevt någon större intellektuell utveckling. Vad hände med “Våga säga nej till droger?”.
Läs även: Politikerbloggen.se; alt SvD – Missbruket kostar 150 miljarder kronor GP – Kändisar klara för rehab
Mer om Propositoion 19 i DN
Efter helgen som gått vet hela Sverige att Nina och Eric lagar mat på en teppanyakihäll, köper exklusiva viner av sydafrikanska gårdsherrar, har en elektriskt styrd toalettdörr, synkroniserad inredningssmak och en för liten walk-in-closet. Reportaget om deras fantastiska vindvåning blev kanske inte riktigt som de hade tänkt sig, eller?!
Överallt på nätet syns parodier på artikeln och Henrik Schyffert har twittrat som aldrig förr: “Det här slår ALLT i skämtväg!” Vidare undrade han om inte DN har någon typ av möte där de läser igenom artiklarna och pratar lite innan de går i tryck: “Så har vi vindsvåningsartikeln som Sara gjort… vad tycker ni?” “Känns bra tycker jag.. fräscht sådär.. kul vinkel.” HJÄLP!!!!
-Vi förutsåg att reportaget skulle reta en del läsare. Jag strök en del formuleringar innan publicering. Men att det skulle få denna omfattning trodde vi inte. Vi vet att denna typ av texter retar upp en hel del läsare och med blogg- och Facebookvärlden sprids det som en löpeld, säger Bo Westmar, redaktör för DN Bostad.
Nina och Eric får köpa, renovera och inreda hur många vindsvåningar de vill. Däremot tycker jag inte att de bör släppa in journalisten Sara Trus i sitt nästa vindsvåningsprojekt. Trus absurda skildring av paret och deras bostad är utan dess like. Textformuleringarna (inredningsporr menar vissa) liknar mest en bostadsannons av parodikaraktär. Reportage om livsstilskonsumtion som detta retar ju gallfeber på avundsjuka svenskar. Kanske det borde ha varit lite mer fokus på inredning och inte kryddor från Peking? Men visst skrattade även jag högt åt “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Jag undrar nästan vad Sara Trus ska bjuda på härnäst.
Här kan du läsa DN’s originalartikel. Dagens Svenskbladet har gjort en riktigt rolig parodi på DN’s artikel.
Ännu en parodi, fast ur ett familjeperspektiv.
På Facebook finns nu klubben Eric och Ninas vindsvåning med nästan 1000 medlemmar.
I sommar blev det ingen lugn semester för min del utan en tre veckors resa som ledare för STS. För andra gången åkte jag till Hastings och jobbade som undervisande ledare i engelska på deras Riding Camp.
Redan förra året märkte jag att det är ganska speciellt att arbeta med språkresor; intensivt och krävande men samtidigt spännande och väldigt givande. Förmågan att lösa problem, samarbeta, leda och hantera konflikter sätts på prov när du hamnar i situationer som du aldrig hade kunnat föreställa dig.
Jag tror att det är nödvändigt att ständigt utveckla språkresan som produkt då den i vår globala värld kan anses som omodern (vi svenskar reser ju en hel del). Det räcker inte med att erbjuda “lektioner” i England, tonåringar kombinerar hellre språk med skidåkning i Whistler, surfning i Australien eller forsränning i Canada.
STS har koll på vad som gäller och jag hoppas att de kommer fortsätta att överraska med nya koncept och resmål.
Semestertider! Kan vi förbereda oss? Hur gör vi för att må som bäst? Tidningarna är fyllda med tips och goda råd. Här följer några:
• Planera och fixa så mycket som möjligt innan semestern så du kan koppla av när den väl börjar (sent påtänkt för en del)
• Släpp kontrollen, det gäller i synnerhet jobbet
• Kolla inte din mejl, eller minska frekvensen radikalt
• Byt miljö, det är viktigt med omväxling
• Hitta på något nytt, bryt dina invanda mönster och gör något annat än det du är van vid
• Ta minst tre veckors semester (kanske lättare sagt än gjort)
(Ovanstående råd kommer från professor Gunnar Aronsson)
För er som ska ut och resa gäller det att njuta av förberedelserna - lyckokänslan kan vara som störst innan (!) man ger sig iväg. Och lev i nuet för lyckan är kort. Väldigt snabbt efter semestern mår du lika bra/dåligt som dina kollegor, som inte rest. MEN – de som haft en avslappnande resa mår bättre än de som haft en stressig resa. (Kanske inte så oväntat!)(Enligt en nyligen publicerad studie från Holland.)
