Då har du väl fått ditt lystmäte under Göteborg International Film Festival som just nu pågår för fullt!? Med 450 filmer från 76 länder och 45 seminarier finns det ju en hel del att välja på. Personligen har jag svårt att greppa vad som egentligen är intressant. Utbudet är enormt och för oss “filmintresserade men ej filmfreaks” finns det risk att guldkornen går förlorade i mängden av alternativ. Då känns det bra att kunna kolla in vad programgruppen och seminarieansvarig rekommenderar. Dessutom ger Marit Kapla, konstnärlig ledare för Filmfestivalen lite extra tips på GPs hemsida.
Själv har jag tyvärr bara hunnit se en enda film under veckan men den var helt klart sevärd. Har ni en stund över på lördag em, befinner er i Göteborg och inte har spanat in något annat alternativ så rekommenderar jag filmen Flowers of Evil!
I filmen “Flowers of Evil” av David Dusa får man följa Anahita, en iransk tjej från Teheran, som spenderar en sommar i Paris. Där träffar hon också sin kärlek Gecko. Filmen visar Anahitas vistelse i Paris och hur kärleken mellan henne och Gecko växer.
I Anahitas hemland pågår samtidigt dramatiska protester efter presidentvalet och hon är därför ständigt uppkopplad på Internet för att följa sin familj och sina vänner hemma i Iran.
Flowers of Evil skildrar även medialiseringen och man får se hur de båda huvudpersonerna använder sociala medier med två helt olika syften. Storyn är både lättsam och djup, vilket bidrar till att göra handlingen mycket fängslande. Filmen är också snyggt filmad med ett levande foto.
Ytterligare ett plus – filmen väcker definitivt en önskan att beöka det vackra och stämningsfulla Paris.
Flowers of Evil visas:
Lördag 5/2 kl 17.30 på biograf Roy i Göteborg
Yves Saint Laurent var bara lycklig två gånger om året; efter visningen av varje kollektion då han tog emot publikens jubel. “Men redan på kvällen hade lyckokänslan tonat bort, för att dagen efter helt ha försvunnit”, säger Pierre Bergé, Yves partner i kärlek och affärer.
Filmen Yves Saint Laurent – L’amour fou, är ett fantastiskt porträtt av ett geni som till slut bryts ner av sin egen prestationsångest. 21 år gammal tillträder han som chefsdesigner hos Christian Dior där hans första kollektion blir en enorm succé, fem år senare slår han upp portarna till sitt eget modehus.
Filmen (som egentligen är en 1 tim och 40 min lång intervju med Pierre) visar Yves och Pierres otroliga våning och konstsamling i Paris, deras hus i Marrakech och naturligtvis Yves fantastiska kreationer. Men dokumentären om Yves Saint Laurent skildrar inte bara ett geni utan en framgång som präglas av djupa depressioner: “Han föddes med ett nervöst sammanbrott” säger Pierre Bergé.
1977 lanseras den kontroversiella parfymen Opium och Yves anklagas för att uppmana till narkotikabruk. Samtidigt tilltar hans alkohol- och drogproblem samt psykiska problem. “Berömmelsen gav honom ingenting annat än lidande och ännu mer lidande”, berättar Pierre som efter 18 år inte längre stod ut med Yves livsstil.
Föregående års hyllade modefilm om Coco Chanel känns blek i jämförelse med Den stora kärleken. Det här är en intressant och välgjord film om en blyg och skör man som revolutionerade modevärlden för alltid. Se den!
Att se Leonardo DiCaprios nya film Inception är inget latmansgöra. Under de två och en halv timme filmen varar gäller det att hålla sig vaken – ja, klarvaken. Annars är du lost i en drömvärld. Men uppmärksamheten är inte svår att uppbåda, spänningen är på topp rakt igenom.
Christopher Nole, står som regissör med tidigare filmer som Memento. Och huvudrollen har alltså Leonardo DiCaprio, som brukar prestera enligt förväntan. Senast såg jag honom i Shutter Island, också en spännande och sevärd film.
Handlingen i den surrealistiska Inception rör sig på flera nivåer mellan dröm och verklighet och det är inte helt lätt att hänga med i alla svängarna. Jag läste i en intervju med DiCaprio att han själv haft vissa problem att förstå sin karaktär innan filminspelningen startade.
