Det något strikta brittiska kungahuset släppte loss totalt under Prins William och Kate Middletons vigsel. I kyrkogången, till den gamla East 17-låten House of Love, dansar Charles och Camilla, Prins Harry, ärkebiskopen av Canterbury, självaste drottning Elizabeth och givetvis brudparet för fullt. En helt galen vigsel som givetvis var på låtsas. Videon spelades in i St Bartholomew-kyrkan, känd från filmen Fyra bröllop och en begravning, och ingår i mobiloperatören T-Mobiles reklamkampanj Life’s For Sharing.
T-Mobile har tillsammans med reklambyrån Saatchi & Saatchi producerat bröllopsvideon som hämtat inspiration från diverse bröllopsdanser på nätet. T-Mobile ligger även bakom de kreativa flashmobreklamerna där det bjöds på dansande resenärer på Liverpool Street och skönsång på Heathrow.
Jag uppskattar reklam som överraskar och framförallt reklam som gör mig glad! Har du en dålig dag på jobbet tycker jag absolut att du ska titta på William och Kates bröllopsvideo för det är omöjligt att hålla sig för skratt!
Ungdomsförbundet SSU har gjort sin första TV-reklamfilm (i samarbete med byrån Hy-Fi). Enligt min uppfattning en film med ett underligt och tvetydigt budskap.
Filmens syfte är att göra tittaren uppmärksam på den ungdomsarbetslöshet som Sverige har idag: en ung kille spenderar natten med en betydligt äldre kvinna. På morgonen gör han sig i ordning för att gå till sitt arbete. Det är inte den uppenbara åldersskillnaden som ska förvåna oss, utan det faktum att den unge mannen har ett jobb.
Jag var tvungen att se filmen tre gånger för jag förstod verkligen inte handlingen. Åldersdiskriminering? Prostitution? Jaha, arbetslöshet. Visst är det ett känt fenomen att sex säljer, men knappast i det här sammanhanget. På frågan om varför de har valt att anspela på just sex svarar Förbundsordföranden Jytte Guteland:
-Det är ett klassiskt knep. Jag tycker det funkar bra här, det är en varm och glad film.
Ja, visst är det ett klassiskt knep som definitivt drar till sig uppmärksamhet, men jag skulle inte vilja påstå att det fungerar bra i ett politiskt sammanhang som detta. På en SSU-blogg tror skribenten att filmen “garanterat kommer att reta gallfeber på en och annan moraltant”. Njae, visst förstår jag att ungdomsförbundet vill provocera men filmens budskap blir istället otydligt och oseriöst. Enligt Jesper Strömbäck (professor i journalistik och politisk kommunikation) är den här typen av humor ofta dubbeltydig. Något man ska vara försiktig med inom politiken. Där är det viktigt att vara tydlig.
Ungdomsarbetslösheten är faktiskt en otroligt viktig valfråga, en fråga som det är synd att sjabbla bort på det här sättet. Den förtjänar att uppmärksammas med en välgjord och genomtänkt reklamfilm.
Många trender föds i USA, så även The Cavemen Lifestyle, en subkultur där medlemmarna försöker efterlikna sina förfäders livsstil. Gruppen består av ca 150 män som har anammat både den diet och fysiska träning som dominerade under stenåldern. Efter avklarade timmar på kontoret springer “grottmännen” i bar överkropp på Manhattans gator, klättrar i träd i Central Park och hoppar över stenar för att sedan äta mängder av kött och grönsaker (kolhydrater som bröd och pasta fanns ju inte på stenåldern). Gruppen leds av fransmannen Erwan Le Corre som påstås vara en av de mest vältränade männen i världen.
Jag tycker egentligen inte att New York-männens livsstil är särskilt extrem; killarna får leka tillsammans, låtsas att de blir jagade av djur och vara lite macho helt enkelt (!). Själva stenåldersdieten har flera fördelar enligt experter och träningsformen är definitivt varierad. Deras livsstil verkar bara innehålla ett litet problem; det är svårt att hitta tjejer:
- New York vimlar av vegetarianer och veganer, säger John Durant. Jag vill träffa en tjej som gillar att äta kött.
Jaha, det var ju typiskt! Då är det nog ingen idé att jag åker till New York och går på jakt efter den moderna grottmannen.
Tips till dig som vill prova på livet som grottmänniska:
Ät kött, grönsaker, frukt och nötter. Undvik kolhydrater.
Fasta gärna (minst i 24 timmar; det hände ju ofta att det inte blev någon jaktlycka).
Variera din träning; spring, klättra, hoppa (helst ska du vara barfota).
Det närmaste vi i Sverige kommer grottmännens träningsform är nog Army Fitness. Det kan du träna här.
I helgen åkte jag förbi grunden till vad som ska bli Göteborgs nya turistattraktion: Göteborgshjulet. Den 22 maj är det premiär för denna nya utsiktsplats som förhoppningsvis ska bidra positivt till stadens turistnäring. Själv är jag aningen skeptisk och befarar att hjulet mest kommer att likna de halvtomma tivoliattraktioner som kan skådas på pirarna längs Englands sydkust. Jag vet att turisterna tycker om vår stad men nog måste vi kunna erbjuda något mer spännande och nyskapande när det gäller turistnöjen? Snurrande hjul har ju besökarna redan sett på så många andra ställen.
Jag tycker att Folkpartisten Pär Gustafsson beskriver situationen på ett uppriktigt sätt:
“Alla vi som bor i Göteborg vet att det både blåser och regnar rätt ofta i vår stad, vem vill då ägna tid på sin semester att sitta i ett stadshjul och knappt se ut. Förslaget är inte hippt. Det är en gammal idé som var fräck lagom till millennieskiftet. Vad som behövs i Göteborg är satsningar som lyfter oss, det gör inte tillfälliga jippolösningar.”
Trots protester från “grannar” beviljades bygglov och just nu marknadsförs Wheel of Gothenburg för fullt. Undrar vad allt kostar egentligen? Att det här projektet skulle bidra till ökad turism måste väl ändå vara ett önsketänkande? Hjulet kommer efter sin tid i hamnen att flyttas till Liseberg, vilket framstår som en mer lämplig placering (även sett ur en ekonomisk synvinkel).
Även om jag inte själv imponeras av detta hjulbygge hoppas jag självklart att det kommer att uppskattas av sommarens turister. Det blir ju nästan pinsamt om hjulet snurrar men ingen åker. Lite som en öde pir i England.
Fakta Göteborgshjulet:
Antal gondoler: 42
Höjd: 60 meter
Vikt: 275 ton
För de som vill uppleva Göteborg från ovan rekommenderar jag följande alternativa höga höjder:
Lisebergstornet: 85 meter. Här har du även tillgång till andra åkattraktioner.