Vad har då jobbet för betydelse på semestern? Enligt undersökningsföretaget Netsurvey har många jobbet i fokus även under semestern. Nära hälften av alla svenskar kan inte låta bli att tänka på jobbet och 40% läser mail varje dag eller flera ggr i veckan. Många har dessutom frekvent kontakt med sin chef….
ÄVEN VI SOM SKRIVER PÅ PLYHMBLOGGEN DRAR NER LITE PÅ ENGAGEMANGET OCH GÅR UT I SOLEN. FAST VI LÄGGER INTE NER HELT UTAN SKRIVER DÅ OCH DÅ NÄR ANDAN FALLER PÅ!
VI ÖNSKAR VÅRA BESÖKARE EN SKÖN SEMESTER!!!!
Ett personligt semestertips: Ta dig tid att lyssn på programmet Sommar då och då! Det är en höjdare!
Ryska Irina Vostrilkova är vacker, välutbildad och vältalig. Hon jobbar som servitris på en liten bar, trots att hon är läkare. Och så skriver hon långa mail om kärlek. SvD fejkade en identitet som 39-årige dataingenjören Mats från Gubbängen och tog kontakt med Irina.
Efter tio kärleksfulla mail där hon berättar allt om sig själv, sin familj, gudstro, att hon är bra på att laga mat och vad hennes förra hund hette, kommer så en förfrågan om 500 euro för hjälp med visum.
I senaste numret av Passion for Business finns slutligen en intressant artikel om den ryska kvinnans villkor i det moderna Ryssland, vilket är = Moskva. Kalla fakta om ekonomiskt hårda villkor och rådande traditionella värderingar visar på många kvinnors tuffa vardag. Kanske inte så underligt då att det förutom gott om fiktiva Irinor även finns ett antal verkliga Irinor med samma mål – att knyta hymens band med en välbärgad man.
När kvicksilvret stiger åker långbyxorna av och shortsen på. Och kring shortsens vara eller inte vara i stadsmiljö finns olika åsikter. Hemma hos Magdalena Ribbing, vår mesta folkvettsexpert och etikettrådgivare börjar telefonen genast gå varm. Är det ok med shorts i stan?
Enligt Magdalena ska man inte ha shorts på jobbet, på krogen eller i mataffären. Det handlar om hänsyn till andra människor och det är inte ok med exponering av lurviga (!?) och svettiga (!?) ben.
Ja, det verkar vara skillnad på manliga och kvinnliga ben – en pub i Karlskrona anmäldes förra veckan till diskrimineringsombudsmannen av en man som inte fick komma in klädd i shorts. Kvinnor på samma pub sägs ha visat betydligt mer ben.
Patrik Steorn, modevetare förklarar att stilkoder är en process i ständig förändring och här reflekteras samhällsutvecklingen som sådan. Idag är gränsen mellan arbete och fritid mer flytande än någonsin. Det märks även när vi klär oss.
Pelle Strandberg, PR-konsult har flera banker som kunder. Där existerar visserligen inte shorts på arbetstid, men dock slipslöst och ej vit skjorta i vissa sammanhang. Så trenden mot mer avslappnat finns även här. Även om det nog dröjer innan vi får se korta byxor i bankmiljö.
För gemene man verkar numera korta byxor hur som helst vara acceptabla i stadsmiljö och den generella uppfattningen är tydlig – vi går mot en mer avslappnad klädstil och det är helt klart en trivselfaktor.
Nu när vi är mitt inne i en värmeperiod och dessutom närmar oss semestern känns det väl rätt skönt att tagga ner med ett par shorts. Som förresten USAs första dam Michelle Obama gjorde redan förra sommaren.
