Många med mig har noterat att det helt meningslösa USA-inspirerade programmet Mammor och minimodeller har väckt stor debatt i media. Modellbranschen sågar dokumentären totalt och menar att det hela är orealistiskt medan TV3’s programchef är nöjd med att produktionen har orsakat mediakaos.
Det räcker ju med att se trailern till Mammor och minimodeller så inser man ju vilket lågvattenmärke detta är. Allvarligt talat Sverige, wake up! Det är dags att bojkotta program där vi får se hur benen rakas på åttaåringar och hur poser tränas framför kameran. VEM bryr sig?
Fenomenet är egentligen inget nytt; föräldrar som pushar sina barn till max. I min närhet har jag sett exempel på detta som har resulterat i fruktansvärda konsekvenser och jag kan inte annat än att äcklas av Jelena, Anessa och de andra mammorna som lever genom sina barn (dockor?).
Det här är en väldigt intressant reklam för alla som vill veta hemligheten bakom the Hollywood beauty. Är man inte insatt i hur det fungerar i mediavärlden är det inte konstigt att man kan bli lite lätt besatt av kändisarnas perfekta hud, glansiga hår, långa ögonfransar och fylliga läppar.
Herregud, det finns i stort sett ingen reklambild som inte har retuscherats i t ex Photoshop. Detta visas i kampanjen Fotoshop by Adobé, gjord av Jesse Rosten. Kolla in den här och kom ihåg detta nästa gång du ser Frieda Pinto göra reklam för L’Oréal.
Varför tar medierna upp vissa ämnen men inte andra? Hur påverkar medierna oss mediekonsumenter? Och hur vinklas nyheter till medieaktörernas fördel?
Detta är exempel på frågor som tas upp i URs fantastiska serie ”Medialized” som går på måndagar klockan 22.00 på SVT1. Serien är en skildring och problematisering av den globala mediebranschen med mediekonsumenter, journalister och makthavare i 15 länder världen över.
Medialized är en bra och spännande serie som ger tittarna förståelse för hur medierna fungerar samt hur olika nyheter kan vinklas och redigeras för att påverka mediekonsumenterna i en viss riktning. Seriens budskap når också ända fram och man förstår hur viktigt det är att vara mediekritisk.
Förra veckans avsnitt ”A thread in the web” var extra intressant. Det handlade om att många aktörer idag använder sig av sociala medier för att sprida politiska och kommersiella budskap. Vi fick se exempel på hur bland annat Rödskjortorna i Thailand, Tea-party rörelsen i USA och swingdansare i Sverige använder sig av sociala medier för att nå ut med sina budskap.
Veckans avsnitt ”Nothing but the truth” handlade om att väldigt många av världens nyheter är färgade av både medieaktörer och journalister. Därför finns det idag många politiska krafter som skapar egna medier för att direkt nå mottagarna, utan journalisters inblandning. Vi fick bland annat följa Israels armé som startat ett eget produktionsbolag för att gå förbi journalisterna. Måndagens program går även i repris i dag på SVT2 kl 13 samt den 2/12.
Har du missat tidigare avsnitt? I så fall kan jag varmt rekommendera att se dessa på URplay!
Det händer mycket i säsongens Svenska Hollywoodfruar. Under ett enda avsnitt körde Gunilla Persson runt sin gamla mamma i en rullstol, skällde ut hemhjälpen och pushade sin dotter till max. Gunillas barnuppfostran har nu orsakat Twitterstorm då hon i veckans program uppmuntrat sin dotter Erika att kräkas innan ett uppträdande på en välgörenhetsgala. Det hela blev inte bättre när Gunilla förklarade att “det är Jesus som ser till att du kräks“.
Under hashtagen #freeerika protesterar nu hundratals på Twitter över Gunillas kontroversiella metoder i barnuppfostran.
-Som alltid finns det två sidor säger Max Lagerbäck, presschef på TV3. Jag har träffat och umgåtts med både Gunilla och Erika i deras hem. Erika är Gunillas ögonsten och det är en glad och energisk liten flicka som verkligen, om man ställer frågan till henne själv, tycker att hon gör det roligaste som finns i hela världen, fortsätter Max Lagerbäck.
Visst framställs Gunilla som något hysterisk i programmet men man får inte glömma att detta är en viss typ av underhållning; vinklat, hopklippt och kanske inte alltför verkligt.
Vådan av att leva isolerad omgiven av dåliga rådgivare, rövslickare och jasägare har återigen gjort sig påmind.
Redan Erik XIV ansågs vara ”halvt vansinnig och omgiven av dåliga rådgivare”, syftande på kungens sekreterare Göran Persson.
Hur mycket skuld kan man då lägga på furstar, diktatorer och företagsledare som tappar omdömet och verklighetskontakten? Är det bara Khadaffis fel att han fortfarande tror sig ha folkets stöd, där han (kanske) irrar omkring nere i sina 30 mil långa tunnlar?
Och är det bara Kamprads fel att han tror sig kunna komma undan med vilka uttalanden som helst om sina starka sympatier för nazisten Per Engdahl, bara för att han har status som folkkär folkhemsmöblerare?
Ligger kanske en stor del av skulden hos de rådgivare, PR-folk och hovnarrar som omger dem, viskar vad furstarna vill höra, smickrar och svassar och ställer sig in?
Vågar ingen säga sanningen till Khadaffi – att det är bye-bye sen länge? De du kallar drogade råttor är ditt folk och dom är trötta på dig!
Till Kamprad borde någon säga: ser du inte att du håller på att urholka ditt förtroendekapital? Att tala väl om en inbiten nazist, och dessutom att det blir känt samma dag som årets möbelkatalog når hushållen, är bad for business! Säg efter mig:
”ja, jag var med i nazistpartiet. Ja, jag var vän med Per Engdahl. Men oj vad jag ångrar mig och jag tar helt avstånd från nazism och fascism i alla former och därför donerar jag nu en ansenlig del av alla mina miljarder till en fond för hjälp åt offer för totalitära läror. Kalla den gärna IKEA-fonden.”
Och vem ska påpeka det uppenbara för Victor Muller – nu är det faktiskt slut, knalla iväg till tingsrätten och lämna in konkursansökan medan det finns några tillgångar alls kvar att betala löner och skulder med. Sen är det bye-bye, Victor. Ta dina 4 miljoner i arvode plus de där 40 miljonerna som SAAB betalat till Spyker i ledningsarvode – om du har mage. Grattis till en lönsam tid på fyratusen obegripligt lojala anställdas bekostnad.
I Libyen kanske en djärv sanningssägare skulle ha skjutits i gryningen som förrädare. Men på IKEA? Och på SAAB? Hallå?!
Det är inte bara Khadaffi som just nu har tunnelseende.
1500-talets rådgivare Göran Persson gick förresten ett omilt öde till mötes. Han torterades å det gräsligaste, halshöggs och hängdes slutligen, medan kungen nio år senare förgiftades med ärtsoppa. Hans sentida namne Göran Persson är för övrigt numera också rådgivare, på en PR-byrå.
Med ökad tillgång till Internet via mobilen blir den här typen av erbjudanden allt vanligare under shoppingrundan på stan. Mobilen har blivit en naturlig kommunikationskanal och fler företag och organisationer har börjat använda sig av mobil marknadsföring för att marknadsföra sin verksamhet.
Bara för något år sedan blev det populärt med mobila kundkort och företagen började skicka ut erbjudanden till sina kunder via exempelvis sms. Idag har det blivit allt vanligare att checka in på ett ställe via Facebook Places för att få ta del av olika rabatter.
Visst kan man inte blunda för att denna marknadsföringstrend är ännu ett sätt för företagen att bli synliga och att driva fler besökare till butikerna. Samtidigt gynnar den också oss kunder då vi har möjlighet att få personliga rabatter och belöningar för upprepade besök .
Idag är det dags för Stockholms Pride Festival som går av stapeln för 14:e året i rad. Pridefirandet har funnits i över 40 år och har sitt ursprung i den amerikanska gayrörelsens födelse. Idag firas Pride runt om i världen för att uppmärksamma hbtq-personers rättigheter.
SL:s paradbuss kommer att rulla med i Prideparaden den 6e augusti och på pridebussens Facebook-sida kunde den som ville ladda upp sin profilbild för att få en plats. Tanken med kampanjen var att bjuda in omvärlden och därmed göra det möjligt för fler att delta i paraden.
Bussen blev fullsatt på mindre än tio timmar och det var totalt över 35 000 personer som laddade upp sin bild. Vill man så kan man fortfarande ladda upp sin profilbild för att stödja kampanjen.
Alla profilbilder har färgkodats och bildar tillsammans en klassisk regnbågsflagga som pryder bussens långsidor.
För dig som vill men inte kan delta i Prideparaden kommer SL att sända hela paraden live från taket på bussen så att alla har chans att uppleva stämningen! Livesändningen börjar lördagen den 6:e augusti klockan 13.00.
Det är svårt att missa Telias reklamkampanj ”Sveriges nästa appmiljonär” som nu visas både utomhus, i tv, på webben och på Spotify.
Tävlingen riktar sig till alla mellan 18 och 25 år som har en appidé där dessa nu kan vara med och tävla om att förverkliga sin idé utan att kunna det minsta om programmering. Det är byrån CP+B som står bakom kampanjen och Björn Höglund, executive creative director på CP+B, vill att kampanjen ska sporra yngre att lita till sin kreativitet och entreprenörsanda .
Det svenska folket har nu under sommaren möjlighet att skicka in sin appidé till Telias tävling. Vinnaren kommer därefter att få hjälp av ett professionellt apputvecklarteam och appen beräknas bli klar för lansering i slutet av oktober. De pengar som sedan genereras av appförsäljningen går oavkortat till vinnaren.
Personligen tycker jag att en sådan typ av reklamkampanj är rolig då den får många mottagare att vara med och engagera sig. Oavsett om man själv är med och tävlar eller inte är det spännande att se vilken appidé som blir det vinnande bidraget.
Så har du någon lysande appidé på hyllan, passa på att skicka in ditt bidrag !
DN’s serie Mannen – Vinnare eller förlorare? tar upp män som sexobjekt, varför män inte vågar gråta offentligt och varför de måste visa en tuff attityd samtidigt som de ska vara lagom mjuka. Det verkar inte helt lätt att vara man i dagens samhälle. Ja, killar verkar idag tom ha mer att leva upp till än tjejer.