Snikens kulle (Prospect Hill): Ett populärt utflyktsmål vid konserter på Ullevi då man hör musiken helt ok härifrån.
Ramberget: 87 meter. Historik, utsikt och park på samma ställe. (Borde vara liknande utsikt härifrån som vid Göteborgshjulet).
Gothia Towers (Heaven 23): 75 meter. Njut av kombinationen mat, vin och utsikt.
Det var när begreppet size zero (svensk storlek 30) skapades som det extremt smala idealet började uppmärksammas ordentligt. Nicole Richie, Victoria Beckham och Olsen-tvillingarna visade upp sina beniga kroppar och så var trenden satt.
Det skylls på media och modevärlden och i förra veckan fälldes H&M för att ha använt sig av en alldeles för smal modell (21-åriga Chanel Iman) i sin reklamkampanj. Jag kan räkna upp ytterligare 50 företag som använder sig av modeller med den minimalistiska kroppsformen. Det måste finnas bättre och mer verksamma sätt att angripa det här onaturliga idealet på.
Modeindustrin skapar trender och värderingar och ska det ske en förändring måste det börja inifrån. Mode handlar om drömmar och illusioner, som Karl Lagerfeld säger. Och så länge det konceptet säljer så kommer branschen att fortsätta på samma sätt.
För några år sedan gjorde den brittiska fd sångerskan Louise Redknapp en uppmärksammad dokumentär där hon på 30 dagar följde en strikt diet med målet att uppnå size zero. Syftet var att visa hur farligt det faktiskt är för kroppens organ att aldrig få tillräckligt med näring och hur detta förvrängda ideal påverkar unga tjejer (och killar).
Och ja, idealet är sjukt men dessvärre tidsenligt och det är uppenbart att unga påverkas av vad som visas i media. Jag provade själv efedrin när jag var ung (=yngre) och dum men kom aldrig iväg till gymmet utan slutade upp på akuten istället.
Men kanske håller det som hittills präglat 2000-talet på att förändras? I höstas valde designern Mark Fast att använda sig av modeller i olika storlekar, V Magazine har gjort en “size issue” och modellen Lara Stones relativt kurviga figur syns flitigt både i tidningar och på visningar. Jag hoppas att trenden håller på att vända och att användandet av “vanliga” modeller är bestående.
Jag läste en artikel i Dagens Juridik där det framgick att en majoritet bland unga tycker att prostitution är ok. Jag är faktiskt inte förvånad. Får jag skylla på media? UniversitetsstudentenBelle de Jour’s liv har blivit tv-serie, lyxprostituerade Tracy Quans böcker har översatts till 14 språk. Dokusåpor som Big Brother och Paradise Hotel saknar allt vad integritet heter och artiklar i populärpressen och bloggar berättar om livet som lyxhora eller porrstjärna. En värld som tidigare har varit stängd för “obehöriga” har nu lämnat dörren på vid gavel. Det som för femtio år sedan ansågs vara kränkande har idag blivit ett mycket uppmärksammat och accepterat beteende i media.
Enligt en undersökning (som gjordes i Västernorrland och Jämtland) instämde sju procent av tjejerna och 15 procent av killarna helt med påståendet att “det är helt OK att sälja sexuella tjänster – man bestämmer ju själv”. Endast 41 procent av tjejerna och lika många bland killarna uppgav att de inte instämde alls med påståendet.
Ungdomarna fick även svara på om de själva har fått erbjudande om att utföra sexuella tjänster mot betalning. 13 procent av tjejerna uppgav att de någon gång har fått det erbjudandet, bland killarna var siffran fem procent.
Dessutom uppgav 1,8 procent av tjejerna och 1,6 procent av killarna att de själva någon gång utfört en sexuell tjänst mot betalning.
Oroväckande? Javisst. Men med tanke på vad som är tillgängligt via media (ta bara videon som avslöjade när fotomodellen Sophie Anderton försökte sälja sex t ex) så är jag inte så förvånad över undersökningens resultat som jag antagligen borde vara.
Studiens svar måste anses överraskande med tanke på den senaste debatten om prostitution och kriminaliserandet av den som köper sexuella tjänster. Visar undersökningen att det är en skillnad mellan lagstiftningens normering och den värdering som finns hos medborgarna? Vad tycker sexarbetarna själva?
Enligt Federley är sexköpslagen felriktad och skapad över huvudet på de prostituerade. Själv har jag läst Tracy Quans böcker och kan inte annat än fascineras av hennes engagemang i PONY (Prostitutes of New York) och hennes kolumner i diverse stora tidningar som Financial Times och International Herald Tribune.
Vad får man tycka egentligen och varför anser så många av ungdomarna i enkäten att det är ok att sälja sex? Beror deras åsikter på media? Vem ska anpassa sig efter vem? Det är inte lätt med normgivning i samhället och i det här fallet verkar inte lagstiftningen ha påverkat normerna i någon större utsträckning. I vart fall inte för de yngre.
HM, ICA, Kicks, Åhléns, NK… Överallt erbjuds man som kund ett medlemskort. Jag tackar nästan alltid nej. Jag tycker inte om att ha en massa kort i min plånbok. Det känns bara omodernt. Tur att min frisör har insett detta och infört ett digitalt kundkort.
Frisörsalongen ENVY i Göteborg har koll på det senaste inom både hår och teknik. Tillsammans med företaget Zatero har de tagit fram ett mobilt kundkort där alla erbjudanden sker via sms. De flesta är ju trogna sin frisör så någon typ av medlemsförmån känns helt rätt när det handlar om att bygga kundrelationer inom skönhetsbranschen.
-Vi har märkt att de vanliga plastkorten hade en tendens att försvinna eller vara kvar hemma vid besöket här, och då har kunden inte kunnat tillgodogöra sig sina rabatter eller erbjudanden säger ENVY’s ägarinna Jeanette Radal.
Men varför är det då så få företag som använder sig av en mobil lösning? Anses det fysiska innehavet av kortet så pass viktigt att det är därför företagen behåller det? Tror NK att jag som kund känner mig privilegierad genom att ha deras medlemskort i plånboken?! Ett mobilt medlemskort känns ju så mycket enklare och modernare.
“För dig som gillar att synas med rätt människor skräddarsyr vi en upplevelse utöver det vanliga. Champagne, ostron och fest med allt från kända artister och programledare till de hetaste fotomodellerna.”