Just nu har Sveriges tv-tittare ett enormt stort intresse av framgångsrika mäns fruars vardag: Svenska och norska Hollywoodfruar, desperata (fiktiva) fruar och snart skånska framgångsrika fruar och The Hamptons-fruar. Tydligen letade produktionsbolaget även efter en homosexuell kille som levde lyxigt “hemmafruliv” i USA, men det var ingen som hörde av sig.
Vad är det egentligen som intresserar oss? Anna Ankas klagande på trädgårdsmästaren, Maria Montazamis ostkrokar, Agnes Nicole Winters senaste musikvideo till A Real Man eller Päivi Hackers pole dancing? Det diskuteras och framförallt kritiseras flitigt både på internet och i lunchrummet men ändå kan vi inte stänga av tv’n. Är detta en så främmande värld för majoriteten av oss svenskar att vi inte kan låta bli att fascineras eller är det bara den svenska avundsjukan som kommer fram när dyra smycken, bilar och hus visas upp?
De framgångsrika männen då? Vad gör de när fruarna botoxar pannan, spår sig och shoppar? Arbetar antagligen, och vem är intresserad av det? Kanske en målgrupp bestående av män? Jag tror att det hade varit ganska intressant att istället få följa alla dessa fruars män i deras arbeten. Lite mer business helt enkelt (men ändå en “lyxig” tillvaro för de som nu vill se detta).
För den som hellre vill läsa om livet som lyxhustru rekommenderas den nya boken The Devil’s Casino av Vicky Ward (hustru till fd Lehman Brothers-direktören Bradley Jack). Vicky berättar om den perfekta ytan, människans svagheter, pengars korrumperande makt och farorna med hybris. Livet på Wall Street låter spännande jämfört med höstens tv-utbud.
För inte länge sedan publicerades en internationell undersökning, som visade att fotboll är det absolut största samtalsämnet när män träffas på puben. Även om män inte har så mycket gemensamt brukar de ofta kunna förenas genom fotbollssnack. Dessutom tillåts det plötsligt att visa otroligt starka känslor; skrik, vrål, svordomar, kramar, pussar, gråt osv.
Just alla dessa känslor har den påhittade (pro-rugby) reklamen för ölproducenten Guinness använt som inspiration. “Reklamen” som togs fram av byrån EHS 4D och belönades med Chairman Award vid Chip Awards (reklamtävlingen utan några som helst regler eller begränsning av kreativitet) driver flitigt med fotbollsvärlden.
Jag har alltid undrat hur det är möjligt att engagera sig så känslomässigt i en sport där man själv inte deltar eller direkt påverkas av resultatet. Därför gjorde jag lite research, så här i VM-tider.
- Idrotten är en manlig sfär, den har maskulina förtecken med allt det här att tävla, konkurrera, vinna och så vidare. Idrotten bli den plats i samhället där män har ett icke-ifrågasatt tolkningsföreträde. Om män ska umgås spontant blir det nervöst, istället är män jättebra på ceremonier, att sätta upp tydliga ramar och skapa en ordning säger Jesper Fundberg, etnolog på idrottsvetenskapliga enheten vid Malmö Högskola.
Här har vi kanske svaret till männens relation till fotboll och känslor. När män tittar på sport tillsammans uppstår någon slags ritualiserad gemenskap där det är fritt fram för känsloutlopp- Även om dessa känslor enligt Jesper Fundberg ofta framstår som komiska; de är spontana i en mening, ändå mycket ritualiserade.
När männen blir osäkra på sin maskulinitet finner de alltså en trygghet i den rituella gemenskapen så att de slipper bli ifrågasatta. (Jag läste för övrigt någonstans att fotbollen är en värld av män för män, vilket skapar en homofobisk paranoia som ständigt måste försvaras. Verkar jobbigt.).
Jaja, kanske lika bra att de fortsätter att ritualumgås under VM, derby, vänskapsmatcher, allsvenskan och allt vad det heter. Vad är det för typ av män som intresserar sig för rugby då? “Riktiga” män? (=Känslokalla?)
