Begreppet slacktivism, ett slags oengagerat engagemang har uppstått på nätet. Folk klagar och bildar klubbar på Facebook för att visa sitt missnöje men egentligen genomförs ingen verklig, aktiv handling. Trots avsaknaden av fysiskt engagemang ger fenomenet effekt menar Zsofia Jakobsson, konsult inom sociala medier:
”Som medielandskapet ser ut nu har slacktivism stor möjlighet att få effekt eftersom traditionella medier gärna lyfter upp det som är ”mest omtalat på Twitter just nu” för att visa på en opinion. När de medierna mognar så tror jag att det kommer att bli svårare att nå ut på det sättet.”
Personligen är jag skeptiskt och delar istället bloggaren Micke Kazarnowiczs uppfattning som menar att det krävs lite mer än att enbart gå med i en Facebookgrupp för att t.ex. utrota malaria eller stödja naturkatastrofer. Att byta ut sin profilbild på Facebook med syfte att visa stöd i aktuella frågor hjälper inte mycket heller. Förutom att slacktivisten får känna sig god och skylta med det.
Givetvis kan sociala medier fungera som ett kommunikationsmedel då man vill framföra sin åsikt men slacktivism innebär minimal insats från individen och blir en typ av feelgood-aktivism där det enda som påverkas är slacktivistens ego.
Det händer mycket i säsongens Svenska Hollywoodfruar. Under ett enda avsnitt körde Gunilla Persson runt sin gamla mamma i en rullstol, skällde ut hemhjälpen och pushade sin dotter till max. Gunillas barnuppfostran har nu orsakat Twitterstorm då hon i veckans program uppmuntrat sin dotter Erika att kräkas innan ett uppträdande på en välgörenhetsgala. Det hela blev inte bättre när Gunilla förklarade att “det är Jesus som ser till att du kräks“.
Under hashtagen #freeerika protesterar nu hundratals på Twitter över Gunillas kontroversiella metoder i barnuppfostran.
-Som alltid finns det två sidor säger Max Lagerbäck, presschef på TV3. Jag har träffat och umgåtts med både Gunilla och Erika i deras hem. Erika är Gunillas ögonsten och det är en glad och energisk liten flicka som verkligen, om man ställer frågan till henne själv, tycker att hon gör det roligaste som finns i hela världen, fortsätter Max Lagerbäck.
Visst framställs Gunilla som något hysterisk i programmet men man får inte glömma att detta är en viss typ av underhållning; vinklat, hopklippt och kanske inte alltför verkligt.
Fick en guide innehållande en beskrivning av de mest populära social media platforms. Ett riktigt intressant häfte med små tips angående hur företag bäst kan använda sig av sociala medier för varumärkesbyggande och vad man bör tänka på.
Efter att ha läst igenom A Brand Owner’s Guide to Social Media kan jag konstatera följande:
1. Sociala medier används för att stärka och bygga relationer mellan människor och företag.
1. Vem äger egentligen innehållet som du ”postar” på t.ex. Facebook? Många forum kräver att du som användare ger upp vissa immaterialrättsliga tillgångar.
2. Många platforms ändrar ofta användarvillkoren utan att tillhandahålla klar och tydlig information om detta.
3. Vad händer med den information som du laddar upp (t.ex. filmer och foton?). Missbruk av UGC kan skada både varumärkets image och goodwill.
Har ni några tips på hur företag bäst använder sig av sociala medier? Finns ert företag på Facebook eller Twitter och hur gör ni i så fall för att undvika felaktig användning eller missbruk?
Många av oss tillbringar mycket tid på tåg och flyg. Då kan man ibland fundera på hur folk på resande fot med mobiltelefon beter sig. Här följer fyra situationer:
I tyst vagn på SJ: Kvinnan bredvid mig lägger sin jacka över huvudet och inleder ett telefonsamtal om en kommande fest som hon inte vill gå på utan sällskap. Sorry, men den där sommarjackan dämpar faktiskt inte ljudet eller gör att du blir osynlig. Jag bryr mig inte om dina sällskapsproblem.
På Arlanda flygplats: En ung och högljudd kvinna sätter sig vid gaten (där det råder svensk tystnad) och väntar, avverkar ett 40 minuter långt samtal om alltifrån intervjuer, killar och tävlingar. Det är inte förbjudet att tala i telefon, det är jag fullt medveten om, men det kanske inte alltid är läge, eller?
På ett café: På andra sidan uteserveringen, ca 10 meter ifrån oss, sitter en tjej i min ålder som verkar ha ett extremt behov av att höras och synas och framför allt prata med något som verkar vara en nyfunnen Londonsvengelska. Vi hör knappt oss själva och det slutar med att vi och ett annat sällskap flyttar in.