Om jag alltid håller med dig, fast jag tycker du har fel. Om jag låtsas att jag bryr mig, när du köper nya skor. Om jag skrattar på rätt ställe, fast du inte är så kul. Om du tror att jag är farlig, kanske tänder du på det.
- Texten sätter fingret på många dubbla budskap som killar måste förhålla sig till. Killar måste kunna ta fram sin feminina sida. Det älskar tjejer. Samtidigt ska vi kunna försvara dem när det behövs. Hela tiden stå på båda benen. Det är något vi män hela tiden måste brottas med. Och tjejer tänder på testosteron, det vet alla killar säger Eric Amarillo.
Det är både sanning och ironi i Erics texter. Tydligen verkar många (framförallt killar) har missuppfattat Erics budskap… Själv tänder jag inte på farliga killar som ljuger om sin barndom och låtsas att de bryr sig. Jag tänder inte på osäkra män med machoattityd som håller med fast de tycker jag har fel. Jag gillar män som är trygga i sig själva och som inte bryr sig så himla mycket om vad alla andra tycker och tänker.
Jag är ledsen, men jag tror inte att männen har det svårare i dagens samhälle, jag tror faktiskt att det är lika svårt (eller lätt) att vara kvinna. Sen är det klart att man verkligen kan ”goa” ner sig i ett problem och då känns det ännu värre. Egentligen vinner alla på att vara sig själva, fast det är svårt att inse ibland!
Nu är Almedalsveckan slut för i år. Det är kanske svårt att föreställa sig att det hela faktiskt startade år 1968 med att Olof Palme höll tal från ett lastbilsflak vid kruttornet i Almedalen.
Almedalsveckan är numera en fest för demokratin och ett utmärkt tillfälle för politiker, privatpersoner, företag och organisationer som vill vara med och engagera sig i olika samhällsfrågor. Dessutom fortsätter Almedalsveckan att växa och det var fler anmälda arrangemang i år än vad det någonsin varit tidigare.
Almedalsveckan har även slagit alla rekord när det gäller engagemang i sociala medier. Almedalen/Almedalsveckan har nämnts över 58 000 gånger denna vecka i de sociala medierna, vilket är betydligt fler än föregående år. Mer specifikt var Twitter det medium som användes mest under veckan och det skrevs totalt 50 000 twitterinlägg om Almedalen.
Veckans stora snackisar var de nya kommunikationsvägarna och då framförallt sociala medier. Seminarier med fokus på dessa ämnen lockade många deltagare. Bland annat drog Westandersseminarium ”Borde Carl Bildt sluta twittra?” fullt hus . Frågan som ställdes under seminariet var om politikernas närvaro i de sociala medierna bidrar till en verklig öppenhet eller inte. Det blev debatt om de sociala mediernas roll i demokratin och var gränsen går mellan privat och offentligt. Vad tycker du?
De sociala medierna är en perfekt plats, precis som Almedalsveckan, där stora möjligheter finns att vara med och engagera sig i olika samhällsfrågor. Både politiker och medborgare.
Att makt är sexigt visste vi. Men så till den milda grad att den ena efter den andra av mäktiga män de senaste månaderna ertappats med gylfen nere – vad är orsaken? Har beteendet exploderat – eller har det alltid varit så, och är avslöjandena i så fall ett tecken på att en ny nolltolerans införts?
Den f d kandidaten till borgmästarposten i New York Anthony Weiner nekade länge till allt som påstods om att han twittrat bånge-foton på sig själv till en 21-årig kvinnlig student. Nu har han gråtit offentligt och bett hela världen om ursäkt, men inte förrän han överbevisats om sin skuld.
Här i Sverige påstås självaste kungen och hans entourage ha umgåtts flitigt med unga kvinnor – s k kaffeflickor – i lättfärdiga sammanhang under årens lopp. Detta entourage, Gubbtolvan kallat, sägs vara vana vid att kunna göra så – och komma undan med det. Och när de nu beskylls för gubbighet och bristande omdöme – nekar de till allt. Samtidigt som de uppenbarligen oroar sig för om det finns foton som bevisar motsatsen.
Det väcker frågor om huruvida makt också är ett afrodisiakum, som får män att tappa verklighetsförankringen och tro att de kan göra lite vad som helst? Och komma undan med det!
DSK,han på hotellet, lär ha haft en ansedd och dyr PR-byrå som målmedvetet krattade i manegen för denne gåsleversocialist med presidentambitioner. Men allvarligt talat – varför sa de inte bara till honom att hålla händerna på täcket och gylfen stängd, bara som punkt ett på listan? Strauss-Kahn är ju sedan länge en ökänd häradsbetäckare i sitt hemland!
Och varför riskerar Assange hela sin trovärdighet genom att utsätta sig för en kvinnas sexanklagelser? Samma år som Wikileaks slår igenom på allvar som sanningssägare!
Om den ömklige bångetwittraren suckar både partivänner och PR-folk: ”en absolut katastrof – ett skolexempel på hur man inte ska agera!”
I bästa fall leder det senaste kapitlet i följetongen Män, Makt och Sex till en rejäl omprövning hos det manliga släktet. I sämsta fall fortsätter medierna att fyllas med sjaskiga historier och folks förakt för de mäktiga hannarna ökar. Offren är som vanligt: kvinnorna, demokratin och förtroendet för överheten.
Slutligen några enkla tumregler, förmedlade gratis och franko till alla män:
A) håll gylfen stängd
B) om inte A lyckas, erkänn genast när du blir ertappad
C) stå för vad du gjort, skyll inte på andra
D) förklara att du förstått att du gjorde fel
E) visa empati med dem som drabbats/tagit illa upp
F) ta konsekvenserna och lova bättring
Arnold Schwarzenegger är ännu en mäktig man som schavotterat med ett rikt kärleksliv utanför den äktenskapliga ramen.
I Aftonbladet spekuleras om orsakerna till Weiners exponering.
Även inom fotbollsvärlden finns det män som utmärker sig- såsom Ryan Giggs!
Iklädd BH och spetshandskar intog Lady Gaga Metro Internationals kontor i London. Gaga, som redan skriver krönikor i tidningen V, provade på jobbet som redaktör för den internationella gratistidningen under måndagen. Stefani Germanottas första Metro-krönika tog upp frågor kring jämställdhet och individualitet där budskapet ”var dig själv” dominerade; ett perfekt drag inför lanseringen av hennes nya platta Born this way som släpps den 23 maj.
Att teaternörden Lady Gaga lägger ner otroligt mycket jobb på marknadsföring, PR och varumärke kan inte ha undgått någon som har det minsta musikintresse. I varje excentriska framträdande ingår det ett budskap, vare sig det handlar om att klä sig i köttklänning, födas på nytt ur ett ägg eller sjunga om Judas. Och visst genererar det uppmärksamhet, något som artisten vet hur man använder på rätt sätt. Genom sin extrema image, halvprovocerande texter och som talesperson för MAC AIDS Fund har Lady Gaga kommit att bli något av en ambassadör i synnerhet för HBTQ-personer världen över, en uppgift som hon tar på största allvar:
”Jag är musiker men även en visionär som bryr mig om sociala frågor och mänskliga rättigheter för det påverkar mina fans och det är vad som dominerar mitt liv nu.”
I en intervju med Metro berättar Gaga om hur hon vill uppfattas och vad det är för budskap hon egentligen vill framföra genom sin musik.
Lady Gaga är ett populärkulturellt fenomen som förstår vikten av att ständigt förnya sig och samtidigt utnyttja sin framgång för att få vara med och påverka både i och utanför musikvärlden.
Läs om Jeroen som blev Gagas assistent för en dag.
Häromdagen möttes vi av löpsedlar angående kokainskandalen med barnprogramledaren Ola Lindholm i huvudrollen. Nämen, inte har väl han knarkat? Han som ser så trevlig ut, är chefredaktör för KP, engagerad i BRIS och dessutom många barns förebild.
Tydligen visade ett test positivt för bensoylekgonin och Ola har därför åtalats för ringa narkotikabrott. Hans advokat hävdar dock att någon kan ha förväxlat proverna, ett påstående som polisen skrattar åt och anser totalt orimligt. Ola Lindholm har hängts ut ordentligt i media och då döms man fort, särskilt om man väljer att tiga.
Jag läser vidare och hittar ett blogginlägg där en arg Ola förklarar att han absolut inte har knarkat, möjligen kan någon ha drogat honom. Med tanke på att Ola framstår som en ganska så klipsk kille (i alla fall när man ser honom i Wild Kids) är jag tveksam till teorin om ”omedvetet drogande”.
Dock hoppas jag att Ola Lindholm talar sanning, hur konstigt det än låter. Knark i samma mening som barnprogramsledare är inte winning men nog är det betydligt värre att ljuga om att man inte har knarkat om man nu har gjort det.
Var är alla PR-experter och varför vägrar Ola att uttala sig i media (ett blogginlägg räknas inte i det här sammanhanget, inte heller en diskussion i ett KP-forum).
”Jag har inte tagit någon drog medvetet,” säger Ola. I vilket tillstånd var Ola när han i så fall omedvetet fick i sig drogen? Är han skyldig och medvetet ljuger är det ju verkligen pinsamt, det är inte så att Ola är den första offentliga personen att ta droger.
Misstag kan alla göra men då bör man vara beredd på konsekvenserna och ha en genomarbetad krisplan. Vi vill väl alla att Ola ska vara oskyldig. Mest för att det är fult att ljuga, speciellt för barn (!).
En sak har han i alla fall “lyckats” med och det är att hamna högt på agendan. Och det är ju ett plus om man nu tycker att “all PR är god PR”!?
Victor Muller blev sur. På media.
Fabriken i Trollhättan står stilla, underleverantörerna får inte betalt i tid, Saabs framtid och överlevnad ifrågasätts och Victor Muller är sur på media för att de berättat om problemen och inte om de nya fina bilarna. Han är sur på underleverantörerna också. För att de har läckt till media. Det kommer inte att hända igen, säger han. Locket på. Han går där på sin eleganta bilsalong, i sin välskräddade kostym, med sina 4 miljoner i bonus på fickan, och undrar varför inte journalisterna skriver om bilarna i stället för förlusterna i affärerna, den stillastående fabriken och underleverantörerna som kanske kommer att gå omkull.