Många trender föds i USA, så även The Cavemen Lifestyle, en subkultur där medlemmarna försöker efterlikna sina förfäders livsstil. Gruppen består av ca 150 män som har anammat både den diet och fysiska träning som dominerade under stenåldern. Efter avklarade timmar på kontoret springer “grottmännen” i bar överkropp på Manhattans gator, klättrar i träd i Central Park och hoppar över stenar för att sedan äta mängder av kött och grönsaker (kolhydrater som bröd och pasta fanns ju inte på stenåldern). Gruppen leds av fransmannen Erwan Le Corre som påstås vara en av de mest vältränade männen i världen.
Jag tycker egentligen inte att New York-männens livsstil är särskilt extrem; killarna får leka tillsammans, låtsas att de blir jagade av djur och vara lite macho helt enkelt (!). Själva stenåldersdieten har flera fördelar enligt experter och träningsformen är definitivt varierad. Deras livsstil verkar bara innehålla ett litet problem; det är svårt att hitta tjejer:
- New York vimlar av vegetarianer och veganer, säger John Durant. Jag vill träffa en tjej som gillar att äta kött.
Jaha, det var ju typiskt! Då är det nog ingen idé att jag åker till New York och går på jakt efter den moderna grottmannen.
Tips till dig som vill prova på livet som grottmänniska:
Ät kött, grönsaker, frukt och nötter. Undvik kolhydrater.
Fasta gärna (minst i 24 timmar; det hände ju ofta att det inte blev någon jaktlycka).
Variera din träning; spring, klättra, hoppa (helst ska du vara barfota).
Det närmaste vi i Sverige kommer grottmännens träningsform är nog Army Fitness. Det kan du träna här.
Klär du dig i lila tröja under kavajen? Bär du med förkärlek en färgrann slips och/eller kravatt i kavajfickan? Då är du rätt ute enligt svenska moderådets trendrapport. För nu ska du ta ut svängarna och bli lite mer sydländskt vågad.
Ett exempel på den nya stilen, men med brittiska förtecken är en av vinterns frontfigurer i svensk press, nämligen den nye Saab-ägaren Victor Muller. Victor kommer enligt moderådet att bli en av svenska mäns förebilder med skräddarsydda kostymer och flamboyanta slipsar. Och varför inte göra som Victor – skaffa dig manschettknappar med dina barns porträtt på och en guldklocka av fickursmodell.
En tydlig attitydförändring är alltså på väg. Trenderna är satta inom branscher som reklam och medier, men nu blir svenska män mer sydländskt vågade även i de mer konservativa kretsarna. Är du bara självsäker fungerar det i alla sammanhang, enligt Lotta Ahlvar, vd för svenska moderådet.
Undrar hur många lila tröjor, flamboyanta slipsar och guldklockor vi får se under våren/sommaren? Intressant!
Lilla Torps Trädgård i Göteborg är en oas. Här har tiden stannat och verksamheten drivs i stort sett likadant idag som för femtio år sedan.
Just nu är det tulpansäsong – ett säkert vårtecken. En explosion av färg och form. Ett hav av gult, rött, orange, vitt, rosa. Runda och bulliga, smala och uddiga, tvåfärgade, enkla eller dubbla.
Du väljer och blommorna skärs direkt på löken. Därav också en extremt lång hållbarhet.
Så hittar du till Lilla Torps Trädgård. Se karta !
Unna dig ett besök!
I dag är det premiär för “S” – Amelia Adamos nya skötebarn. Det är ett magasin om skvaller på hög nivå och Bonniers investering i en ny marknad. 92 sidor för 29 kronor är ett hyggligt pris för en tidskrift, som ger insikt i kändisars liv på kungafamiljnivå och i det exklusiva näringslivet.
Kronprinsessan Victoria tronar på förstasidan och vi kan bl a läsa om hur Sveriges rikaste kvinnor lever. Med de två prinsessbröllopen senare under året som garanter borde nästan första året redan kunna räknas hem.
Bonniers har investerat mellan 15 och 20 miljoner för att försäkra sig om en succé. Här ligger bl a en satsning på namnkunniga profiler som Elisabeth Tarras-Wahlberg, tidigare informationschef vid Hovet som nu blir krönikör och Beatrice Birkeldh från Expressen, som nu blir tidningens nyckelreporter. Förebild lär vara amerikanska tidksriften People.