Så lät det i kampanjen (PR-kuppen) bakom TV3′s senaste realitytillskott Sandhamn (premiär 31 mars). I marknadsföringen av programmet lockade påhittade eventbyrån Sandhamnstek med diverse exklusiva ” Stekarpaket” där det ingick fest med “eliten” och tillgång till vattenskotrar.
Men herregud tänkte jag, går folk verkligen på det där?! Tydligen, för då allt avslöjades i mitten av februari bad “företaget” om ursäkt för att bokningsförfrågningarna de hade fått tyvärr inte kunde genomföras…
Jag tycker att den här typen av marknadsföring kan vara kul, kontroversiell och provocerande. Dock är den riskfylld. Och det är väl tveksamt om den uppskattas fullt ut av målgruppen (vilken den nu är i det här fallet). Rickard Svensson, byråchef på A World Beneath, sa till Dagens Media:
- En fejkkampanj kräver en yngre publik som har vana att kritiskt granska och filtrera medier. 40-talister litar generellt sett mer på medier och då fungerar det inte alls.
Självklart ska inte den här typen av marknadsföring användas då det rör sig om att bygga en långsiktig relation, men i detta fall känns det relativt oskyldigt. Och visst kan man räkna hem en god exponering.
Det är så oerhört tacksamt att driva med stereotyper och jag erkänner att jag skrattade högt när jag läste Sandhamnsteks blogg. Jag fascineras knappast av stekarnas livsstil men lär ändå sitta några minuter framför TV:n den 31 mars.
Men kan för mycket exponering med anknytning till bröllopet ha en negativ inverkan på kungahuset och Sverige som varumärke? Kan all uppmärksamhet och kommersialisering resultera i billigt istället för exklusivt? På vilket sätt stärker t.ex. Delicatos “kungliga” hallonmazariner varumärket Sverige och vad har monarkin egentligen för intresse av den här typen av “begränsad upplaga produkter”? Antagligen ingen, men företagen inser att det finns pengar att tjäna.
Svensk Handel och Handelns utredningsinstitut har beräknat att försäljningen av bröllopsrelaterade produkter i hela Sverige kan uppgå till 2,5 miljarder kronor. Givetvis vill många företag (och privatpersoner) dra nytta av bröllopets ekonomiska fördelar:
• Utvalda företag lanserar (som nämnt ovan) mazariner, blomfrön, kaffe och gräddtårtor som alla ingår i Den Officiella Bröllopsserien.
• Stockholm stad och Svenska institutet har tagit fram en gemensam plattform – Brands of Sweden, där företagare kan marknadsföra sig under ett gemensamt paraply.
• UD satsar 4 miljoner kronor för att ta hand om de 700 journalister som kommer hit.
• Lägenheter i Stockholm hyrs ut för 20 000 kr under bröllopsveckan.
Thomas Brüls, VD på Visit Sweden, säger till SvD:
-Bröllopet betyder mycket för Sverige. Varumärket Sverige kommer att exponeras väldigt mycket i utländsk press och ett starkt varumärke attraherar fler investeringar och besökare.
Brüls har rätt. Ett kungabröllop betyder guldläge vad gäller exponering av vårt land och många utlänningar fascineras av Sverige just för att vi fortfarande är en monarki. Frågan är bara var gränsen går? När blir exklusivt bara billigt?
Det blev monterbyggande, konkurrentbevakning och givetvis hästar i världsklass på den årliga hästfesten Gothenburg Horse Show. Det var fantastiskt kul att få uppleva EuroHorse från “insidan” och inte endast vara på plats som besökare. Göteborg Horse Show anordnades för första gången 1977 och har sedan dess haft över två miljoner besökare. Samarbetet med Nordens största hästsportmässa EuroHorse har pågått sedan 1992.
Mountain Horse hade valt att exponera sitt företag extra mycket i år och förutom montern och 12 meter långa affischer syntes logon även på mässfolkets kläder! Givetvis var hoppryttaren och Mountain Horse-ambassadörenHelena Lundbäck på plats för uppskattad signering och frågestund. Mountain Horse gör helt rätt när de väljer att sponsra duktiga ryttare. Det höjer nivån på varumärkets trovärdighet och genom att produktutvecklingen sker i nära samarbete med ryttareliten anpassas både design och funktion till ett liv på hästryggen.
Familjeföretaget Mountain Horse startades 1988 av Lars Sjöswärd och har sedan flera år tillbaka deltagit på EuroHorse. Mässplatsen var full av återförsäljare och nyfikna kunder som ville prova vårens nyheter. I förra veckan släpptes den nya vår- och sommarkollektionen men designavdelningen ute i Paradiset jobbar redan på för fullt med lanseringen av vintern 2011…
“Det var mindre än ett år sedan SAS senast tog in sex miljarder i en nyemission. Nu är det dags igen – SAS vill ha 5 miljarder till! EasyJet tror att det bara är en tidsfråga innan SAS kommer tillbaka till pappa staten och vill ha ännu mer pengar. Frågan är exakt när? Om du kan gissa det så kan du vinna ett års fria resor med EasyJet för två! Allt du behöver göra är att skriva vilken dag, månad och år som SAS går ut och ber om pengar nästa gång.”
Oliver Aust, kommunikationsdirektör på easyJet, menar att SAS är skyldiga svenska skattebetalarna pengar som de ska betala tillbaka. Till Dagens Media säger han:
- Vi kommer i veckan att skriva ett brev till EU-kommissionen där vi påvisar att det SAS håller på med är emot svensk lagstandard. De får tjäna sina egna pengar som alla andra flygbolag, inte leva på skattebetalarnas pengar.
Än har facebookgruppen bara 143 medlemmar men har man tur i spel kan det ju löna sig att dra till med en gissning. Vem tackar nej till gratis flygresor i ett år? Fast med tanke på mina egna erfarenheter av lågprisflyg och deras ibland undermåliga kundservice finns det ju en risk att kampanjens vinnare bokar sina följande resor hos SAS.
SAS har hittills inte kommenterat EasyJet’s kampanj.
Inte nog med att Carolina Gynning ersätter Elisabeth Höglund i programmet Förkväll (där hon tidigare varit programledare), hon är även aktuell i lanseringen av Glacéau Vitamin Water.
Den svenska drycken Vitamin Well ska alltså få en konkurrent och produkterna ska vinna marknadsandelar utan traditionell marknadsföring.
Glacéau har planerat att lanseringen ska göras helt utan köpta medier. Detta innebär bland annat en pop-up butik på Grev Turegatan i Stockholm med diverse event som yoga och premiärvisning av musikvideor. Utanför Glacéaus temporära butik syns en stor färgglad målning, “Glacéau Vitamin Water Queen”, av Gynning.