Motorjournalisten Håkan Matson skriver i Dagens Industri att han får massa mejl och samtal från läsare som vill att ”vi i media ska rädda bolaget.” Jag är rädd det inte är vår uppgift, skriver Matson. ”Vi har bara att beskriva verkligheten så gott vi kan.”
Så är det. Och då följer vi berättelsens regler, inte företagsledningens. Vad är grejen? Finns det nån krok? Det är den fråga varje reporter och varje redaktionsledning ställer sig inför varje uppdrag. Ingen krok – ingen story. Nya fina bilar från Saab – kul, men ingen grej. Annat än om det finns ett hot i bakgrunden: en stängd fabrik, tomt fabriksgolv, obetalda räkningar – en spännande fond till de nya bilarna. Hur ska det gå? Kommer dom att klara sig? En klassisk, dramatisk situation. Publiken är fylld av saab-älskare, det går ett sus genom åhörarskarorna: hoppas dom klarar sig! Det är rena thrillern, som en film. Om det dessutom går omkring en sprätt i kostym, med miljoner på fickan, och vill hindra folk att berätta, då har vi till och med fått en skurk i berättelsen.
Han kom som en hjälte, för inte så länge sen. Räddaren. Men rollerna i den stora berättelsen i media, är inte statiska, de förändras fort. Det är lätt att trilla ner från en piedestal, men svårt att klättra upp igen.
Vad skulle han ha gjort? Hur skulle han ha burit sig åt för att inte få media på sig, bli uthängd som en girig bluffgubbe?
Jag får panik när jag från en av Texas fetaste städer via nätet tittar på det första avsnittet av Plastikturisterna. Är folk helt från vettet? Ann-Christine vill operera sig för att få ett jobb, snygga tvåbarnspappan Fredrik från Dalarna försöker övertala läkaren till en fettsugning (tack gode gud fick han ett nej) och Roy Mandas vill ha perfekta öron (där blev det förresten komplikationer…oops!).
Jag är absolut inte emot plastikoperationer, tvärtom, jag hade mycket väl kunnat tänka mig att göra lite ingrepp (dock lider jag av stor sjukhusfobi) men varje gång jag ser sådant här på TV drabbas jag av någon typ av “uppvaknande”. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så jäkla synd att folk (inklusive mig själv) inte tycker att de duger som de är. Självklart får man åka till Bangkok Hospital och Destination Beauty om man känner för det men egentligen är det banne mig ett vansinnigt beteende att vi är beredda att riskera livet bara för att få en snygg kropp.
Jag är medveten om att svenska folket fullkomligt älskar sina dokumentärer där svennekulturen serveras direkt i vardagsrummet men jag vet inte om det är så himla intressant att se nyopererade svenskar på sjukhus i Thailand. Eller? Plastiksåpor har vi ju utsatts för tidigare och inte heller där fick jag ett positivt intryck.
Nä, Kanal 5, jag är besviken och trött på alla förnedrande dokumentärer som går ut på att tittaren ska gotta sig åt medverkarnas tragiska beteende (titta bara på Ullared). Kan vi få se lite mer intellektuella program nästa säsong eller måste jag börja titta på SVT då?
Till helgen ska jag köpa ett par nya träningsskor och jag har kommit fram till att det blir ett par Easytone från Reebok (deras mest sålda sko någonsin). Jag köper deras koncept rakt av och tror (nästan i all fall!) att jag ska få samma perfekta rumpa som Kelly Brook, Bar Rafaeli och nu senast norska Triana Iglesias som figurerar i Reeboks annonser.
Ingen kan väl ha missat uppståndelsen kring Easytone’s marknadsforing men de fitnessentusiaster som jag har pratat med verkar inte tycka att den på något satt är olämplig. Varför inte visa en snygg och stark kropp när det är detta som de flesta av oss träningsfreaks eftersträvar? Jag älskar reklamerna för Easytone och tycker att det finns en klar koppling mellan marknadsföring och produkt.
Vad jag däremot reagerat emot den har veckan är Jack & Jones osmakliga sexreklam Jack & Jones Fitness Club.
Jack & Jones har lyckats skapa den sämsta reklamen jag har sett på länge; ett otroligt långsökt koncept där det verkar som om reklamskaparna utgick fran att allt som anspelar på sex säljer. Jag skrattar inte ens åt reklamfilmen för hela konceptet känns så desperat att jag skäms.
Jag ser heller ingen ironi i det hela även om jag läste en kommentar om att reklamen driver med hur man objektifierar kvinnor. Jag tycker mer att det känns som en dålig version av Diesel’s Be Stupid-reklam.
Nej tack, Jack & Jones Fitness Club är ett exempel på osmaklig och töntig reklam och det ska bli intressant att se åt vilket håll klädföretagets försäljning utvecklas efter detta.
Så otroligt banalt och billigt men egentligen inte mycket sämre än Keshas autotunade sång. 13-åriga Rebecca Black’s låt Friday har över 60 miljoner views på Youtube där majoriteten av tittarna älskar att hata den unga tonåringen.
Rebecca Black’s föräldrar betalade 2000 dollar till företaget Ark Music Factory för att dottern skulle få känna på livet som popstjärna. Efter att videon lagts ut på Youtube blev hon världskänd och därmed var näthatet ett faktum. Rebecca erkände i Good Morning America att hon grät över de elaka kommentarerna men när sedan Lady Gaga och Simon Cowell tog Rebecca i sitt försvar kändes det bättre. Dessutom bevisade Rebecca att hon faktiskt kan sjunga (hyfsat).
Efter att ha sett övriga låtar producerade av Ark Music Factory kan man ju fråga sig varför just Friday-videon fått ett sådant genomslag. Kan det verkligen vara en ren tillfällighet? Michael Rübsamen, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet menar att det ingår i begreppets natur att den här typen av videor är oförutsägbara: ”Den här videon är lite provocerande för att den är så billig, men ändå på gränsen till en riktig popvideo. Någon har lagt ned tid och arbete på att göra något som ändå blir halvtaffligt”.
Men skrattar bäst som skrattar sist. Rebecca har blivit miljonär och tänker skänka pengar både till Japan och sin egen skola. Jag tvivlar på att det kommer en uppföljare till Friday för visst känns det som att Rebecca har fått sina 15 minutes of fame.
Jag kan inte hjälpa att jag skrattar åt den senaste appen där homosexuella ska kunna botas (när blev homosexualitet en sjukdom förresten?) genom kraften från Jesus Kristus. HERREGUD säger jag bara! Appen är skapad av den amerikanska, religiösa organisationen Exodus International och har betyget 4+ i Apple Store.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig sedan lanseringen för några dagar sedan och sajten Change.org kräver att appen tas bort (vilket också har skett) och menar att detta är Exodus farliga, nya strategi att rikta in sig på ungdomar.
Efter några månader i södra Texas kan jag ju intyga att kyrkan fortfarande har en otrolig makt här. För mig är det samtidigt självklart att homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella. USA är modernt i många avseenden men i denna fråga skiljer det sig fortfarande på sina håll ganska mycket från Sverige.
För inte längesedan såg jag och min trainee-kollega här på ranchen filmen Religulous, en dokumentär där den amerikanska komikern Bill Maher granskar, ifrågasätter och gör satir av religion och tro och faktiskt intervjuar en f d homosexuell man som numera är “botad” från sin sjukdom.
Som barn spenderade jag söndagarna i nunneskola och kommer ihåg att jag faktiskt kände mig lurad. Religulous är en mycket intressant film som alla (inklusive min katolska mamma) borde se om de skulle få för sig att installera något så korkat som t ex Exodus-appen.
Det var överfullt med damer (var fanns de manliga medlemmarna?) i en av Palace festmatsalar när Informationsföreningen bjöd in till lunch. Den stora attraktionen var förstås krishanteraren, medietränaren och författarenPaul Ronge, som något speedad drog en tvåtimmarsföreläsning på 45 minuter. Men vi hann få oss en hel del nyttigt till livs.
Paul pratade om vinkel, nyhetsvärde, målgrupp och ”medierollerna” David, Goliath och experten. Sedan kom redogörelse för hantering av fråga, svar och budskap. Att det finns olika lösningar, ingen quick fix och om att lägga korten på bordet var några andra frågeställningar.
Vi fick även verkligt 10 handfasta råd i samband med en journalistkontakt:
Ljug aldrig
Förbered dig noga
Sök nyckelformuleringar
Tappa aldrig humöret
Du säger bara det du vill
Anpassa dig till mediet
Tänk på bilden
Inget off the record
Säg ifrån vid fel
Undvik att säga nej
Att oväntat är det som utmärker krisen – t o m Paul, som förmodligen sett det mesta inom krishantering var noga med att påpeka nödvändigheten av en ödmjuk inställning.
Men – om nu Janne Josefsson ringer på dörren – då är det bra om krisgruppen har följande checklista till hands:
Vad har hänt och hur kunde det hända?
Vad gör vi för att hjälpa ev drabbade i akutsituationen?
Vilket fel – vårt/andras; Vilka faktorer?
Vad gör vi långsiktigt?
Hur kommunicerar man med omvärlden under tiden?
Självklart gjorde Paul också reklam för sin bok När Janne Josefsson ringer. Jag har den själv i bokhyllan och läste den när den kom ut för 1 ½ år sedan. Nu får jag nog ta och läsa om den! Kan beställas här.
Sveriges Informationsförening har själva lagt ut en sammanfattning av Pauls presentation.
Här på Plyhmbloggen har vi tidigare skrivit om bl a Paul Ronge under rubriken Drevet går…..
Många har uppmärksammat den något annorlunda sajten Victoria Milan; en dejtingsida för de som redan har en partner men som söker lite extra spänning i vardagen; spänning i form av en affär.
Genom Victoria Milans tjänst lovar företaget diskretion och passion och bjuder till och med på tips om hur man lättast är otrogen utan att bli upptäckt: sajterna är som skräddarsydda för fega människor – de som aktivt söker sig till otrohet, men bara om det kan garanteras att de själva inte behöver betala något pris utöver medlemsavgiften på 349 kr/mån.