Många kommentarer kring tidskriften handlar dock om namnet. Vad står “S” för? De flesta associerar direkt till socialdemokraterna; en omöjlig koppling i det här sammanhanget? Bakom bokstaven “S” finns dock en stor stjärna, så en gissning är att “S” står för Star?! Eller kanske har Amelia en hund, som heter Sofus?
Amelia lär vara nervös den här gången. Hon har ju ett bra record i många sammanhang och har t ex lyckosamt sjösatt tre klassiker i den svenska tidskriftsvärlden. Såväl Amelia (numera 15 år), Tara och “M” har blivit säkra kort och funnit stora och stabila läsargrupper. Fallhöjden är alltså hög.
Häromkvällen hörde jag ett kort uttalande av Amelia inför den nya lanseringen. Hennes största farhåga var att “dom” inte skulle släppa till – d v s att kändisar på “rätt” nivå inte är vana att vika ut sig och att det alltså kommer att saknas tillräckligt underlag att skriva om. Förutsatt att exponeringen sker inom justa ramar blir nog detta inget problem, men det återstår att se.
Personligen är jag (hittills) måttligt intresserad av skvallertidningar, men visst måste jag kolla om “S” är något att ha. Nu går jag och köper ett ex!
Uppdatering 20100305: Nu blir det ytterligare ko: nkurrens – Aftonbladet Royal - glossigt lyxmagasin kommer första gången torsdag nästa vecka och sedan ytterligare sex ggr under våren.
Uppdatering 20100313: Första numret av S sålde mer än 50.000 ex! Det är Amelia mycket nöjd med. Förhoppningsvis håller den goda försäljningen även i fortsättningen.
Nu är det inne med kufar, excentriker och bisarra levnadskonstnärer. Ett nytt sätt att bli kändis? Ja, hur som helst verkar dokumentärer med udda personligheter vara av ökande intresse.
Den 9 mars visas på SVT1 filmen om naturrättskämpen (Grizzly Man), som lever med grizzlybjörnar för att till slut blir uppäten. Och det finns en lång lista liknande aktuella filmer på TV-tablån alt nyutgivna som DVD.
Det är dock skillnad på kufar och kufar. En kvinnlig kuf, som t ex Anna Anka är ifrågasatt som få medan en manlig kuf mest ses som modig eller t o m anarkistisk.
Vem som producerar kuf-dokumentären har också betydelse. Beroende på produktionsbolag/kanal läses olika värderingar in. Ett inkännande porträtt hos SVT kan motsvaras av klassförakt och mänsklig misär hos kommersiell TV.
Förra året sändes t ex i SVT en kärleksfull skildring av den 95-årige filosofen Arne Naess och hans tyggris Timotei. Här pratades om lekens betydelse och vikten av att bevara sin livsglädje. Ett annat exempel är Man on Wire, som fick en Oscar förra året som bästa dokumentär. Filmen handlar om en excentrisk fransman, Philippe Petit och hans illegala linpromenadmellan World Trade Center-tornen. Jämför sedan med dokumentärserien om vårt eget Ullared, där intresset för Foppa-tofflor och flintastek ges en bisarr ton. Vilken känsla dröjer sig kvar här?
Inte vill vi väl att jorden befolkas av 100% kufar, men tänk om vi kunde låta empati, humor och nyfikenhet styra i lite högre grad! Kanske vi alla skulle våga – och må bra av att – tänja på gränserna lite grann?
Flash mob kan vara dans på Plattan i Stockholm, offentligt kuddkrig, kurragömma i varuhus eller tunnelbaneåkning utan byxor. Den gemensamma nämnaren är en grupp människor som samlas på en förutbestämd plats vid en fastställd tidpunkt för att genomföra något tillsammans. Handlingen ska helst vara bisarr och oförutsedd. Efteråt skingras alla. Vem som helst kan vara initiativtagare och platsen är det offentliga rummet.
