Är du sugen på lite biomys i höstmörkret? I så fall kan vi varmt rekommendera Woody Allens nya film Midnatt i Paris.
Filmen handlar om huvudpersonen Gil (Owen Wilson) och hans fästmö Inez (Rachel McAdams) som åker på semester till Paris tillsammans med Inez föräldrar. Gil blir tagen av stadens charm och ser den som en perfekt plats att hämta inspiration från som författare. Hans fästmö och hennes föräldrar är däremot inte alls lika förtjusta varken i både Paris eller Gils romanskrivande.
I stället för att följa med sin fästmö ut och dansa en kväll promenerar Gil ensam på Paris gator och drömmer sig bort till början av 1900-talet. Hans dröm går i uppfyllelse då han vid midnatt plockas upp av en gammal Peugeot som för honom tillbaka till 1920-talets Paris.
Gil får följa med till en fest där han möter många av dåtidens mest berömda författare, konstnärer och kompositörer. Han träffar dessutom Picassos okända älskarinna och blir blixtförälskad.
På ytan är filmen en humoristisk, nostalgisk och charmerande resa tillbaka i tiden, men Allen har även lagt in en liten fundering över vikten av att leva i nuet. Filmen är definitivt också ett måste för alla Paris-älskare!
Berättelserna om den svarta Venusen Sarah och den hårt prövade modersgestalten Nawal engagerar på många plan. Inte minst för att båda bygger på verklighetsbakgrund. Detta är ingenting för dem som bara vill sitta av några timmar i biomörkret. Här blir man ohjälpligt indragen i dessa två kvinnors öden och många bilder stannar kvar länge på näthinnan.
Nawals hemlighet visar sig vara av den outhärdliga sorten, något som hennes två barn får kännedom om efter hennes död. Under syskonens långa resa mot sanningen får vi följa Nawals öde i många chockerande scener där speciellt de religiösa motsättningarna får grymma konsekvenser. Filmen utspelas i nutid, skådespelarna är fransktalande och miljön är ett krigshärjat Mellanöstern.
Svart Venus handlar om sydafrikanska Sarah (Sartjiee Baartmann) som lämnar sitt hemland för att under namnet Hottentott Venus exponeras i Europa för sitt utseendes skull – bl a en ovanligt omfångsrik bakdel. Förnedringen ökar gradvis till att sluta i totalt utlämnande. Handlingen är förlagd till början av 1800-talet och miljön är smutsiga bakgator i London och snuskiga salonger och bordeller i Paris. Sartjiee Baartmanns kvarlevor återfördes så småningom till Sydafrika och år 2002 begravdes hon i sin hemtrakt.
Nawals hemlighet utsågs till Kanadas officiella Oscarsbidrag 2010 och blev uttagen som en av nio filmer vid 2011 års gala i kategorin bästa utländska film.
Då har du väl fått ditt lystmäte under Göteborg International Film Festival som just nu pågår för fullt!? Med 450 filmer från 76 länder och 45 seminarier finns det ju en hel del att välja på. Personligen har jag svårt att greppa vad som egentligen är intressant. Utbudet är enormt och för oss “filmintresserade men ej filmfreaks” finns det risk att guldkornen går förlorade i mängden av alternativ. Då känns det bra att kunna kolla in vad programgruppen och seminarieansvarig rekommenderar. Dessutom ger Marit Kapla, konstnärlig ledare för Filmfestivalen lite extra tips på GPs hemsida.
Själv har jag tyvärr bara hunnit se en enda film under veckan men den var helt klart sevärd. Har ni en stund över på lördag em, befinner er i Göteborg och inte har spanat in något annat alternativ så rekommenderar jag filmen Flowers of Evil!
I filmen “Flowers of Evil” av David Dusa får man följa Anahita, en iransk tjej från Teheran, som spenderar en sommar i Paris. Där träffar hon också sin kärlek Gecko. Filmen visar Anahitas vistelse i Paris och hur kärleken mellan henne och Gecko växer.
I Anahitas hemland pågår samtidigt dramatiska protester efter presidentvalet och hon är därför ständigt uppkopplad på Internet för att följa sin familj och sina vänner hemma i Iran.
Flowers of Evil skildrar även medialiseringen och man får se hur de båda huvudpersonerna använder sociala medier med två helt olika syften. Storyn är både lättsam och djup, vilket bidrar till att göra handlingen mycket fängslande. Filmen är också snyggt filmad med ett levande foto.
Ytterligare ett plus – filmen väcker definitivt en önskan att beöka det vackra och stämningsfulla Paris.
Flowers of Evil visas:
Lördag 5/2 kl 17.30 på biograf Roy i Göteborg
Att se Leonardo DiCaprios nya film Inception är inget latmansgöra. Under de två och en halv timme filmen varar gäller det att hålla sig vaken – ja, klarvaken. Annars är du lost i en drömvärld. Men uppmärksamheten är inte svår att uppbåda, spänningen är på topp rakt igenom.
Christopher Nole, står som regissör med tidigare filmer som Memento. Och huvudrollen har alltså Leonardo DiCaprio, som brukar prestera enligt förväntan. Senast såg jag honom i Shutter Island, också en spännande och sevärd film.