Gillar du action, med psykologiska undertoner kan Inception rekommenderas! Och så slutar filmen i exakt rätt ögonblick……
Filmen “En italiensk familj på gränsen till sammanbrott” utspelas i den pittoreska syditalienska småstaden Lecce där Familjen driver en pastafabrik. Tre generationer lever tillsammans, men det finns mycket okänt under ytan. Kärlek, passion, homosexualitet, svartsjuka, död, lögner, lycka och en stor portion humor är några av ingredienserna i detta burleska drama.
Persongalleriet är intressant, här finns den kloka och franka farmodern, den självgode och inbilske fadern, den försmådda och bitchiga modern, den försupna och äventyrliga fastern, de två homosexuella bröderna etc etc
Vid det klassiska italienska matbordet, med sin på ytan jovialiska gemenskap, kommer diverse sanningar upp till ytan och får konsekvenser som vänder upp och ner på hela tillvaron. Men efter diverse utsvävningar blir ändå slutet gott, allting gott (för nästan hela familjen).
Gillar du Almodóvars filmer kommer garanterat även Ferzan Ozpeteks senaste film att falla dig i smaken. Väl värd ett biobesök! Och ett plus för den väl anpassade musiken!
Personligen gillar jag ju också att filmen går på den trevliga Hagabion, som för övrigt 9 – 29 juli arrangerar Filmfrossa. Då kan man se ett stort antal Hagabioklassiker till det facila priset av 40:-/föreställning. Passa på att frossa i kvalitetsfilm och ta gärna en kopp kaffe eller ett glas vin före på den mysiga uteserveringen.
Jag är gammal nog att minnas när Serge Gainsbourg tillsammans med Jane Birkin flämtade fram den provokativa Je t’aime…. mon non plus på Kvällstoppens hitlista i slutet av sextiotalet. Genom denna och diverse liknande framträdanden placerade sig Serge utan tvivel på den tidens snusklista. Nu finns hans liv på film. Lika kontroversiell(t) som väntat.
Serge Gainsbourg är den senaste i raden av kända musik- och modepersonligheter, som passerat revy på filmduken under senare år. För Serges del var hans liv så spektakulärt att det i mycket hög grad överskuggade hans breda och faktiskt ansedda och inflytelserika musikproduktion.
Filmen “Gainsbourg” skildrar i kronologisk ordning ett antal viktiga händelser i Serges extremt destruktiva liv – mängden cigaretter och sprit är t ex fabulös. Att vara son till invandrande, ryska judar i 30-/40-talets Frankrike sätter sina spår. Och eftersom Serge utövar en stark dragningskraft på en hel del av den tidens kvinnliga celebriteter får vi se ett antal vackra damer passera revy.
Ett annorlunda grepp är valet av regissör – den filmdebuterande serietecknaren Joann Sfar, som låter ett antal låtsasfigurer få en central betydelse.
Se gärna “Gainsbourg”. Om inte annat för att ta del av ett mycket speciellt livsöde. Rebell, geni, bohem och playboy i en och samma skepnad.
2013 kommer 90 procent av all internettrafik bestå av video enligt Martin De Beer, Senior Vice President of Cisco’s Emerging Technologies Group (ETG).
Webbtjänsteföretaget Kaigan hade tagit del av De Beers profetia och bjöd på ett frukostseminarium i fredags på temat “Bli framgångsrik på webben”. De gav flera argument för att utnyttja video, dvs film och ljud, på internet. Film på nätet är inte bara webb-TV eller YouTube för den delen. Det är även egna videos som läggs på ditt företags hemsida. Exempel på flera användningsområden gavs:
Reklam/PR – vid produktlanseringar, ha en film om produkten eller tjänsten, t ex ambitiöst (läs dyrt) som Porsche eller ha en FAQ där en talesperson ger svar på vanligt förekommande frågor, t ex Sveriges ingenjörer som tog videon till hjälp för att åskådliggöra vanliga frågor inför avtalsrörelsen 2010.
HR eller kundundersökningar – visa personporträtt på medarbetare eller kunder som uttalar sig.
Instruktionsfilmer – gör det själv-området är etablerat, Byggmax har hängt på, när kommer IKEA med film om hur du sätter ihop möblerna?