Över 200 personer har anmält Victoria Milan till Reklamombudsmannen men Sigurd Vedal, VD för företaget ser inget problem med den något kontroversiella mötesplatsen. I stället hävdar han att de tillhandahåller en tjänst för ett beteende som redan finns; 50-60 % av de som lever i förhållanden kommer att vara eller har varit otrogna, påstår Vedal. Dessutom tror Vedal att en affär kan fungera som ett alternativ till skilsmässa och ser därfor sin sajt som något positivt.
Jag har egentligen ingenting emot affärsidén och marknadsföringen i sig. Uppenbarligen verkar det finnas en efterfrågan (motsvarande tjänst finns redan i USA och om en månad lanseras den konkurrerande kanadensiska sajten Ashley Madison) och då finns det pengar att tjäna.
Otrohetstjänsten väcker minst sagt blandade känslor men är ju faktiskt inte olaglig. Egentligen är det nog inte reklamen – kraftigt uppbackad av stora artiklar i all slags media – som upprör utan själva otrohetsfenomenet. Dessa dejtingsajter bidrar ju till kommersialiseringen av ett beteende som inte är helt accepterat i vårt samhälle. Detta är helt enkelt en fråga om etik och moral.
Britney får sammanbrott, Paris har suttit inne och Lindsay snor smycken, ärligt talat, jag är egentligen inte det minsta förvånad över Charlie Sheens skandaler. Extrem livsstil hör ju till Hollywoods vardag. Vad som dock skiljer Sheen från övriga kändisar som ofta skäms, går under jorden och sedan talar ut hos Oprah är att han verka njuta av varenda sekund i rampljuset. Här är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, eller?!
För Charlie Sheen gör inte någon större ansträngning att framställa sig själv som skärpt och intelligent, i stället levererar han det ena märkliga uttalandet efter det andra: han kallar sin f d motspelare Jon Cryer för troll (se Cryer’s svar här), påstår att hans livsstil är ”winning” och att han går på drogen ”Charlie Sheen” som alla andra dör av. Jag är osäker på om det rör sig om någon slags genomtänkt PR-plan, teater eller om Sheen helt enkelt har bestämt sig för att göra precis vad han känner för.
Det kanske blir lite för mycket av det goda när man är världens bäst betalda tv-skådis? Jag skrattar åt min dagliga uppdatering av Sheen-citat men samtidigt tycker jag att det är tragiskt: sexköpare, drogmissbrukare och kvinnomisshandlare. Charlie Sheen (eller Carlos Irwin Estevez som han egentligen heter) är ju inget annat än en knarkare som totalt spårat ur.
11 september är annars en av de händelser som mest triggat till konspirationstänk. Några teorier – USA behövde en förevändning att attackera oljeproducerande stater alt israeliska spioner, som ville lägga skulden på araber och muslimer.
Vaken.se har blivit en samlingsplats för konspirationsteorier. Grundaren heter Mikael Cromsjö och sajten, som startade 2004 är ett av Sveriges största forum för alternativa sanningar. Den sägs bygga på en politisk och religiöst obunden gräsrotsrörelse och har den amerikanska sanningsrörelsen som förebild. Sajten ska vara öppen och tolerant, men det finns även här klagomål kring censur och som i många sammanhang idéer kring en judisk konspiration.
Inte för att jag till vardags går runt och grubblar på ovanstående världshändelser. Men visst är det intressanta frågeställningar! Och de blir onekligen ännu intressantare när de ställs i ett slags övergripande sammanhang.
……………………………………………………………………………………………………………………………….
Ovanstående text är till mångt och mycket hämtad ur artikeln Med komplotten som tröst i den utmärkta tidskriften Fokus.
Amerikanen Michael Barkun har skrivit en känd bok om konspirationsteori: A Culture of Conspiracy från 2006.
På Youtube finns flera filmer från 11 september. Just den här har visats drygt 9 miljoner ggr. Se även kommentarerna nedanför!
Uppdatering idag: Intressant artikel i DN - Låt inte utredningen om Palmemordet dö sotdöden
Samtidigt som historia skrivs i Egypten pågår diskussioner i Sverige och övriga världen om hur det som händer ska beskrivas. De sociala mediernas betydelse för informationsspridningen är enorm. Här är några länkar till artiklar, debattinlägg och bloggar där begreppet ”Facebookrevolution” nämns eller diskuteras: TV4, Aftonbladet,Hamsterpaj, Sveriges Radio och Svenska Dagbladet.
Själv tycker jag det är intressant att ta del av medierapportering som använder sociala medier som källor. Samtidigt tycker jag det är att förminska det folkliga upproret genom att kalla det för en Facebookrevolution.
I Dagens Media nämns Egypten och de sociala mediernas betydelse som förra veckans snackis. Dagens Media har också en annan vinkel på händelserna i Egypten kopplat till Facebook, nämligen hur de svenska charterbolagen krishanterar.
Inlagt av gästbloggare David Björneloo Foto: PSFK – a New York based trends research and innovation company
Baddräktskungen Panos Papadopoulos firar att verksamheten Panos Emporio fyller 25 år. Det görs både på catwalken och i TV-rutan. PR-gurun Panos celebrerar under innevarande vecka vältajmat och med god hjälp av krönikören och författaren, numera PR-konsulten Linda Skugge och man kan bara gratulera till ett supergenomslag.
Igår kväll kunde man se Panos i serien ”Den hemlige miljonären” på TV5. Programmet, som har pågått några veckor och med deltagare som bl a GI-experten Ola Lauritzon går ut på att miljonärer ska lämna sin ordinarie tillvaro för att under en vecka leva under cover med hemlösa och hjälpa volontärarbetare i deras vardag. Panos, som själv har en fattig bakgrund i Grekland bakom sig upplevde veckan som extremt jobbig. Missade ni gårdagens inslag finns det en chans till den 12 februari!
Imorgon 10 februari jubilerar Panos Emporio med en galakväll och en exklusiv modevisning i Stockholm. Detta sker i anknytning till Stockholms modevecka och jubileumskollektionen “Honeymoon Collection” visas då upp med hjälp av ett antal utvalda kända ansikten.
Höstens stora och oväntade tittarsuccé“Så mycket bättre” i TV4 avslutades förra helgen med 1.475.000 tittare. Personligen bryr jag mig sällan tillräckligt för att följa någon specifik programserie, men denna underhållningssåpa inspelad på ett somrigt Gotland har varit ett undantag. Varför det?
“Så mycket bättre” där ett antal folkkära artister tolkar varandras musik känns bra av flera orsaker. Det vilar en “snällkänsla” över hela upplägget, det är “tillåtet” att lyfta fram det positiva och att visa uppskattning för varandra. Därigenom blir ju också allt och alla så mycket bättre.
Även PR-mässigt har det positiva fått råda – inga skandaler har serverats, det mest spektakulära var väl att Lill-Babsstod på näsan när hon skulle hämta öl till orkestern.
Det sägs vara svårt att upprepa en succé, vi får hoppas att detta inte stämmer i det här fallet.
“Vet inte vad man ska hänga sig med, asså i vad, finns ju inget bra ställe hemma, bara ute i skogen i ett träd.”
På olika nätforum diskuterar unga självmord. Den här världen uppmärksammades egentligen inte på allvar förrän en 21 årig kille tog sitt liv inför en webbkamera på Flashback den 11 oktober i år. Och ja, det låter overkligt, men jag är inte det minsta förvånad. Det är en sådan otrolig press på unga idag att jag faktiskt förstår hur de resonerar när självmord ses som den enda utvägen.
Att den här typen av forum vuxit fram just på nätet är inte alls konstigt, här är de unga experter. Och visst kan diskussionerna leda till något positivt. Men läkaren Lars Johansson varnar dock för att det kan uppstå en slags copy-cat effekt; att ungdomar är lättpåverkade är ju inget nytt. Nu talas det om att forumen ska förbjudas men jag är övertygad om att de i så fall kommer att leva vidare på andra hemsidor. Och hur ska man kunna förbjuda något som inte är olagligt?
När ingen annan förstår finner dessa unga människor en slags gemenskap då de befinner sig i samma känsliga situation. Medievetaren Michael Westerlund menar att det är ensamheten som de unga flyr ifrån, att det finns ett behov att diskutera det här ämnet.
För några år sedan hoppade min lillasysters klasskompis från Älvsborgsbron. Han upplevde det som så jobbigt att han inte var lika cool som de andra i skolan att han inte orkade längre.
Så här kan en självmordschat se ut. Examensarbete om dödliga kryphål online.
Utbildning ska hindra självmord – självmordsförebyggande projekt startas av regeringen
Att alltid slå larm och försöka utvidga dialogen - läs vidare i artikeln “Dålig undervisning om självmord” Plyhmblog har tidigare nämnt destruktiva pro-ana forum. Hit kan du ringa om du vill prata.
“Efterblivna och misslyckade ungar och supertöntiga föräldrar” är bara några av tittarnas starka reaktioner på första avsnittet av Ung och bortskämd. Även jag såg i ren fascination när Lorenzo, Jean-Pierre och Dezirée med vänner besökte mataffärer för första gången, konstruerade städscheman och misslyckades med arbetsuppgifter och vardagssysslor i största allmänhet.
Visst är jag medveten om att det finns föräldrar som skämmer bort sina barn, men extremfallen verkar vara samlade i Ung och bortskämd; dokusåpan om ett gäng snorvalpar som bor tillsammans enligt Big Brother-konceptet. På endast 80 kr om dagen ska de klara vardagens bestyr och den som inte lyckas prestera röstas ut av föräldragruppen.
Jag struntar väl egentligen i hur folk uppfostrar sina barn men förstår inte hur man som förälder kan tillåta sig själv att hamna i en situation där ens barn fullständigt har stannat i utvecklingen och blivit totalt inkapabel att ta hand om sig själv. Vad är det som gör att föräldrarna är så rädda för att släppa taget? Och varför vill man som ung vuxen inte klara sig själv?
Ung och bortskämd är ett intressant samhällsexperiment med en hel del sköna kommentarer där ord som asså, liksom, du vet och typ används lika flitigt som deltagarnas kreditkort. Första programmet drog miljonpublik, dock kan jag tycka att upplägget är alldeles för banalt och förutsägbart. Men de klockrena karaktärerna i Ung och bortskämd gör att jag förmodligen kommer att se även nästa avsnitt.
Bättre forskningsklimat. Entreprenörskap i skolan. Rimligare skattesystem. Uppmuntran och stöd till nya företag – i stället för regelkrångel. Detta är några av de viktiga frågor som måste drivas för att entreprenörens villkor ska ändras.