Handlingen i den surrealistiska Inception rör sig på flera nivåer mellan dröm och verklighet och det är inte helt lätt att hänga med i alla svängarna. Jag läste i en intervju med DiCaprio att han själv haft vissa problem att förstå sin karaktär innan filminspelningen startade.
Gillar du action, med psykologiska undertoner kan Inception rekommenderas! Och så slutar filmen i exakt rätt ögonblick……
New York är en fantastisk stad, där finns allt. Men bäst är atmosfären, vilket återspeglas på ett utmärkt sätt i filmen New York, I love you. Filmen består av ett antal fristående episoder med “love” som gemensamt tema. Vi befinner oss nästan uteslutande på Manhattan, med utantag för en liten snutt från Brooklyn.
Ett mångsidigt galleri av människor passerar revy. Det uppstår en del dråpliga situationer, men även allvaret återfinns här och där. En röd tråd är kärleken, som det ju finns många varianter av. Positivt är också alla överraskningsmoment.
Filmen om New York är den tredje i serien Cities of Love. Producenten har tidigare ansvar för Paris, je t’aime, där ett antal regissörer bidrog med varsitt inslag. Liknande upplägg finns i Tokyo och planer lär finnas för Rio, Jerusalem och Shanghai. Låter som något att se fram emot. Se New York under tiden!
Filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” utspelas i den pittoreska syditalienska småstaden Lecce där Familjen driver en pastafabrik. Tre generationer lever tillsammans, men det finns mycket okänt under ytan. Kärlek, passion, homosexualitet, svartsjuka, död, lögner, lycka och en stor portion humor är några av ingredienserna i detta burleska drama.
Persongalleriet är intressant, här finns den kloka och franka farmodern, den självgode och inbilske fadern, den försmådda och bitchiga modern, den försupna och äventyrliga fastern, de två homosexuella bröderna etc etc
Vid det klassiska italienska matbordet, med sin på ytan jovialiska gemenskap, kommer diverse sanningar upp till ytan och får konsekvenser som vänder upp och ner på hela tillvaron. Men efter diverse utsvävningar blir ändå slutet gott, allting gott (för nästan hela familjen).
Gillar du Almodóvars filmer kommer garanterat även Ferzan Ozpeteks senaste film att falla dig i smaken. Väl värd ett biobesök! Och ett plus för den väl anpassade musiken!
Personligen gillar jag ju också att filmen går på den trevliga Hagabion, som för övrigt 9 – 29 juli arrangerar Filmfrossa. Då kan man se ett stort antal Hagabioklassiker till det facila priset av 40:-/föreställning. Passa på att frossa i kvalitetsfilm och ta gärna en kopp kaffe eller ett glas vin före på den mysiga uteserveringen.
Jag är gammal nog att minnas när Serge Gainsbourg tillsammans med Jane Birkin flämtade fram den provokativa Je t’aime…. mon non plus på Kvällstoppens hitlista i slutet av sextiotalet. Genom denna och diverse liknande framträdanden placerade sig Serge utan tvivel på den tidens snusklista. Nu finns hans liv på film. Lika kontroversiell(t) som väntat.
Serge Gainsbourg är den senaste i raden av kända musik- och modepersonligheter, som passerat revy på filmduken under senare år. För Serges del var hans liv så spektakulärt att det i mycket hög grad överskuggade hans breda och faktiskt ansedda och inflytelserika musikproduktion.
Filmen “Gainsbourg” skildrar i kronologisk ordning ett antal viktiga händelser i Serges extremt destruktiva liv – mängden cigaretter och sprit är t ex fabulös. Att vara son till invandrande, ryska judar i 30-/40-talets Frankrike sätter sina spår. Och eftersom Serge utövar en stark dragningskraft på en hel del av den tidens kvinnliga celebriteter får vi se ett antal vackra damer passera revy.
Ett annorlunda grepp är valet av regissör – den filmdebuterande serietecknaren Joann Sfar, som låter ett antal låtsasfigurer få en central betydelse.
Se gärna “Gainsbourg”. Om inte annat för att ta del av ett mycket speciellt livsöde. Rebell, geni, bohem och playboy i en och samma skepnad.
Filmen Precious handlar om en 16-årig tjej i 80-talets Harlem. Den unga flickan är analfabet, kraftigt överviktig, blir slagen av sin mamma och nu är hon gravid för andra gången – med sin pappa. Det är precis så tröstlöst som det låter. Men även i detta helvete finns det ljusglimtar. En engagerad lärare betyder vändpunkten och Precious hittar till slut sig själv och värden i livet…
En stark och hoppfull film, men med många tuffa scener.
Precious, som bygger på romanen “Push” av Sapphire är delproducerad av Oprah Winfrey och nominerad i flera kategorier till årets Oscar. Alla välförtjänta.
En avsminkad (eller kanske omsminkad) Mariah Carey spelar förresten en biroll, en lysande sådan. Och häromdagen vann Mon’Nique (Precious mamma i filmen) en Golden Globe.
“Life is hard. Life is short. Life is painful. Life is rich. Life is….Precious.”
Se den!
Några röster om filmen Precious och dess karaktärer.
En bra recension finns på Kulturbloggen
Se även bloggen Sarixa om Oscarsnominering för Precious och aspekter på Fat Pride-rörelsen
Alla gillar inte Precious – se Film.nu