Att Glacéau valde Gynning beror på att de, liksom hon, arbetar mycket med färg (-ämnen?!). Jag tycker faktiskt om Glacéaus design, och innehåll så klart, och hoppas att produkterna går hem på den svenska marknaden. Byter gärna ut kaffet mot en power-c eller en focus!
Glacéau lanserades år 2000 och ägs numera av Coca Cola. Svenska konkurrenten Vitamin Well tillverkas utanför Stockholm.
Sponsrad charterresa till Gran Canaria, frispråkigt bloggande på Hanky.se och dragqueen i Smirnoffbar. Fredrick Federley och hans alter ego Ursula förefaller jobba dygnet runt. Om detta rapporterades flitigt i gångna veckans kvällspress och Fredrick försvarade sig med den numera välkända repliken:
På sin blogg skriver Fredrick att Aftonbladet har kammat hem grand slam i rubriker utan att ha något att skriva om. Jag håller med; storm i ett vattenglas. Givetvis åker inte Fredrick på charter i egenskap av riksdagsledamot och jag förstår ironin i att hänvisa till Ursula af Drakbane. Men i och med att han låtit sig bjudas på resan har han lagt ut ett “bete” till pressen, vilket har resulterat i (önskvärd?) uppmärksamhet.
Fredrick är en framgångsrik politiker, kontroversiell och trivs i rampljuset. Vill Fredrick extraknäcka som dragqueen tycker jag att han ska få göra det. Fredrick försöker ju faktiskt skilja på politikern Fredrick Federley och dragqueen Ursula, vilket ur marknadsföringssynpunkt är helt rätt då han använder olika kännetecken för kanske två olika målgrupper. Den retoriska frågan inställer sig dock; kommer omsättningskretsen att blanda ihop de olika produkternas egenskaper? Själv vet jag inte vilken målgrupp jag tillhör men jag hade föredragit att träffa på Ursula ute i vimlet än diskuterat FRA-lagen med politiker-Fredrick.
Jag har spenderat hela veckan på de fantastiska slotten Övedskloster i Skåne och Hjuleberg i Halland. Det var dags för Mountain Horse’s plåtning av nästa års vinterkollektion.
Som praktikant på marknadsavdelningen ansvarade jag för välstrukna kläder och blänkande ridstövlar, men det blev givetvis också mycket hästskötsel med några goda råd från Johan Lundin (landslagsryttare i fälttävlan) som var på plats med sina hästar.
Med den lite lätt galne fotografen Morgan, vars assistents främsta uppgift var att fixa spetsade öron på hästen, är jag övertygad om att katalogen kommer att bli supersnygg.
Efter att ha sett de nya ridkläderna vill jag köpa allt! Som hästtjej vet jag sedan länge att Mountain Horse satsar på innovativ design i kombination med funktion och säkerhet.
Tyvärr har jag ingen egen häst att prova de nya stigbyglarna SCS3 LITE på, men det kommer förhoppningsvis i framtiden.
Sveriges äldsta hamburgerkedja Max har hakat på Hollywoodhysterin och tagit hjälp av lyxhustrun Maria Montazami, känd från TV 3′s program Svenska Hollywoodfruar. Det är omöjligt att ta fel på Marias karaktäristiska röst när hon presenterar den nya hamburgaren “Hot American” och jag skrattar faktiskt lite lätt åt reklamfilmen. Till skillnad från sin kollega Anna Anka (som antagligen aldrig äter snabbmat) är Maria charmig och ödmjuk.
Reklamen är enkel och fyndig och har fått ett riktigt positivt mottagande bland både bloggare och hamburgerälskare. Jag som inte ens äter kött kan nästan tänka mig att köpa en liten bit av Hollywood för 67 kr.
Det var i SvD som vi såg den för första gången; Mona Sahlins rödrosa väska från Louis Vuitton. Det riktigt lyste om den där den stod vid partiledarens fötter. Hrm, tänkte jag, det där är ju en gammal modell, stackars Mona har säkert inte vågat använda den innan med rädsla för påhopp. Mycket riktigt; den visade sig vara inköpt för tre år sedan och dagen därpå var debatten i full gång.
Lyxkonsumtion, social ojämlikhet, dubbelmoral och kapitalism…… Framstår Mona som trovärdig socialdemokrat med en 6000 kronors väska? undrar författaren och vänsterdebattören Göran Greider. Är det här verkligen relevant nyhetsrapportering? frågar jag mig i stället. Till och med nyheter om katastrofdrabbade Haiti skjuts undan för att ge plats åt Mona Sahlins väska.
Monas nya accessoar verkar sannerligen sticka i ögonen på somliga, men vad har den med hennes politiska läggning att göra? Egentligen? Enligt Aftonbladets Lena Mellin harmonierar inte väskan med Monas parti (för inte finns det väl modeintresserade sossar?) medan Katrine Kielos menar att Mona får lägga sina pengar på vad hon vill.
Kanske väskan t o m kan ses som ett led i en modernisering och omprofilering av varumärket “Mona Sahlin”?
Själv säger Mona så här angående väskvalet:
-Det var en fin present jag fick! Men jag ägnar all min tid åt att kämpa för jobb och mot klyftor. Med eller utan handväska…..
Man ska vara försiktig med att placera in människor i ett fack enbart utifrån deras val av kläder och accessoarer. Mona kan väl ha vilken väska hon vill. Partiledaren hade dock kanske gjort sig bättre i sällskap med den här klassikern eller varför inte den här (som hängde på kronprinsessan Victorias handled i höstas)? Lite mer business än modellen Antigua Cabas, som ju “modemässigt” faktiskt gör sig bäst vid poolkanten. Fast då snackar vi ju verkligen lyxväskor – och dit känns ju vägen väldigt lång.
Äntligen fick jag tag på biljetter till Carmen! “Bio-operan” alltså. På Biograf Roy i Göteborg upplevde jag i helgen direktsänd opera från The Met i New York. Hur coolt är inte det?! Enligt SvD sågs lördagskvällens föreställning av 7000 svenskar (och 3800 amerikanare!).
Att sända kultur i HD-upplösning är det bästa operavärlden har gjort på länge. Jag tror att det är nödvändigt för en sådan här “klassisk finkultur” att genom nya medier försöka att nå ut till en större och framför allt bredare publik.
I en artikel från 2007 förklarar The Met’s operachef Peter Gelb att:
- Opera är en utdöende konstform. Våra lokaler räcker inte till för att nå alla människor vi vill nå, och med ny teknik kan vi faktiskt nå ut till hela världen.