Samtidigt kan ovannämnda ses som en programförklaring för den nya Bonnierrelaterade tidskriften Nya Affärer; ett samarbete mellan Privata Affärer och Veckans Affärer.
Till det facila priset av 69:- får vi gott om handfasta tips och konkreta hjälpmedel att användas i vår entreprenörstillvaro. Som läsare kan du även ta del av mentorsprogram, event och nyhetsbrev. Dessutom finns sedan i somras www.nyaaffarer.se. Tidskriften trycktes som första upplaga i 40.000 exemplar och skickades i första hand till Privata Affärers och Veckans Affärers intresserade prenumeranter.
Sponsorer/Partners är mobiloperatören Tre, SEB och UC. Dessa presenteras/används som experter inom några av tidningens fokusområden. Sponsorskapet innebär även exponering som specialister i tidningen och deltagande vid kommande event. Frågan har tagits upp i bl a Dagens Media om detta upplägg kommer att påverka journalistiken som sådan, något som redaktör Mikael Zachrisson förstås bestämt avvisar.
Störst enskilt utrymme i första numret får den minst sagt mångsidige profilen Charlie Söderberg, som bl a i sex kärnfulla företagartips (skapa en ny produkt, sätt upp mål, skapa nätverk, våga bryta mönster, gör det du är bäst på, jobba med attityden) sammanfattar sin syn på ett lyckat entreprenörskap. Låter som ett vinnande koncept!
Under rubrikerna Nyheter, Marknad, Ekonomi, Juridik, Ledarskap finns det mycket smått och gott att läsa, lära och inspireras av i Nya Affärer. I oftast mycket korta, populistiska reportage, gärna i “tipsform” ges mer lättillgänglig inspiration än djuplodande kunskap. Men det hela är aptitligt förpackat och inger definitivt läslust – om än i blädderstil.
Det finns redan en tidskrift med samma målgrupp – Entreprenören.
Varannan svensk tyckte enligt en SIFO-undersökning att “kungen kunde få vara ifred”, indignerade vänner rasade över påhoppet, kungens “hallick” spydde galla över alla lögner, påstådda älskarinnor hukade i buskarna oroliga för repressalier och var förstås heta villebråd för grävande journalister. Och så hade vi ju bl a Monica, 45, som visade privata bilder och berättade om festerna i den kungliga vänkretsen när det begav sig.
När Madeleines otrogne fästman, Jonas, schavotterade i pressen för sin uppdagade affär med norska Tora var det egentligen första gången kungligt relaterad otrohet tilläts bli en issue. Svensk press anammade därmed en mer internationell standard, vilken numera får anses helt etablerad. Spaltkilometer har nu bekräftat detta – även med dyningar runt om i internationell press.
Presskonferensen utanför Trollhättan, som attraherade ett stort pressuppbåd med ett femtiotal journalister blev en “besvikelse” men samtidigt något av en vändpunkt. Kungen babblade på relativt osammanhängande - men ändå till synes avspänt om den årliga älgjakten, ja, han tillät sig tom att skämta då och då. Till slut kom dock en kommentar om boken - eftersom han inte hade läst den kunde han inte heller uttala sig. Smart!?
Så finns det verkligen mer att säga? Eller väljer alla inblandade, inklusive media – liksom kungen och hans familj – att vända blad? Och är det faktiskt inte till slut kungen själv som drog det längsta strået!?
Så länge vi inte är där, kan ingen säga att siarnas förutsägelser är fel. Redan de gamla grekerna erbjöd seanser med orakel för att man skulle få reda på framtiden. Då var det prästerna som ordinerade en diet åt de framtidstörstande som resulterade i väldigt förvirrade tillstånd. Det var maten eller snarare bristen på densamma som gav känslan av att se in i framtiden.
Nu är det en hel industri med professionella talare och framtidsforskare som villigt och bestämt berättar för oss om hur framtiden ter sig. Jag sökte på ordet “Futurist” och fick nära 8 miljoner träffar.
Kanske du sett notisen om dagstidningarnas död? De försvinner redan 2019 i USA och 2025 i Sverige. Vill du fortfarande ha din morgonstund med tidningen i framtiden bör du överväga en flytt till Mongoliet. Där beräknas tidningarna dö ut 2040.
Mannen som gör dessa uttalanden är en av futuristernas estradörer – australiensaren Ross Dawson, som lika tvärsäkert även uttalar sig om museernas och bibliotekens framtid, finansiella tjänsters, arbetens och organisationers, vårdsektorns eller rent av affärslivets framtid.
Ligger hans förutsägelser inte i linje med det du vill höra går det alltid att hitta en annan ståndpunkt. Om vi återigen tar tidningarnas framtid så var branschens egna representanter, inte helt oväntat, väldigt positiva om sin framtid på the American Magazine Conference nu i oktober. Enligt en referent på World Future Society’s hemsida, bloggaren P Tucker, hade de dock glömt att förutsäga om och i så fall hur det journalistiska innehållet kan te sig, “The future of the magazine industry doesn’t include Magazines”.
Angående vår framtid fällde nationalekonomen John Maynard Keynes en oomtvistlig framtidsförutsägelse – “In the long run, we’re all dead”. Något som Keynes underströk med “It is better to be roughly right than precisely wrong”.
Förvisso, men nog är det spännande att redan nu veta hur det blir innan och efter den stunden.
Efter helgen som gått vet hela Sverige att Nina och Eric lagar mat på en teppanyakihäll, köper exklusiva viner av sydafrikanska gårdsherrar, har en elektriskt styrd toalettdörr, synkroniserad inredningssmak och en för liten walk-in-closet. Reportaget om deras fantastiska vindvåning blev kanske inte riktigt som de hade tänkt sig, eller?!
Överallt på nätet syns parodier på artikeln och Henrik Schyffert har twittrat som aldrig förr: “Det här slår ALLT i skämtväg!” Vidare undrade han om inte DN har någon typ av möte där de läser igenom artiklarna och pratar lite innan de går i tryck: “Så har vi vindsvåningsartikeln som Sara gjort… vad tycker ni?” “Känns bra tycker jag.. fräscht sådär.. kul vinkel.” HJÄLP!!!!
-Vi förutsåg att reportaget skulle reta en del läsare. Jag strök en del formuleringar innan publicering. Men att det skulle få denna omfattning trodde vi inte. Vi vet att denna typ av texter retar upp en hel del läsare och med blogg- och Facebookvärlden sprids det som en löpeld, säger Bo Westmar, redaktör för DN Bostad.
Nina och Eric får köpa, renovera och inreda hur många vindsvåningar de vill. Däremot tycker jag inte att de bör släppa in journalisten Sara Trus i sitt nästa vindsvåningsprojekt. Trus absurda skildring av paret och deras bostad är utan dess like. Textformuleringarna (inredningsporr menar vissa) liknar mest en bostadsannons av parodikaraktär. Reportage om livsstilskonsumtion som detta retar ju gallfeber på avundsjuka svenskar. Kanske det borde ha varit lite mer fokus på inredning och inte kryddor från Peking? Men visst skrattade även jag högt åt “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Jag undrar nästan vad Sara Trus ska bjuda på härnäst.
Här kan du läsa DN’s originalartikel. Dagens Svenskbladet har gjort en riktigt rolig parodi på DN’s artikel.
Ännu en parodi, fast ur ett familjeperspektiv.
På Facebook finns nu klubben Eric och Ninas vindsvåning med nästan 1000 medlemmar.
SM i Minne arrangerat av Svenska Minnesförbundet blev åter en succé! Denna gång även en publikmässig sådan. Men hur gör man för att få många åskådare till en sport som kräver absolut tystnad? Tävlingsdeltagarna måste koncentrera sig och sitta i en tyst miljö. Att hålla till på Bok & Bibliotek låter knappast som en bra lösning, eller?! Men att vara på Bokmässan visade sig vara ett mycket bra alternativ med chans till mycket PR och exponering för en stor publik!
Göteborg är under en förlängd helg i slutet av september vad Stockholm alltid är när det gäller tillgång till media. T o m den talande P-kanalen sänder direkt från Bok & Bibliotek! Ja, extremt många journalister och kändisar lämnar den kungliga huvudstaden och byter sida till Sveriges minneshuvudstad – Göteborg (med tre av fyra i minneslandslaget har jag tagit mig friheten att utnämna Göteborg till Sveriges framsida när det gäller minne).
Ett av minnessportens största dilemman är just att den inte syns för en bredare publik. Men även att inte få den media som sporten förtjänar. En bra lösning visade sig vara att bygga en glasbur i en folktät miljö – 100.000 besökare under fyra dagar och där all media värt namnet är närvarande. Succé! Från Världsförbundet i Minne konstaterade man också att SM i Minne 2010 hade den största publik en minnestävling någonsin haft; inräknat VM.
Att återupprepa den enorma mediasuccén från förra årets SM i Minne visste vi skulle bli svårt. Nyhetetens behag är blott en gång. Men det blev alltså väldigt bra den här gången också. Dels fick vinnaren, Mattias Ribbing sin beskärda del av medial uppmärksamhet och dels gav oss närvaron mitt i böckernas mecka en superbra position och möjlighet till en fantastisk fysisk PR-succé. Vi ser redan fram emot nästa år!
Påven Benedict XVI besöker som bekant Storbritannien denna vecka. Som alltid när en tydlig representant för en uttrycklig tro eller ideologi ska framträda blir det mycket uppmärksamhet redan innan händelsen inträffat.
Bland det uppmärksammade kan noteras att påvens besök kostar de brittiska skattebetalarna ca 140 miljoner kronor och att det åter aktualiserar de sexuella övergreppen gjorda av katolska fr a präster på barn.
Ett företag som försöker dra nytta av påvens besök är glassvarumärket Antonio Federici som planerar att sätta upp affischer längs påvens kortegeväg i London. På bilderna syns dels en höggravid nunna ätandes glass i en kyrka med texterna: “Immaculately conceived” och “Ice cream is our religion”. Som ofta är det en ordlek med ‘Immaculately conceived’ där den inte bara anspelar på den obefläckade avelsen utan också kan tolkas i stil med felfri föreställning. En annan annons visar på två präster i en uppenbart kärvänlig situation och texten “We believe in salivation”, även här en ordlek mellan salvation – frälsning och salivation – salivering, fritt översatt läskande.