Middag på en uteservering: Bakom oss sätter sig en ung man och beställer en hamburgare. Det börjar med att han klagar på maten; ÖH? Är detta en club sandwich? Jag beställde en hamburgare. Vi sitter kvar (med den unge mannen) och under en timma har han hunnit gå igenom alla kontakter i sin telefonbok, snackat om helgens golftävlingar, kommande fester och även berättat om hur dålig mat han äter just nu. Han pratade konstant i telefon under hela restaurangbesöket.
Vid resa med Gotlandsfärjan förra hösten stod det på en skylt:
DU ÄR EN DEL AV NÅGON ANNANS UPPLEVELSE
Tänk på det nästa gång du ska ringa det där superviktiga telefonsamtalet och berätta att maten du äter smakar skit.
De numera avskedade männen (som givetvis hävdar att det bara var på skoj som de skrev kommentarer i stil med ” Jag hade stormat in till XX och som Yngwie Malmsteen hade sagt – Unleash the fucking fury”) lär inte snacka skit om framtida chefer i sociala medier-sammanhang.
Från och till väcks debatten till liv angående hur mycket man som chef eller företag kan acceptera då de anställda är ute på nätet och avreagerar sig. Jag är övertygad om att detta fenomen i många fall handlar om olika typ av humor.
Dessutom har jag märkt att yngre generationer använder Facebook och andra sociala forum på ett helt annorlunda (mer skämtsamt) sätt än de äldre utövarna.
MEN att det som diskuteras på nätet kan bli tillgängligt för alla vet väl egentligen de flesta innerst inne?!
Givetvis snackas det skit men att systematiskt tala illa om sina arbetsgivare/klienter/kunder och liknande i sociala medier är för mig absolut inte ok. (Dock ser jag exempel på detta på Facebook nästan dagligen).
Att säga ifrån och markera sitt missnöje på ett moget sätt är annorlunda men att smutskasta och sprida rykten leder ju sällan till något positivt utan skapar istället onödiga konflikter och konsekvenser. Fast vem är intresserad av dina statusuppdateringar, egentligen?
IQ:s uppföljare till kampanjen Fyllefiltret, Iphone-appen Fyllekameran, har gjort succé. På en vecka laddade 14 000 användare ner appen, som låter ”ditt nyktra jag möta ditt berusade jag”. Ett lite pinsamt och obehagligt möte?!
Även IQ:s tidigare kampanjer har velat uppmärksamma ett beteende som kan leda till missbruk men med Fyllekameran känns det inte lika ångestladdat. Efter en helkväll på stan är det ju lätt att glömma (förtränga?) både sitt och andras handlande. Men med ett enkelt filmklipp kan man nästa dag utvärdera sitt party-jag.
-Man blir inte alltid så trevlig och attraktiv när man är berusad som man kanske tror, säger Magnus Jägerskog, VD på IQ. Vi är väl många som kan hålla med. Ladda ner appen (gratis) och bedöm själv!
Så funkar Fyllekameran:
Användaren ställer in tiden då man vill att filmen ska spelas in. När tiden är inne ljuder ett alarm och då man klickar på ok startas filminspelningen och man kan filma sig själv och sina vänner. Efter 12 timmar ljuder ytterligare ett alarm och man har möjlighet att titta på den inspelade filmen.
Ett besök på Fotografiska borde definitivt vara obligatoriskt om man befinner sig i kungliga huvudstaden. För närvarande pågår flera utställningar med lite olika inriktningar som är värda speciell uppmärksamhet.
Fotografierna tagna av den kontroversielle Robert Mapplethorpe är helt enkelt ett måste. Mapplethorpe är en av 1900-talets mest betydelsefulla fotografer och att döma av kommentarerna på museet chockar han än idag betraktarna. Sin inspiration hämtade Mapplethorpe från gayvärlden i 1980-talets New York vilket innebär mycket homoerotik; naket, kroppar och sexskildringar. Dock aldrig smaklöst.
För er som gillar mode och kanske framförallt modefotografi får ni inte heller missa Northern Women in CHANEL. Fotografen Peter Farago och stylisten Ingela Klementz-Farago har fotograferat några av Nordens och Baltikums mest internationellt kända modeller (Freja Beha Erichsen, Sigrid Ågren, Carmen Kass m.fl.) i klassiska kreationer från Chanel. Makarna Farago har hämtat inspiration från opera, film, dans och konst där resultatet blir både vackert och dystert på samma gång.
Resultatet av studien gör mig inte det minsta förvånad, dagens unga (och ja, ibland även jag själv) är ju mer eller mindre beroende av sina mobiltelefoner och måste ständigt uppdatera nätverk som Facebook med både foton och statusrader från veckans festligheter. Värst är det för ungdomarna med narcissistiska drag och ett stort uppmärksamhetsbehov då dessa personlighetsdrag ges utrymme för att växa bakom dataskärmens trygga miljö.