Opera är dessutom ett relativt dyrt nöje och en musikgenre som många kanske inte har varit speciellt intresserade av tidigare. I biosalongen blir det en mer familjär och avslappnad stämning, inte så “märkvärdigt”. I pausen intervjuas föreställningens huvudpersoner och det öppnas servering där givetvis både vin och snittar ingår.
Rickard Gramfors, ansvarig för Folkets Hus och Parker (den första digitala biografkedjan i Europa) som ligger bakom de direktsända evenemangen förklarar att:
- Det handlar om att skapa en tillgänglighet för alla. Vi har sänt allt från rockkonserter, som i somras med Robbie Williams i England, till operor från New York.
Intresset för sändningarna har varit så stort att Folkets Hus och Parker har börjat ordna studiecirklar och föreläsningar i samband med operasändningarna. Även Kungliga Operan och Dramaten har hakat på trenden och deras föreställningar kan nu upplevas på platser som Båstad och Tomelilla.
Kulturen har hittat ett nytt forum tack vare digitala medier och jag hoppas verkligen att denna underhållning är här för att stanna. Boka era biljetter nu!
Hej!
Vi håller på med en lek… lite löjligt kanske men kul :) skriv färgen på din BH i din status. Bara vilken färg och inget annat! Skicka sedan detta meddelande vidare till alla tjejer/kvinnor. INGA MÄN! Ska bli kul att se hur det sprider sig… och alla män kommer att undra varför alla tjejer har en färg i sin status? Haha! Ha så kul :) Skicka vidare!
Ovanstående text fick jag i förra veckan till min Facebook-inbox. Lite sent tyckte jag, då jag redan uppmärksammat och listat ut betydelsen av alla färger i mina vänners (både svenska och utländska) statusrader, alltså färgen på deras bh.
Men vad var egentligen syftet med kedjebrevet? Reklamkampanj? Välgörenhet? Har folk helt enkelt för mycket tid över?
Enligt Göteborgs-Postens blogg Teknik & trender påstås det att kedjebrevet ursprungligen skickats från England och var en kampanj mot bröstcancer. (Bakgrunden till kedjebrevet förklaras på bloggen Lost in Translation).
Om så är fallet fyller ju kedjebrevet en funktion. Dock misstänker jag att cancerförklaringen är en efterkonstruktion (se Facebookgruppen Breast Cancer Awareness). Majoriteten av Facebook-användare jag har pratat med bara skrattar åt detta och tycker att det hela är oseriöst och supertöntigt.
Själv måste jag erkänna att jag ignorerade kedjebrevet totalt då jag har annat för mig än att färguppdatera min Facebooksida och jag föredrar definitivt att stötta Rosa Bandet i stället för Facebookgruppen “Vi tjejer som var med och drev med killarna”.
Från promenad i jeans, t-shirt och keps till förlovning med blå sidenklänning av Pär Engsheden. Den icke-modeintresserade Victoria har sedan februari 2009 synts i alltmer lyxiga outfits. Det är re-branding på gång i Kungahuset. Kläderna måste associera till den kommande rollen som gift, drottning och säkerligen även varumärket Sverige.
Då kändisar ska få en ny image är det oftast stylisten som byts ut (titta bara på Nicole Richie och Rachel Zoe). I Danmark stylas Mary av Anja Camilla Alajdi vilket enligt Roger Lundgren (hovexpert på tidningen Queen och hovbloggare på TV4) har betytt otroligt mycket för den internationella marknadsföringen av danskt mode. I kungahuset sägs stylisten Tina Törnqvist ligga bakom kronprinsessans förvandling och eftersom Victoria ofta ses i svensk design borde detta vara positivt även för Sveriges modebransch.
Det finns dock en oklar fråga som kan påverka negativt; vem är det egentligen som betalar för klänningarna från Matthew Williamson och skorna från Yves Saint Laurent? Är det vi skattebetalare eller stämmer det att hovet blir sponsrade och att gåvor tas emot på löpande band?
Kommer Victorias klädval att gynna Sverige som varumärke? Antagligen.
I söndagens Göteborgs-Posten uttalar sig Martina Bonnier (modechef på Damernas Värld och författare till boken Fashionista) om Victorias moderesa. Martina har förståelse för kronprinsessans Birkin väska från Hermès i 100 000 kronors klassen men inte matchandet av lädersnoddar runt handleden och sportklocka till Pucciklänning. Äh, säger jag. Det är väl just detta ett varumärke behöver för att vara trovärdigt, något genuint och äkta. Precis så som många av mina utländska vänner uppfattar Sverige.
Den här boken är verkligen intressant, inspirerande och informativ på ett lättillgängligt sätt och det märks att Lena har stenkoll på sitt område! Boken tar upp allt ifrån hur Apoliva fick kunderna att starta grupper på Facebook till kortfattade legala synpunkter.
För mig har sociala medier aldrig framstått som någon typ av fluga, utan jag håller helt och hållet med Lena och andra sociala medie-experter (t ex bloggande Icehotel och Lantmännen) som uttalar sig om den här kommunikationsformens effekter.
Jag tror att användandet av sociala medier som vi ser idag bara är en början. Digital marknadsföring kommer i allt större utsträckning att påverka företags (och givetvis privatpersoners) relationer och varumärken.
Efter att ha läst Lenas bok inser jag att den här typen av kommunikation är lämplig för i stort sett alla branscher. Titta bara på Saltå Kvarn som kommunicerar med sina kunder via både Saltåbloggen och Twitter. Inte trodde jag att jag skulle tycka det var intressant att läsa information från ett företag som tillverkar mjöl. Men det är nog som Mattias Åkerberg (Please Copy Me) säger i boken:
Människor har ledsnat på reklam i den form vi lärt dem, och vill se varumärken som kommunicerar ärligt och mänskligt med sina konsumenter. Verkligen kommunicerar. Lyssnar, tänker, pratar, lyssnar. Som bjuder på sig själva. Som berättar något intressant.
Och det är precis vad kvarnen i Saltå gör, de har förstått betydelsen av sociala medier.
Boken Marknadsföring och kommunikation i sociala medier går att köpa här.
Utöver mitt jobb inom PR läser jag Konst- och Bildvetenskap vid Göteborgs Universitet. Ämnet är otroligt intressant och parallellerna till reklam och marknadsföring gör sig ständigt påminda. Det verkar som om mediebranschen redan har varit och bläddrat i min bok A World History of Art.
Det som har intresserat mig mest under hösten är delkursen i Postmodernism då kopplingen till kommunikations- och reklamvärlden syns tydligt. På 1970-talet förvandlades design till en typ av trend och plötsligt kunde “allt” marknadsföras så länge “det trendiga” var närvarande i reklamen. Ett fenomen som verkar fungera fortfarande.