PR-tricket är helt klart uppmärksammat redan innan. Frågan är om en lek med sex och religion kommer att öka glassförsäljningen. Men fyndigt är det. Eller?
Vad skulle få svenska RO att reagera tror du? Fundera en stund och lämna gärna en kommentar. Kanske nya epokgörande kampanjer föds här.
Kvinnor iklädda burka tävlar mot äldre dam med rullator i den 30 sekunder långa valfilmen från “partiet som inte tycker om invandrare”. Målet är att nå först till antingen “pensionsbromsen” eller “invandringsbromsen”. Filmen ska symbolisera partiets krav på att sänka pensionärernas skatter och detta ska alltså finansieras genom att minska invandringen. Dock sändes aldrig denna version av partiets reklamsatsning då TV4 valde att stoppa filmen. Och tur var väl det !?
- Filmen strider som vi ser det mot demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen och andra demokratiparagrafer och är enligt vår bedömning hets mot folkgrupp. Enligt de EU-direktiv som ligger till grund för radio- och tv-lagen får man inte uppmana till hat som gäller ras, kön eller religion. Och alla människors lika värde ska genomsyra valfilmerna, säger TV4-Gruppens vd Jan Scherman till DN.
Själv förvånas jag över att TV4 över huvudtaget övervägde att sända filmen. Och förväntade sig verkligen partiet att deras fientliga propaganda skulle visas i tv?! Den omarbetade versionen är nu godkänd av TV4 men jag vet inte om det är till tv-kanalens fördel med en text som säger “Censurerad av TV4″.
Kanske ? är hela karusellen ett genomtänkt PR-trick från partiet för att få “gratis” PR och att väcka debatt innan valet. (Partiet fick ju även lite extra uppmärksamhet när de själva valde att anmäla filmen till JK).
I min värld är partiets valfilm inskränkt och gammaldags. Kanske borde den ändå från början ha visats på bästa sändningstid så att ingen i Sverige missar vad partiet egentligen menar med “Trygghet och Tradition”.
Läs även:
- Måndagens artikel i SvD – TV4 får rata politisk annonsering
- En av gårdagens artiklar om hur skräcken kring partiets ev vågmästarroll efter valet vållar spekulationer om nya samarbeten. Och ger saftiga rubriker – exponeringen av partiet är stor både på eget initiativ och andras!
Ryska Irina Vostrilkova är vacker, välutbildad och vältalig. Hon jobbar som servitris på en liten bar, trots att hon är läkare. Och så skriver hon långa mail om kärlek. SvD fejkade en identitet som 39-årige dataingenjören Mats från Gubbängen och tog kontakt med Irina.
Efter tio kärleksfulla mail där hon berättar allt om sig själv, sin familj, gudstro, att hon är bra på att laga mat och vad hennes förra hund hette, kommer så en förfrågan om 500 euro för hjälp med visum.
I senaste numret av Passion for Business finns slutligen en intressant artikel om den ryska kvinnans villkor i det moderna Ryssland, vilket är = Moskva. Kalla fakta om ekonomiskt hårda villkor och rådande traditionella värderingar visar på många kvinnors tuffa vardag. Kanske inte så underligt då att det förutom gott om fiktiva Irinor även finns ett antal verkliga Irinor med samma mål – att knyta hymens band med en välbärgad man.
Just nu har Sveriges tv-tittare ett enormt stort intresse av framgångsrika mäns fruars vardag: Svenska och norska Hollywoodfruar, desperata (fiktiva) fruar och snart skånska framgångsrika fruar och The Hamptons-fruar. Tydligen letade produktionsbolaget även efter en homosexuell kille som levde lyxigt “hemmafruliv” i USA, men det var ingen som hörde av sig.
Vad är det egentligen som intresserar oss? Anna Ankas klagande på trädgårdsmästaren, Maria Montazamis ostkrokar, Agnes Nicole Winters senaste musikvideo till A Real Man eller Päivi Hackers pole dancing? Det diskuteras och framförallt kritiseras flitigt både på internet och i lunchrummet men ändå kan vi inte stänga av tv’n. Är detta en så främmande värld för majoriteten av oss svenskar att vi inte kan låta bli att fascineras eller är det bara den svenska avundsjukan som kommer fram när dyra smycken, bilar och hus visas upp?
De framgångsrika männen då? Vad gör de när fruarna botoxar pannan, spår sig och shoppar? Arbetar antagligen, och vem är intresserad av det? Kanske en målgrupp bestående av män? Jag tror att det hade varit ganska intressant att istället få följa alla dessa fruars män i deras arbeten. Lite mer business helt enkelt (men ändå en “lyxig” tillvaro för de som nu vill se detta).
För den som hellre vill läsa om livet som lyxhustru rekommenderas den nya boken The Devil’s Casino av Vicky Ward (hustru till fd Lehman Brothers-direktören Bradley Jack). Vicky berättar om den perfekta ytan, människans svagheter, pengars korrumperande makt och farorna med hybris. Livet på Wall Street låter spännande jämfört med höstens tv-utbud.
Sagan blev verklighet och verkligheten var som en saga när kronprinsessan fick sin prins i helgen. Det var fest, kärlek i luften och höga förväntningar i den kungliga huvudstaden när hundratusentals människor samlades för att få en skymt av brudparet. Vi som trängdes på Stockholms gator delade dagens upplevelser med många miljoner tv-tittare över hela världen.
Säkert uppstod en del fadäser under dagen men de var i så fall endast märkbara för de initierade och alla arrangörer/ansvariga kunde med rätta dra en lättnadens suck efter väl förrättat värv. Allt gick enligt plan och det blev inga överraskningar i detta välregisserade spel där även några ”vanliga dödliga” fick sola sig i den kungliga glansen.
Jo, en överraskning – Daniels fantastiska tal under bröllopsmiddagen. Från att ha framstått som en blek skugga bredvid den drillade Victoria fick vi nu se en helt annan person träda fram i rampljuset. Brudgummens tal rev ner flera minuters ovationer och intet öga var torrt när han med passion betygade sin nyblivna hustru sin kärlek. “Osvenskt” och befriande chosefritt! Kanske blir det som Herman Lindqvist förespår: att det kommer att bli inne att tala om kärlek!?
Tänk att ett litet ord kan väcka så ont blod. Efter flera timmars mangling hos Obama skulle Svanberg äntligen revanschera flera månaders tystnad och otillgänglighet genom att hålla ett tal till världen. Han började bra med ödmjukhet, ursäktande och ansvarstagande. Sedan kom en liten felsägning (?) – han talade om de utsatta medborgarna som ”small people”.
Att kalla de berörda “small people” var inte bra. Inte alls bra. Den samlade internationella pressen fick hicka.
Annars var väl innehållet i tillkännagivandet helt ok. BP ställer in utdelningen och upprättar katastroffond. So far so good.
Men nu är alltså Svanberg ute i kylan igen. Nästan lite synd – han menade säkert väl. Men det hjälper inte på hans nivå. Där är kraven villkorslösa.
Med svensk sommar och sol kommer snart löpsedlar med rubriker som Så blev jag lådvinsalkoholist ochAlkohol farligare än LSD. Enligt undersökningar dricker svenskarna 20 % mer på sommaren och nästan alla ungdomar tycker att det är lätt att få tag i alkohol. Vad passar då bättre än att informera lite extra om denna drycks oglamorösa sida? Jag är egentligen inget fan av skrämselreklam men Diageos interaktiva kampanj som riktar sig just mot marknadens minderåriga konsumenter berör.
Spritkampanjen Partyjourens provokativa banners med texter som “Sprit till skolavslutningen? Ingen åldersgräns! Bra priser! Hemkörning!” orsakade i förra veckan debatt på Aftonbladet och självklart blev även jag så nyfiken att jag klickade på reklamen (som senare togs bort). Jag kom till sidan RingRoger där jag varnades för starka scener innan jag ombads att ladda upp ett foto på mig själv och en vän. Därefter började en film om smuggelsprit med mig själv i huvudrollen. Filmen var välgjord och visade ett scenario som mycket väl skulle kan hända desperata ungdomar i behov av alkohol.
Den kontroversiella kampanjen ska enligt Diageo öka ungdomars förståelse för vad smuggelsprit är, vilka personer och intressen som ligger bakom och vad man väljer att bli en del av när man köper alkohol från bakluckan på en bil. Sajten har redan haft 73 000 besökare där hela 80 % har klickat sig igenom hela filmupplevelsen. Jag är övertygad om att målgruppen lättare kan förstå och ta till sig budskapet när det presenteras på ett sätt där de själva blir en del av marknadsföringen.
Tidigare har IQ’s filmer om alkoholens effekter fått stor uppmärksamhet. Den senaste “Hur dricker du?” och föregångaren “Rus” (som fick brons i Epica) visar upp alkoholkonsumtionens negativa effekter. På deras hemsida (Alkoholprofilen) kan du svara på 14 korta frågor om ditt alkoholintag och få reda på om du ligger i riskzonen. Som svensk kanske man borde göra ett test nu och ett i slutet av augusti.
I Luleå har en intressegrupp bildats på Facebook av medborgare, där föremålet för uppmärksamheten är användningen av en nu tom yta. Tidigare stod här ett fallfärdigt hyreshus, det s k Fritz Olsson huset.
Som gammal Lulebo är det som om alla skygglappar försvunnit och en stad vars centrum koncentrerats till en enda gata helt plötsligt öppnats. Folk får nya idéer om hur man kan göra ett torg, en park eller diverse utomhusliga aktiviteter på en plats, som varit lite av en “skam” då man närmat sig centrala Luleå.
Allt detta fasciliteras i en diskussionsgrupp i ett socialt nätverk där alla kan ta del av ritningar och idéer. Samtidigt bildas en opinion som det återstår att se om den kan påverka lokala politiker och företag.
Men åter till själva ämnet: hur fort en viral opinion kan bildas, hur diskussionen kan flyttas från ett möte mellan två personer och hur enkelt det är för folk att via Internet sluta upp kring en gemensam sak. Redan efter några veckor har gruppen drygt 6.000 medlemmar och flertalet personer har antingen skickat in ritningar, skrivit förslag eller på annat sätt förmedlat sina idéer för hur konceptet skulle kunna utvecklas.