På 1960-talet genomfördes s k Happenings (se även Practical Jokes och Performance) - i svensk tappning var det premiär på Moderna Museet 1962. En del av syftet var även då att överraska/provocera. Happenings genomfördes dock av en mindre grupp, ofta med konstnärlig anknytning. En flash mob eftersträvar deltagande av en större grupp, något som underlättas genom användning av sociala medier.
Restaurang Swea Hof, en del av Elite Plaza Hotel på Västra Hamngatan i Göteborg är en riktig pärla. Med fantastisk mat och extremt trevlig personal. Den “fina” affärslunchen blir en trivsam och avkopplande stund för den stressade gästen. Små + i kanten är den lilla aptitretaren och den avslutande minidesserten. Rekommenderas!
OBS – Det kan vara svårt att hitta parkeringsplats på nära håll under lunchtid. Kungsgaraget kan vara lösningen.
Nätverkande via communities i all ära, men det kan inte ersätta det levande mötet. Här bygger du fortfarande en stor del av ditt viktiga kontaktnät och vårdar ditt bolags/personliga varumärke. Urvalet vad gäller nätverk är stort och tid är ju en begränsning. Dessutom finns det en del att fundera över vad gäller manliga, kvinnliga resp blandade nätverk. Det kan vara värt att tänka igenom vad du vill uppnå med ditt nätverkande, ja faktiskt lägga upp en strategi. Vad förväntar du dig? Kontakter? Affärer? Kunskap? Stimulans?
Jag odlar dessutom ett personligt nätverk med “udda” kontakter – här finns bl a tänkologen, struktören, futuristen, modisten, designern, stylisten, konstnären, fotografen, frilansen, översättaren, författaren, affärscoachen och så förstås minnesatleten. I de här mötena får jag input med stimulans och livsglädje – det behövs när man som konsult står för mycket givande och drivande.
Se även: Nätverken som lyfter karriären i Veckans Affärer (de flesta kvinnliga nätverk)
Har inte kunnat hitta motsvarande lista för manliga nätverk? Eller varför inte blandade nätverk? Finns det en sådan?
I DI/Weekend viker han återigen ut sig. Arne Mårtensson. Men denna gång som livsnjutare på heltid och definitivt före detta karriärist. För tre år sedan gjorde Arne det som jag är övertygad om att många av hans kollegor i näringslivet mer än gärna skulle göra. Han hoppade av en välavlönad topposition som ordförande i Handelsbanken. Sedan gav han sig ut på en tre år lång jordenruntsegling med sin hustru Heléne. Nu är han alltså tillbaka, har nyligen publicerat boken Vid nytt roder och ser fram emot nya seglatser. Med nya perspektiv på livet.
Jag fruktade att Arne var unik. Men idag träffade jag en likadan. En VD, som “frivilligt” lämnat “makten och härligheten” bakom sig. Han talade om det vackra soliga vädret och om morgondagens andjakt. Slipsen skavde lite runt halsen, han hade inte använt någon slips de senaste 12 veckorna. Men han log och tog gärna bussen till uppdraget som ordförande i den välkända stiftelsen.
Kanske finns det hopp för VDarna? Att livet kan vara rikt och sunt efter förtidspensioneringen. Och inte tomt och meningslöst i avsaknad av kvartalsrapportering och bekräftelse.
Är du “beroende” av att ständigt uppdatera din status och att förmedla vad du håller på med – möten, resor etc. Ja, helt enkelt vad som händer, stort som smått. Känner du dig rastlös eller stressad om du inte hela tiden kan vara uppkopplad och lägger du allt större del av ditt umgänge på internet?
Enligt den engelske internetpsykologen Graham Jones får det ständiga uppdaterandet oss att fyllas av en känsla att tillhöra ett större sammanhang. Dessutom känner vi samhörighet – och det är en våra största drivkrafter.
Kanske frestas du tom att skapa en ny personlighet online, en person som är mer spännande och intressant än vad du är i levande livet?
Jag tror det är många som känner trycket. Att hänga med. Att inte gå miste om något.
Men det är väl som med allting” nytt”, så småningom hittar vi förhoppningsvis en balans även när det gäller vår närvaro online. Under tiden kanske vi ska koppla ner en stund!