Bilder har alltid använts i syfte att påverka betraktaren och min nu utvecklade förmåga att kunna tolka och läsa dessa gör att jag ser psykologin bakom reklambilder på ett helt nytt sätt. Det är fascinerande att upptäcka hur bilder (både dess motiv och färgkombinationer) används i både reklam och propaganda för att väcka känslor som kommer att påverka våra beteenden och handlingar.
Utan att vi egentligen ägnar det någon större tanke är t.ex. antikens kroppsideal fortfarande närvarande i klädbranschens marknadsföring medan traditionella maktposer, där blicken lyfts och riktas mot framtiden, ofta gör sig påminda i porträtt av betydelsefulla ledare som Obama.
I vissa fall framstår reklam som konst och konst som reklam. Fast kan konst då innehålla reklambudskap? Hur ska Barbara Krugers verk tolkas när de placeras i en offentlig miljö istället för på ett museum? Och hur var det egentligen med LiljevalchsIkea-utställning? Design eller reklam? Jag tror jag måste läsa den där fortsättningskursen!
Världens bäste golfspelare har en årslön på ca 90 miljoner dollar, sponsoravtal värda 100 miljoner dollar och affärer med minst tre kvinnor – antalet ökar dock timme för timme. Att golfens perfektionist nr 1, Tiger Woods, skulle bli hängd på skvallersidorna verkade minst sagt orealistiskt. Men efter bilkrasch,drogrykten och oräkneliga mediespekulationer har varumärket Tiger Woods fått sig en rejäl törn.Varumärkesexperter verkar vara överens om att Tiger’s otrohetsaffärer har en negativ inverkan på vad som ansågs vara ett av sportvärldens mest prestigefulla varumärken.
- Tiger’s varumärke står för perfektionism, han är en Mr Perfect, han gör aldrig några fel. Därför drabbas hans varumärke hårdare eftersom han inte visat några “mänskliga” drag tidigare. Media kommer att kräva en offentlig ursäkt, skadan är så pass utbredd och i de flesta skandalsituationer är öppenhetsprincipen att föredra, säger Niklas Olovzon, grundare till kommunikationsbyrån S&B till tidningen Svensk Golf.
Även Marianne Tollefors på Tollefors Consulting säger till Affärsvärlden att hon är övertygad om att skandalerna har påverkat det personliga varumärket och att Tiger snabbt borde inleda arbetet med att åter bygga upp omvärldens förtroende. Ännu så länge avvaktar dock sponsorerna själva (bl.a. Nike, EA Sports och Gillette) och menar att de har fortsatt förtroende för Tiger Woods. Under kvällen har dock motsatt information börjat höras, reklamfilmer ställs in etc.
- Det Tiger Woods behöver är att hans fru väljer att stötta honom offentligt. Tills dess kommer spekulationerna att skada hans rykte.
I januarinumret för Golf Digest kan man läsa om “10 tips Obama can take from Tiger“. I artikeln står bl a att “Tiger has always been able to pull himself together after setbacks”. Något som han förmodligen, på ett eller annat sätt - men kanske inte fullt ut, kommer att göra även efter detta nederlag. Detta är ju trots allt något annat än en förlorad golftävling.
Sedan kan man reflektera över timingen för de 10 tipsen i Golf Digest. Den kunde inte ha varit sämre! Detta har dock redaktionen föredömligt tagit hand om genom att bl a publicera de många mail som kommit in på sin blogg.
Att Internet bjuder på oändliga möjligheter, framförallt när det gäller kommunikation, fick jag idag bekräftat på The Conference: Digital kommunikation och sociala medier, anordnad av nätverket Wednesday Relations i Göteborg. Lokalen var fullsatt och det var många som ville lyssna till, och diskutera, de senaste trenderna inom marknadsföring och PR. Talarlistan var imponerande:
Christopher Broxe, Business Expert Analytics, Peter Thomasson, Senior Business Consultant, SAS Institute
Marknadsstrategier och kommunikation styrda av innehåll på sociala medier
Mattias Åkerberg, Bloggare & copywriter, Please copy me / Valentin & Byhr
Twitter, bloggar, Facebook och YouTube – var ska jag börja?
Under dagen förmedlades allt från hur text mining av diskussionsforum på nätet kan användas som ett hjälpmedel i polisens arbete, till att om Facebook hade varit ett land hade det varit det fjärde största landet i världen.
Min absoluta favoritföreläsare under The Conference var Mattias Åkerberg (bloggare och copywriter, Valentin & Byhr) som pratade om Facebook, Twitter och bloggar. Mattias liknade användandet av sociala medier vid en kommunikationsrevolution då det plötsligt känns som om alla företag ska skriva blogginlägg och twittra. I verkligheten är det dock >1% av svenska företag som är engagerade i sociala medier-världen. Men de som är det syns.
Kreafons Lena Carlsson gav många bra tips angående juridik och bloggning och Nikke Lindqvists föredrag om PR-katastrofer och negativa sökfraser på Google fascinerade. Allt finns verkligen på nätet, allt går att få reda på; vem som pratar om ditt varumärke och med vem. Och är du inte delaktig så pratas det ännu mer!
Jag är redan övertygad om att sociala medier skapar relationer, ger oss nyheter, förser oss med en röst och helt enkelt fungerar som en kommunikationsarena. Med det kostar, fast inte i pengar, utan i tid, kunskap, engagemang och tålamod!
Snart kan vi dricka Cocaine i Sverige, en amerikansk energidryck som innehåller 350 procent mer koffein än Red Bull. AO Blommor, ett företag utanför Helsingborg, kommer att stå för den svenska lanseringen. Men varför döpa en energidryck till en illegal drog och dessutom använda en logga som påminner om vitt pulver? Svaret är förstås en förhoppning om att det väcker uppmärksamhet i media, provocerar och resulterar i höga försäljningssiffror.
Cocaine tillverkas av Redux Beverages, som ägs av Jamey Kirby. Energidrycken har haft en otrolig framgång i USA, inte minst om man mäter i medieutrymme.
- Försäljningssiffrorna femdubblades på två veckor efter att den amerikanska livsmedelsmyndigheten stämplade marknadsföringen som olaglig. Då såldes drycken precis som droger; under disk och via bakdörrar, berättar Kirby för Las Vegas Sun.
I USA påstods det att Cocaine marknadsfördes som ett alternativ till kokain, därför sker numera marknadsföringen av drycken via företagets YouTube-kanal, My Space och den egna hemsidan Drink Cocaine. I Sverige talas det dock mer om produktens konsekvenser än själva marknadsföringen. Symptom som hjärtklappning och yrsel är vanliga vid överkonsumtion. Dessutom har dödsfall konstaterats då energidryck har blandats med alkohol.