Detta gör ju att politiker som vanligtvis är ganska måna om sina medborgare nu även måste engagera sig i diskussionstrådar på Facebook.
Tomtägaren Norrporten är intresserad av att bygga ett nytt shoppingkomplex kombinerat med bostäder och ett nytt hotell. Det som tyvärr är väldigt vanligt och trist är att Norrportens representanter hittills inte deltagit i diskussionen. De borde förstå att de inte kan stävja opinionen i sociala nätverk utan borde försöka vinna lite goodwill i frågan genom att t ex öppna en förslagslåda och även uppmuntra medborgarna att föreslå hur en alternativ placering av deras företagskomplex skulle kunna se ut. Detta bör de ju sedan tidigare ha räknat på.
Medlemmarna i gruppen har hittills visat “god vilja” genom att döpa parken till Norrporten. Frågan är nu om medborgarna/aktivisterna vid förhandlingen med kommunen kan ha någon fördel av att visa på den opinion som bildats. I dagsläget uppmuntrar gruppens moderatorer till att skicka individuella påtryckningar till kommun och företagsledning.
En sak är säker, aldrig tidigare har det gått så fort och effektivt att bygga en folkopinion. Och den som inte är kapabel att delta bör anlita någon som kan hjälpa till. Den nya protestlistan skrivs på digitalt med offentligt innehåll och bör bemötas på samma sätt.
Chloés (Nathalie Schutermans bedårande 11-åriga dotter) tv-framträdande i Förkväll kommenterades så flitigt på nätet att jag till slut tittade på klippet. Medievana Chloé berättar att hon älskar Sex And The City och andas fashion med förklaringen att hon helt enkelt har fashion i sitt DNA. Favoritväskan från Balenciaga visas upp tillsammans med Chanelinspirerade klänningar och oöppnade Christian Louboutin-Barbies.
Chloé har växt upp i mammas exklusiva butik på Östermalm och i Europas stora modehus. Givetvis blir mode och kläder därför en naturlig del av hennes vardag. Jag struntar fullständigt i hur Nathalie väljer att uppfostra och klä sin dotter samt exponera henne i media. Visst är Nathalie utan tvekan en framgångsrik entreprenör och businesswoman, men att hon påstår att hon har uppfostrat sin dotter enligt devisen att intelligens går före skönhet känns inte helt sant med uttalanden som:
“Folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.”
“Det är inget konstigt att de (folk) har åsikter. Har man inte rest och sett så mycket så...”
Arbetslösa och outbildade har alltså inte rätt att uttala sig. Inte heller de som inte har varit ute och rest (menar Nathalie här moderelaterade resor?). Tidningen Resumés läsare skriver:
“Tyvärr är det ju så att vidsynthet får man inte automatiskt genom att resa mycket, det krävs också att man har ögonen öppna för annat än fina väskor. Det här måste vara den diametrala motsatsen till alla tv-galor för världens barn.”
Visst förstår jag att tittarna tycker att hela inslaget med mamma och dotter Schuterman känns tillgjort och på gränsen till en parodi, men det som känns mest obildat är ju utan tvekan Nathalies ovanstående kommentarer. Till skillnad från lilla modelejonet Chloé känns Nathalie omodern, inskränkt och inte alls speciellt fashion.
För er som vill läsa lite mer finns i Rodeo en underbar intervju med både mamma Nathalie och lillgamla Chloé där svenska språket mixas flitigt med engelska ord som low key, pure och open minded.
Uppdatering 20101130: Nu börjar lilla Chloé blogga i modetidningen Chic!
Dokument inifrån hade intervjuat 100 f d anställda och det var många negativa saker som kom i dagen. För arbetstagaren t ex strukna övertidstimmar, arbete trots sjukdom, gratistid och bestraffning för att behålla jobbet. Matmässigt ändrad datummärkning etc
McDonald’s har själva satt sig på piedestal vad gäller matens fräschhet. Hamburgarna får t ex inte ligga mer än tio minuter. Sedan måste de kasseras. I Dokument inifrån nämndes att liggtiden kan bli 1 – 2 timmar. Man kan då fråga sig om 10-minutaren endast är en konkurrensfloskel?
Personalchef Lotta Björk gjorde ett relativt bra intryck i Dokument inifrån. Hon verkade äkta indignerad över de uppgifter hon fick ta del av och svarade med någorlunda naturliga formuleringar. Och hade hon dessutom erkänt att hon kände till de pågående rättegångarna om fuskredovisning av anställdas arbetstider i burgarens hemland USA hade hon kammat hem ett något större förtroendekapital. Men hon sa sig inte veta någonting om detta, vilket är omöjligt. Alternativt kan man konstatera att bolagets omvärldsbevakning är mer än usel.
När Lotta Björk satte sig i morgonsoffan blev det mindre bra. Hon började fint med att “vi tar till oss all kritik”, men sedan rapade hon på : 222 restauranger, 12.000 anställda och drygt 400.000 gäster per dag etc etc. PR-byrån/krishanteraren hade gjort ett bra jobb. För bra och förvandlat Lotta till en robot. Exakt samma formuleringar återfanns i pressrelease från i söndags och även på den “spontana” chattsidan, som för övrigt verkar ligga nere för närvarande.
Det är beklagligt om ovanstående uppgifter stämmer med verkligheten. Beklagligt för de restauranger som driver sina verksamheter på ett juste sätt, beklagligt för de 400.000 dagliga gästerna och beklagligt för alla ungdomar som – ofta som förstajobb – får en skev och manipulerad bild av arbetslivet.
Återstår nu att se om utlovade åtgärder ger bestående (!) resultat. Ärlighet och Engagemang – det är väl några av de värderingar som gäller?!
På ett X2000 mellan Göteborg och Stockholm ropar en tågvärd glatt ut bistrons lockelser och avslutar med…………… och så finns det negerbollar också! Hoppsan! Många (?!) av resenärerna lär ha satt i halsen och “ärendet” växte blixtsnabbt till otroliga dimensioner.
Sedan i torsdags när denna “incident” inträffade har negerbollen valsat runt. T ex i DN med 31 blogginlägg. Och i Aftonbladet med 492 kommentarer.
Bl a signaturen MegaMamma kommenterar: “vad jag vill ha sagt är att om man ska märka ord, så bör hela det svenska språket granskas. Ordet hora t ex, likväl som det finns andra ord som fetto, tjockröv, idiot, blatte, osv. Var tycker du själv gränsen går? Vilka är aj-aj? Människor reagerar olika, eller hur? ……….”
För min del har ordet negerboll ingått i vokabuläret sedan barnsben och jag har faktiskt aldrig grubblat över att det skulle vara nedvärderande. Och det är heller aldrig någon som har reagerat. Har du?
Men ärendet har definitivt varit på tapeten: Ur Wikipedia: “Ett konditori i Sjöbo, som kallade bakverket “negerboll”, anmäldes 2003 till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)………”.
SJ:s vice presschef kommenterar händelsen med att det var en “rätt ung person och nog ett misstag”. Vidare får vi veta att det inte blir några konsekvenser för personen i fråga.
Det var väl i alla fall skönt att höra!
Igår var det premiär för Apolivas nya reklamfilm, uppföljaren till höstens “skräckfilm” som resulterade i skrämda konsumenter och Facebook-grupper som “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Forsman & Bodenfors som är ansvariga för kampanjen fortsätter att utveckla Apolivas koncept: produkter speciellt anpassade för svenska förhållanden. Den här gången bad de dock konsumenterna om hjälp genom att starta bloggen Apolivafilmblogg. Här efterlyste de bilder och ljud som skulle representera det typiskt svenska. Men några åskoväder och regnstormar blev det inte igen.
-Det blev ett sådant otroligt ståhej sist, så vi funderade länge vad vi skulle göra med all den energin som finns därute. Vi vill hylla den typiskt svenska vardagen och göra det på ett vackert och poetiskt sätt i filmen. Deta födde idén till ett helt transparent projekt som konsumenterna kan läsa om på bloggen och delta i om de vill, säger Filip Nilsson, cd på Forsman & Bodenfors till Dagens Media.
Filmen har regisserats av Mikael Marcimain och musiken (som även kommer att släppas som singel) har gjorts av artisten Victoria Bergsman. I vanlig ordning innehas huvudrollen av modellen Adina Fohlin. Den här gången verkar det helt enkelt bli lite mer musikvideo än skräckfilm.
Jag undrar om den nya reklamfilmen går hem hos konsumenterna för jag får lite lätt ångest, allt känns väldigt 70-tal – Men det kanske är så vi upplever Sverige? . Det är i alla fall kul att Apoliva vågar använda sig av sociala medier för att engagera sin målgrupp i marknadsföringen. Det ska bli spännande att se vad det blir för typ av kritik den här gången.
Fram till den 15 maj går det även att tävla i att göra sin egen reklamfilm på Apolivafilmblogg.
Förnedring, dreglande schäferhundar, svett och skräck som är så nära och känns så äkta att man skulle kunna skära den med kniv. När första skottet faller – och det här är innan gatloppet över ett minfält ens börjat – är det redan för mycket. Martin Söderström, Aftonbladet.
Samma dag som videon Born Free släpptes lades den upp på YouTube men försvann lika snabbt som den kom dit. Brutalt våld genomsyrar Born Free’s nio minuter som slutar i en makaber avrättningsscen. Detta är den första singeln på M.I.A.’s nya album och jag känner ett stort obehag av vad jag ser; rödhåriga pojkar hämtas upp av amerikansk militärpolis, körs ut på ett stort fält i öknen och avrättas.
Visst är både regissören Romain Gavras och sångerskan M.I.A. kända för sina provocerande verk men det här är ett klockrent samarbete som verkligen chockar. De flesta drar antagligen paralleller till “war on terror“, patriotism, minoritetsgrupper, avsaknad av demokrati, Arizonas nya lag om illegal invandring och hemska krig i allmänhet. Med tanke på M.I.A.’s bakgrund (familjen flydde till England p.g.a. inbördeskriget i Sri Lanka och hon förbjöds träffa sin far då han var aktiv i den militanta tamilska separatiströrelsen) finns det antagligen flera möjliga budskap i Born Free. Hur som helst bör samtliga tittare få sig en tankeställare.
Vi har sett musikvideor med lättklädda killar och tjejer och är så vana vid det kommersiella sextemat att vi inte längre reagerar. (Ok, jag gillar Lady Gaga’s senaste Telephone men är långt ifrån chockad av vad Jonas Åkerlund har skapat).