Enligt önskan (se kommentar under inlägget “Konsten att sälja till 50+”) fortsätter jag utveckla tankarna kring marknadsföring för 50+. Denna gång bl a inspirerad av Docent Peter Öberg och Jan Nord, creative director H&M i tidskriften Tendens.
“Uniage” är ett intressant uttryck som bygger på att våra fördomar om olika åldrar håller på att försvinna. Det är ju t ex inte längre ovanligt med en 80-åring i jeans. Marknadsföringen kommer följaktligen i de flesta fall bli mindre ålderssegmenterad. På H&M vill man t ex gärna se 65-åriga Catherine Deneuve som modell. Som manliga ideal kan man nämna Keith Richards (65 år) och Sean Connery (78 år) – vem bryr sig egentligen om hur gamla de här coola killarna är? Se Sean Connery och Catherine Deneuve på You Tube, när de modellar för Louis Vuitton!
Om man tittar på 50+ i sammanhang sociala medier kan de väl generellt inte precis betecknas som några early adopters (även om min åldersgrupp förvisso kommer starkt på Facebook). Jag kan tala för mig själv – i det längsta försökte jag värja mig från som jag tyckte ett mycket jobbigt område där jag inte kände mig komfortabel alls. Nu bloggar jag, men det finns mycket kvar att lära.
Är du dessutom chef tillkommer alltför ofta prestige och revirtänk. Därmed finns det också en risk att man väljer bort att sätta sig in i vilka möjligheter som finns och vilka resultat som kan uppnås med sociala medier. Här krävs tydlighet och goda exempel. Och att påvisa faktiska resultat. Förr eller senare lär vi alla komma till insikt – utvecklingen går inte att stoppa!
Josefin Lassbo fick nyligen utmärkelsen Årets Rookie av Företagarna och Business Region i Göteborg. “Ekologiskt” och “hållbar kläddesign” är ledord för Josefin, som med tio års engagemang börjar bli ordentligt rutinerad. Dock är det enligt Josefin först nu omvärlden hunnit ifatt och som det är möjligt att jobba med ekologiska förtecken.
Josefin är också en utmärkt föreläsare och kommunikativt mycket genomtänkt och välformulerad. Då handlar det självklart om design, men framför allt generellt om hållbar utveckling. Under våren föreläste Josefin på nätverksträffar med bl a MIG och Connect Väst, längre fram i höst väntar dels ett seminarium inom hållbar utveckling och ett juryuppdrag vid en tävling om ekosmart mode vid en designtävling i Köpenhamn. Slutligen återfinns Josefin numera på Talarforums talare över intressanta och kompetenta talare.
En person/företeelse kan ibland upplevas som ”fejkad”, men med Josefin är det äkta vara. Hon lever enligt en mycket stark värdegrund och det slår igenom i alla delar. Med ett eldrött, lockigt hårsvall och blek, fräknig hy matchar till och med utseendet budskapet väl. En inte alltför vanlig – och oftast svårkorrigerad – tillgång. Josefin är verkligen en mina favoritkunder!
Jag blir faktiskt imponerad av NK’s senaste reklamutskick; ett brev i form av en handväska fylld av information om höstens nyheter. Det kan låta simpelt men till skillnad från varuhusets tidigare vykortsutskick (som jag aldrig brydde mig om att läsa) öppnade jag denna gång “väskan” och läste om samtliga produkter och happenings.
NK har gjort en helomvändning vad gäller PR; ny hemsida med kommunikationen i centrum, uppdaterade designsamarbeten (Begränsad Upplaga, Sagolika Skapelser, Couture) och TV sändningar. Snyggt, intressant och framförallt aktuellt i den nya interaktiva PR-världen.
Äntligen! Den 4 september var det Sverigepremiär för R. J. Cutlers dokumentär The September Issue. Filmen är ett porträtt av ikonen och chefredaktören Anna Wintour på amerikanska Vogue och handlar om tidningsredaktionens arbete bakom deras största nummer någonsin; The September Issue 2007 (en modebibel på 840 sidor). Drama, design och en enorm dos av PR för Wintour och Vogue utlovas. Absolut sevärd för de som är nyfikna på den mytomspunna modevärlden.