Så vad händer om man provar lite Cocaine? För det första ger drycken en sockerchock (18g), som håller i sig i ca fem minuter. Efter detta börjar koffeinet (280mg) att verka och på grund av den enorma mängden utlovas en energikick på fem timmar. Jag vet inte om det låter så lockande, men den främsta målgruppen som utgörs av testpigga 16-25 åringar, är säkerligen mer lättillgänglig.
Den cyniska marknadsföringen av denna “onödiga” och förmodligen till och med skadliga produkt ger en dålig försmak.
Det finns också möjlighet att gå med i “Stödgruppen för att införa en åldersgräns för att sälja energidrycker med koffein och taurin till barn” på Facebook.
Jag har sett den uppmärksammade dokumentären The Cove där Richard O’Barry (tidigare delfintränare för bl.a. tv-succén Flipper) avslöjar den fruktansvärda hemligheten i den på ytan så delfinvänliga staden Taiji i Japan. Här fångas enorma mängder delfiner där de perfekta exemplaren säljs vidare till delfinarium och nöjesparker för miljontals kronor.
De som anses värdelösa (en årlig fångst på 23 000) förs till en avlägsen vik där vattnet har färgats rött av blod. Här pågår den mest makabra masslakt av delfiner och jag kan inte tro att det jag ser är sant. Att Taiji och japanska myndigheter sett filmens regissör, Louie Psihoyos (före detta National Geographics fotograf) som en stor fiende är efter dessa hemska scener lätt att förstå.
The Cove belönades med publikpriset för bästa dokumentär på Sundance Filmfestival 2009 och har fått ett otroligt genomslag i amerikansk media (även i Sverige har inslag visats i bl.a. Nyhetsmorgon). Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig och de japanska myndigheterna ska nu vidta åtgärder. Hittills har 70 tillfångatagna delfiner släppts tillbaka i havet.
Jag imponeras av filmens noggranna och riskfyllda förberedelser och drivkraften att avslöja denna fruktansvärda hemlighet. The Cove är en verklig tankeställare och min dröm om att få simma med delfiner är som bortblåst.
I en färsk undersökning från det amerikanska företaget Razorfish visade det sig att hela 40% av de tillfrågade (1000 avancerade internetanvändare) var kompis med ett varumärke på Facebook. Dessutom följde 25% av gruppen sina favoritvarumärken på Twitter. Anledningen till detta var helt enkelt att konsumenterna inte hade råd att missa de unika erbjudanden och kampanjer som deras favoritvarumärken erbjöd.
Facebook kan inte längre ses enbart som en community där vi håller kontakten med vänner och bekanta. Utvecklingen av Facebook har gått fort och de företag som syns i den sociala medievärlden har här även möjlighet att skapa en dialog med sin målgrupp. Idag fungerar nätverk som en ny typ av marknadsföringskanal för varumärken (med orädda chefer) som vet vad som gäller.
Några svenska företag som finns på Facebook är: H&M, Filippa K och Lindex.
1,5 miljoner tittare såg när Maggan och Gittan provade deodoranter, när Mattiaz gympade med mamma Susanne och när numera telefontrakasserade Rose-Marie och Kjell handlade en årsförbrukning av allt. Dokumentärserien om shoppingfenomenet Ullared fick innan premiären stor uppmärksamhet i media men inte ens Kanal 5s programchef Lars Beckung hade räknat med succén:
“Man kan ju alltid drömma om miljonpublik, men det hade varit oprofessionellt att förvänta sig så här höga siffror. En publik på över 500 000 hade varit fantastiskt.”
Men varför intresserar vi oss egentligen för livet på varuhuset Gekås? Kanske för att vi känner igen oss, kanske för att serien skildrar originella personligheter eller kanske helt enkelt för att reality-såpor har blivit vår tids underhållning? Hur som helst är det en marknadsföringsmetod som säkerligen kommer att gynna Gekås försäljningssiffror.
Häromdagen var jag och lyssnade på ännu ett föredrag med formgivaren Christel Copp. Rubriken löd “Med färgen i fokus” och tog bland annat upp hur reklamvärlden använder sig av olika färger för att påverka sin målgrupp.
Jag fick förklaringen till varför jag har sett så många bruna nyanser i annonser det senaste året och varför jag egentligen inte alls borde klä mig i mina favoritfärger svart och vitt. Den bruna bakgrunden som har blivit allt vanligare i reklamsammanhang hänger helt enkelt ihop med finanskrisen. Brunt för nämligen tankarna till det stabila, trygga och jordnära, något som efterfrågas av kunderna då ekonomin inte känns helt säker.
Vad gäller klädkombinationen svart och vitt kopplar vi svenskar gärna ihop framförallt det svarta med makt och status. Men att titta på just den här kombinationen av färger är otroligt ansträngande för ögat eftersom pupillen ständigt måste öppnas och stängas.
För övrigt fick jag reda på att det är färgen blå som uppskattas mest här på västkusten; lugn och vilsam med associationer till havet…
Det är verkligen intressant att få förklarat vad som händer i hjärnan då vi ser olika färger och hur detta ständigt utnyttjas av reklammakarna. Orange används ofta i annonser för mat då färgen sägs höja aptiten medan rött ses i reklam för snabba bilar då färgen höjer blodtrycket och gör oss mer uppmärksamma.
Frågan är om färgtricken kommer att fungera på mig nu när jag är medveten om detta!?
För några dagar sedan var jag på ett intressant föredrag på Folkuniversitetet med den grafiska formgivaren Christel Copp. Christel pratade om bildkommunikation, arbetet bakom reklamkampanjer och hur det ibland kan bli så fel när man struntar i grunderna; vad, vem, var, när och hur?
Då avsändaren har knappt 0,5 sekunder på sig att fånga mottagaren som utsätts för över 4000 grafiska budskap om dagen gäller det att träffa rätt. Hjärnan reagerar först på rörelse (var-systemet) och i andra hand på färg och form (vad-systemet).
Även om den snygga reklambilden och den genomarbetade texten placeras i det gyllene snittet kommer vi som mottagare bara ihåg 10 % av det vi läser, medan “se och hör” kombinationen (t.ex. reklamfilmen) får oss att minnas upp till hela 50 % av informationen.
Givetvis finns det undantag. Som Göteborgsrestaurangen, som valde att marknadsföra sin kända king size räkmacka genom toalettreklam. Visst minns jag, men jag vill helst glömma.
På Facebook. För där verkar det bli allt vanligare att han/hon kollar in din statusuppdatering, dina foton och kanske inte alltid så genomtänkta kommentarer.