Tvåvägskommunikation - SVTs tackfilm är ett lysande exempel på hur webbesökaren blir en del av mediet. Ett annat kul exempel är Wranglers lansering av sin klädkollektion som kräver en interaktivitet av webbesökaren.
Kaigans budskap var att ta videon till hjälp, det är inte så krångligt. Du kan göra filmerna själv, varför inte med mobilen. De löser tekniken med anpassningen för och publicering på webben. Kanske det finns en video som visar hur enkelt det är?
Filmen Precious handlar om en 16-årig tjej i 80-talets Harlem. Den unga flickan är analfabet, kraftigt överviktig, blir slagen av sin mamma och nu är hon gravid för andra gången – med sin pappa. Det är precis så tröstlöst som det låter. Men även i detta helvete finns det ljusglimtar. En engagerad lärare betyder vändpunkten och Precious hittar till slut sig själv och värden i livet…
En stark och hoppfull film, men med många tuffa scener.
Precious, som bygger på romanen “Push” av Sapphire är delproducerad av Oprah Winfrey och nominerad i flera kategorier till årets Oscar. Alla välförtjänta.
En avsminkad (eller kanske omsminkad) Mariah Carey spelar förresten en biroll, en lysande sådan. Och häromdagen vann Mon’Nique (Precious mamma i filmen) en Golden Globe.
“Life is hard. Life is short. Life is painful. Life is rich. Life is….Precious.”
Se den!
Några röster om filmen Precious och dess karaktärer.
En bra recension finns på Kulturbloggen
Se även bloggen Sarixa om Oscarsnominering för Precious och aspekter på Fat Pride-rörelsen
Alla gillar inte Precious – se Film.nu
Den japanska filmen Avsked handlar mycket om döden. Vi får följa Daigo, en arbetslös cellist i hans nya anställning som balsamerare på japanska landsbygden. Oväntat, intressant, lärorikt, vackert, känslosamt. Och faktiskt humoristiskt.
Den japanska avskedsceremonin och förberedelsen för kistläggning är en respektfull och central företeelse i filmen. Den avlidna personen tvättas, kläs och sminkas inför de sörjande släktingarna, något som framkallar både väntade och oväntade känslor. Ceremonin är konstfull, fascinerande och närmast rituell.
Arbetet som balsamerare är dock inte precis högstatus i det japanska samhället vilket påverkar handlingen, liksom far-son relationen såväl i då- som nutid.
Skådespelarinsatserna är fantastiska och filmen Avsked fick en väl värd Oscar förra året för bästa utländska film. Nu går den på svenska biografer. Se den!
Häromkvällen var jag på Hagabion i Göteborg och såg dokumentären Agnès Stränder om den färgstarka franska regissören Agnès Vardas liv. Det är en självbiografi där Agnès ser tillbaka på femtio års arbete i filmens värld, men hon bjuder också på inblickar i sitt privata liv. Vi får följa drygt åttioåriga men mycket vitala Agnès från tidigaste barndom till idag. Hennes liv kantas av ett stort antal fascinerande personligheter och i marginalen noteras även några viktiga historiska händelser.
Detta är en film att njuta av – vacker, harmonisk och sympatisk.
Fakta: På 1960-talet var Agnès Varda en av de regissörer som företrädde den Franska nya vågen. Hon var gift med filmregissören Jacques Demy och på hennes repertoar finns filmer som Cléo från 5 till 7, Min lycka, Flickorna fyller 25 och Efterskörd. Agnès stränder vann César 2009 för Bästa dokumentär.
Plus: Ett plus i kanten är att filmen visas på trivsamma Hagabion. En biograf av gamla sorten. Inte helt praktisk, men med fin atmosfär och numera uppfräschad restaurang där man t o m kan ta sig ett glas vin före eller efter föreställningen.
Äntligen! Den 4 september var det Sverigepremiär för R. J. Cutlers dokumentär The September Issue. Filmen är ett porträtt av ikonen och chefredaktören Anna Wintour på amerikanska Vogue och handlar om tidningsredaktionens arbete bakom deras största nummer någonsin; The September Issue 2007 (en modebibel på 840 sidor). Drama, design och en enorm dos av PR för Wintour och Vogue utlovas. Absolut sevärd för de som är nyfikna på den mytomspunna modevärlden.