Kombinationen av pop och politik är väl i och för sig inget nytt det heller, men sättet som det framställs på i Born Free är otroligt obehagligt och så skrämmande att det är omöjligt att inte låta sig påverkas. Vad än budskapet må vara berörs du som tittare. I en tid då MTV knappt visar musikvideor längre kanske det istället är dags att återuppta musikvideon som en värdefull kommunikationsform.
För er som vill se lite fler kontroversiella videor rekommenderar jag:
Om man följer den svenska enfrågedebatten om vems intresse börsbolag ska verka för fokuserar media i synnerhet på en målgrupp – börsbolagens koncernledningar och framför allt dess VD:ar. Intresset och motivationen styrs av bonus. Finansmarknadsministern Mats Odell driver denna fråga på årets bolagsstämmor, inga bonusar, tack.
SvD-tecknaren Jan Berglin med sina träffsäkra betraktelser av tillvaron har flera mycket träffande iakttagelser om bonusar, bland annat i en strip från “Välkommen till Fjuckby”:
Den ena Berglin-karaktären säger “Carl-Henric Svanberg tycker att bonusar ska finnas kvar eftersom toppchefer är tävlingsmänniskor som sporras av detta”, varpå den andra replikerar “Jaha…vilka slags tävlingar tänker han då på? Terrängloppet “Dagis runt” där alla får medalj o bulle oavsett resultat? Riktiga tävlingsmänniskor vet att man inte får ett skit om man är usel!!”
Lyfter man blicken från vår perifera bakgård till den anglosaxiska världen besvaras frågan annorlunda om börsbolagens målgruppsfokus. Fram till finanskrisen gällde shareholder value, börsbolagets förmåga att få en optimal marknadsvärdering, generera vinst och utdelningar. Nu har till och med GE:s tidigare koncernchef Jack Welch, mannen som gav begreppet ett ansikte, vänt ryggen åt det med orden; “On the face of it, shareholder value is the dumbest idea in the world, shareholder value is a result, not a strategy . . . Your main constituencies are your employees, your customers and your products.”
Även mitt husorgan The Economist har uppmärksammat frågan under rubriken “A new idolatry”. Kvartalskapitalismen får ge vika för mer långsiktiga målsättningar där – ta daa – andra stakeholders så som kunden och rent av de anställda ska ställas i första rummet.
Orsak och verkan, upplysningstidens mantra, kanske åter kommer i ropet.
Svensk press hantering av Tiger Woods otrohetsaffärer i höstas sägs ha inneburit ett trendbrott. Ämnet otrohet var därmed inte lika tabubelagt utan det blev relativt fritt fram att hänga ut den skyldige/skyldiga utan pardon. Därmed närmade vi oss med ett stort steg hanteringen av den här typen av skandaler enligt kontinental praxis.
Tidigare i veckan verkar det ändå ha pågått något slags omvänt pressmässigt schackrande om först till kvarn. Intressant nog blev det Svensk Damtidning som gick i bräschen och tog upp tråden från norska Se og Hør. Svensk Damtidning är av tradition en av kungahusets mest lojala vapendragare. Fast det klart för några veckor sedan skrev bloggande journalisten Åsa Bönnelyche om drottningens påstådda svåra sjukdom (Alzheimers). Så lojalitetshindret var redan undanröjt. De senaste dagarna har kvällspressen hängt på otrohetskarusellen i full skala med tryckta specialbilagor.
Hovet, med extremt erfarna PR-ansvariga Nina Eldh i spetsen, har inte fått godkänt för sin krishantering i det här fallet. Det är ingen nytta med att stänga till och göra bristfälliga, diffusa uttalanden. Men det klart här finns säkert många starka viljor bakom kulisserna, som har en del att säga till om. Då är det inte enkelt att agera by the book och det handlar ju icke att förglömma om människor av kött och blod.
Och tidpunkten? Med bröllopet den 19 juni i snabbt antågande började det brännas. Fokus borde vara på de lyckliga tu och deras förberedelser. Igår kom så meddelandet från hovet att förlovningen har brutits – förhoppningsvis ett moget personligt beslut och inte påskyndat av tryck från omgivningen. Kanske hinner nu Jonas-affären svalna under de närmaste månaderna, men den etiska gränsen för vad som är “tillåten” exponering i svensk press har definitivt för alltid flyttats fram.
Se GPs dividerande om sin publicitet och hänvisning till allmänhetens intresse.
Med gårdagens officiella tillkännagivande av den uppslagna förlovningen blev det helt ok att publicera även för DN och SvD. Och historien fortsätter i GP etc.
Ungdomsförbundet SSU har gjort sin första TV-reklamfilm (i samarbete med byrån Hy-Fi). Enligt min uppfattning en film med ett underligt och tvetydigt budskap.
Filmens syfte är att göra tittaren uppmärksam på den ungdomsarbetslöshet som Sverige har idag: en ung kille spenderar natten med en betydligt äldre kvinna. På morgonen gör han sig i ordning för att gå till sitt arbete. Det är inte den uppenbara åldersskillnaden som ska förvåna oss, utan det faktum att den unge mannen har ett jobb.
Jag var tvungen att se filmen tre gånger för jag förstod verkligen inte handlingen. Åldersdiskriminering? Prostitution? Jaha, arbetslöshet. Visst är det ett känt fenomen att sex säljer, men knappast i det här sammanhanget. På frågan om varför de har valt att anspela på just sex svarar Förbundsordföranden Jytte Guteland:
-Det är ett klassiskt knep. Jag tycker det funkar bra här, det är en varm och glad film.
Ja, visst är det ett klassiskt knep som definitivt drar till sig uppmärksamhet, men jag skulle inte vilja påstå att det fungerar bra i ett politiskt sammanhang som detta. På en SSU-blogg tror skribenten att filmen “garanterat kommer att reta gallfeber på en och annan moraltant”. Njae, visst förstår jag att ungdomsförbundet vill provocera men filmens budskap blir istället otydligt och oseriöst. Enligt Jesper Strömbäck (professor i journalistik och politisk kommunikation) är den här typen av humor ofta dubbeltydig. Något man ska vara försiktig med inom politiken. Där är det viktigt att vara tydlig.
Ungdomsarbetslösheten är faktiskt en otroligt viktig valfråga, en fråga som det är synd att sjabbla bort på det här sättet. Den förtjänar att uppmärksammas med en välgjord och genomtänkt reklamfilm.
Utbudet av talangtävlingar är stort och det finns något för alla. Tror du att du kan sjunga är det bara att ställa dig framför Idol-juryn. Kan du dansa, laga mat eller liknande finns det program för det. Alla program har inte kommit till Sverige förstås, men det är bara en tidsfråga.
Det finns dock bara en tävling, som är öppen för alla kategorier av talanger. Och den heter passande nog Talang.En jury på tre - Bert Karlsson, Charlotte Perelli och Johan Pråmell - ställs inför en uppsjö av olika personligheter som sjunger, dansar, spelar instrument och det gärna samtidigt som de gör något annat. Andra talar som Kalle Anka eller försöker memorera ettor och nollor. Allt får ta maximalt två minuter och det gäller att övertyga juryn. Två gröna bockar och man är vidare. Två röda kryss och man får tacka för sig. Juryn trycker gärna snabbt – imponerar man inte kan det bli en kort process.
Av de 3000 som sökt är långt ifrån alla välkomna. Producenterna vill ha bra TV, men bra TV är vad de gör den till så villkoren är helt deras egna. Juryn vet inte vad som kommer utan varje person som dyker upp gör något för dem helt okänt. Fast egentligen är det nog lite tillrättalagt och har det kommit fram en person som trollar så kommer det inte en till. I veckan gick det dessutom rykten att Bert med TV4:s goda minne handplockat några sångtalanger, som skulle höja kvaliteten hos de sjungande deltagarna.
Ja, hur gick de då för superminnet? Några gröna bockar blev det inte. Det blev som Marko Lehtosalo, eller mer känd som Markoolio, uttryckte det – magplask. En kombination av trötthet, feber, nästan 12 timmars väntan och ett misstag från arrangörerna blev för mycket.
Friskt vågat, hälften vunnet!? Jag vet inte om jag skulle ställa upp i tävlingen Talang eller någon liknande tävling igen. Men jag är ändå glad att jag testade. Nu är det bara att hålla tummarna och se hur publiken tar det. Och att priset för att medverka – och misslyckas – inte blir för högt.
Det var när begreppet size zero (svensk storlek 30) skapades som det extremt smala idealet började uppmärksammas ordentligt. Nicole Richie, Victoria Beckham och Olsen-tvillingarna visade upp sina beniga kroppar och så var trenden satt.
Det skylls på media och modevärlden och i förra veckan fälldes H&M för att ha använt sig av en alldeles för smal modell (21-åriga Chanel Iman) i sin reklamkampanj. Jag kan räkna upp ytterligare 50 företag som använder sig av modeller med den minimalistiska kroppsformen. Det måste finnas bättre och mer verksamma sätt att angripa det här onaturliga idealet på.
Modeindustrin skapar trender och värderingar och ska det ske en förändring måste det börja inifrån. Mode handlar om drömmar och illusioner, som Karl Lagerfeld säger. Och så länge det konceptet säljer så kommer branschen att fortsätta på samma sätt.
För några år sedan gjorde den brittiska fd sångerskan Louise Redknapp en uppmärksammad dokumentär där hon på 30 dagar följde en strikt diet med målet att uppnå size zero. Syftet var att visa hur farligt det faktiskt är för kroppens organ att aldrig få tillräckligt med näring och hur detta förvrängda ideal påverkar unga tjejer (och killar).
Och ja, idealet är sjukt men dessvärre tidsenligt och det är uppenbart att unga påverkas av vad som visas i media. Jag provade själv efedrin när jag var ung (=yngre) och dum men kom aldrig iväg till gymmet utan slutade upp på akuten istället.
Men kanske håller det som hittills präglat 2000-talet på att förändras? I höstas valde designern Mark Fast att använda sig av modeller i olika storlekar, V Magazine har gjort en “size issue” och modellen Lara Stones relativt kurviga figur syns flitigt både i tidningar och på visningar. Jag hoppas att trenden håller på att vända och att användandet av “vanliga” modeller är bestående.