Facebook har blivit en typ av marknadsföring (vanligen med avsaknad av strategi och analys) för det personliga varumärket, men som avsändare har du ingen kontroll över hur dina uppgifter kan uppfattas och användas.
Den nya, äldre (“late adopters”) Facebook-generationen använder antagligen inte Facebook så mycket “för nöjes skull” utan i första hand som ett intressant och modernt kommunikativt nätverk. Därför blir värderingen av innehållet olika.
Ta inte Facebook på alltför stort allvar, men tänk på att din exponering där blir en del av dig själv.
Det är glädjande att Häagen-Dazs äntligen syns i media eftersom glassen är relativt okänd i Sverige – även premium produkter kräver sin marknadsföring.
Den nya, informativa kampanjen går under namnet “Siffrorna talar sitt tydliga språk” och förklarar vad det är som skiljer Häagen-Dazs från övriga produkter och varför. En produktupplysning som borde ha tagits fram för längesedan med tanke på hur liten marknadsandel som Häagen-Dazs faktiskt har i Sverige.
Jag tilltalas av annonsernas enkla och sofistikerade layout och blir tillräckligt nyfiken för att besöka hemsidan. Där möts jag av en ny typ av interaktiv kommunikation med uppmaningar som “Skicka världens godaste sms” och “Skapa ditt eget lock”.
Kul med något annorlunda! Jag som tidigare har varit skeptisk till denna amerikanska glass har nu förstått varför 0 tillsatser ger 100% smakupplevelse.
Gap har förstått vikten av sociala medier och byter ut tv-reklam med kändisar mot Facebook-grupp för att marknadsföra sin “Born to Fit” jeanskollektion. Gap hoppas att de genom ett interaktivt galleri och en virtuell catwalk lättare kommer att nå ut till de trendsättande konsumenterna. Syftet med kampanjen är att konsumenterna ska komma så nära varan som möjligt utan att behöva röra eller se den i verkligheten och sedan diskutera upplevelsen med gruppens medlemmar.
Innan sommaren var jag och lyssnade på ett föredrag hos reklambyrån Kreafon i Göteborg om just Sociala Medier och jag tycker att Gaps satsning känns helrätt. Företag som vill kommunicera med framförallt en ung målgrupp måste hitta enkla lösningar för att snabbt kunna skapa en dialog.
I höst ska Coca-Cola väcka andra associationer än fotboll och olympiska spel, nämligen mode och shopping. Dryckesjätten tar hjälp av designerna Baum und Pferdgarten, IVANAhelsinki och Normaluisa, som alla har formgivit var sitt mönster för Coca-Cola Light. Med det trendiga konceptet “begränsad upplaga” och tävlingar om resor till designernas hemstäder hoppas Coca-Cola kunna locka till konsumtion i höstrusket.Enligt Paula Karlöf, Business Manager på Coca-Cola AB så har Coca-Cola Light just en stor andel kvinnliga konsumenter, som uppskattar både mode och shopping. Därför menar Karlöf att det är naturligt att placera Coca-Cola Light i sammanhang med mode.
Är det även ett naturligt sammanhang att placera reklamen på sunkiga cafétoaletter? Det är nämligen där jag i första hand har sett marknadsföringen. Vet inte om detta gör mig så sugen på att köpa en Cola…
Exempel på internationella modeskapare som tidigare har satt sin design på Coca-Cola flaskor är Blahnik, Cavalli och Rykiel.
Vi är tre skribenter på den här bloggen: Josephine, Birgitta och Charlotte. Olika bakgrund, olika intressen, olika åldrar. Men med gemensam passion att skriva, skriva, skriva.
Jag blir faktiskt imponerad av NK’s senaste reklamutskick; ett brev i form av en handväska fylld av information om höstens nyheter. Det kan låta simpelt men till skillnad från varuhusets tidigare vykortsutskick (som jag aldrig brydde mig om att läsa) öppnade jag denna gång “väskan” och läste om samtliga produkter och happenings.
NK har gjort en helomvändning vad gäller PR; ny hemsida med kommunikationen i centrum, uppdaterade designsamarbeten (Begränsad Upplaga, Sagolika Skapelser, Couture) och TV sändningar. Snyggt, intressant och framförallt aktuellt i den nya interaktiva PR-världen.
Äntligen! Den 4 september var det Sverigepremiär för R. J. Cutlers dokumentär The September Issue. Filmen är ett porträtt av ikonen och chefredaktören Anna Wintour på amerikanska Vogue och handlar om tidningsredaktionens arbete bakom deras största nummer någonsin; The September Issue 2007 (en modebibel på 840 sidor). Drama, design och en enorm dos av PR för Wintour och Vogue utlovas. Absolut sevärd för de som är nyfikna på den mytomspunna modevärlden.
Reklamfilmen för Apolivas skönhetsprodukter fortsätter att uppmärksammas i media. Facebook-gruppen “Jag är rädd för tjejen i Apoteketreklamen” har nu över 100 000 medlemmar. Allt ifrån modellen Adina Fohlins utseende till trollsång diskuteras och det påstås som sagt att konsumenterna skulle bli rädda för/av kampanjen. Rädda!? Knappast. Kanske överraskade.
Forsman & Bodenfors har skapat en reklamfilm som skiljer sig från skönhetsbranschens retuscherade, perfekta och stereotypa marknadsföring, vilket har fått konsumenterna att vakna till. Att stå ut från mängden i dagens konsumtionssamhälle där vi bombarderas av över 3000 reklambudskap om dagen är väl precis vad avsändaren strävar efter?
Med så otroligt mycket uppmärksamhet hoppas jag att Apoteket vågar fortsätta med kampanjen under hösten.
(Är du nyfiken på hur Adina ser ut när hon inte gör reklam för Apoteket? Besök då modellagenturen Mikas).
I juni satt jag och bläddrade i Langley Travels sommarkatalog. Jag är chartervägrare men ville åka till Alperna för att vandra och upptäcka något annat än Göteborgska Avenyn och Slottsskogen.
Jag är extremt svag för Langleys marknadsföring (som faktiskt blev nominerad till Guldägget i våras) då jag tycker att deras reklamkoncept tar charterresandet till en helt annan nivå (i alla fall i kommunikationssammanhang!). Så det var bara att boka och hoppas på att Chamonix var lika charterovänligt som det såg ut i katalogen.
Och visst höll Langley vad som utlovades i marknadsföringen: inget stekande i solen och inga gemensamma fester utan istället ett imponerande utbud av aktiviteter, god mat och självaste Pontus Langley live i baren!