Tidigare undersökningar har visat att Facebook kan ligga bakom tonårsdepression då communities som denna blir en popularitetstävling i flest vänner, coolast events och check ins, snyggast foton; helt enkelt roligast liv. Överdriven internetanvändning gör att vardagliga aktiviteter blir lidande och vi tillbringar istället dagarna (och till och med nätterna) framför datorn. Visst kan Facebook fylla en funktion vad gäller kontakten med gamla bekantskaper och vänner bosatta utomlands, men träffas vi inte lite för sällan i verkligheten?
DN’s serie Mannen – Vinnare eller förlorare? tar upp män som sexobjekt, varför män inte vågar gråta offentligt och varför de måste visa en tuff attityd samtidigt som de ska vara lagom mjuka. Det verkar inte helt lätt att vara man i dagens samhälle. Ja, killar verkar idag tom ha mer att leva upp till än tjejer.
Om jag alltid håller med dig, fast jag tycker du har fel. Om jag låtsas att jag bryr mig, när du köper nya skor. Om jag skrattar på rätt ställe, fast du inte är så kul. Om du tror att jag är farlig, kanske tänder du på det.
- Texten sätter fingret på många dubbla budskap som killar måste förhålla sig till. Killar måste kunna ta fram sin feminina sida. Det älskar tjejer. Samtidigt ska vi kunna försvara dem när det behövs. Hela tiden stå på båda benen. Det är något vi män hela tiden måste brottas med. Och tjejer tänder på testosteron, det vet alla killar säger Eric Amarillo.
Det är både sanning och ironi i Erics texter. Tydligen verkar många (framförallt killar) har missuppfattat Erics budskap… Själv tänder jag inte på farliga killar som ljuger om sin barndom och låtsas att de bryr sig. Jag tänder inte på osäkra män med machoattityd som håller med fast de tycker jag har fel. Jag gillar män som är trygga i sig själva och som inte bryr sig så himla mycket om vad alla andra tycker och tänker.
Jag är ledsen, men jag tror inte att männen har det svårare i dagens samhälle, jag tror faktiskt att det är lika svårt (eller lätt) att vara kvinna. Sen är det klart att man verkligen kan ”goa” ner sig i ett problem och då känns det ännu värre. Egentligen vinner alla på att vara sig själva, fast det är svårt att inse ibland!
Så här lagom till semestern brukar ju folk få för sig att de ska försöka få tid att läsa en bok. Därför vill jag tipsa om en av de mest intressanta böckerna jag har läst på länge: The Heart and the Fist, skriven av Eric Greitens som delar med sig av sina tankar, upplevelser och ambitioner i jobbet som Navy SEAL.
Efter nästan fem månader i USA, ett land där över en miljon invånare arbetar inom det militära, kände jag att det var på sin plats att läsa något som kunde få mig att förstå varför så många amerikanare fortfarande är beredda att ”serve their country”.
Jag sträckläste när Eric Greitens berättade om sina volontärresor till Kroatien, studier vid Oxford, boxningsmatcher, världens tuffaste BUD/S träning och sin tid i diverse länder med oroligheter. Samtidigt undrade jag om den här hjälten Eric Greitens verkligen fanns på riktigt. Han förklarar att: You have to be strong to do good, but you also have to do good to be strong. Kombinationen av medmänsklighet och mod är Erics viktigaste resurser.
Boken har gett mig en lite annorlunda uppfattning om amerikanare och deras kamp i jakten på fred. Utan att vara särskilt patriotisk eller krigsfixerad skildrar Eric en värld som majoriteten av oss aldrig kommer att få uppleva annat än på TV.
Efter att ha gjort en hel del research om Eric har jag förstått att han är en ledare utöver det vanliga. The Heart and the Fist är en spännande bok för alla som är intresserade av ledarskap och USAs war on terror ur en soldats perspektiv.
Vad tänkte egentligen Gevalia när de tillsammans med reklambyrån Lowe Brindfors tog fram den fiktiva, mörkhyade soulkaraktären Jah Roast (väldigt Rick James inspirerad) med syfte att lansera Gevalias nya mörkrostade kaffesorter? Kanske så här:
Mörkrost –> Mörk –> Färgad = Jättekul!
Och så något coolt namn med inspiration från hip hop-världen:
Man kan förstå idén att driva med stereotyper men det är ändå något som inte känns helt rätt. Frågan är dock om det rör sig om en rasistisk känsla? Reklamen är väl mest dålig och påkostat pinsam?! (Och att den skulle vara sexistisk vetesjutton, det påstår ju folk att varenda reklam är nuförtiden). Gevalia hade säkert inte några som helst rasistiska intentioner med reklamfilmen även om de säkert funderade på hur Jah Roast och hans crew skulle välkomnas av marknaden.
Vem vänder sig reklamen till egentligen undrar jag? En yngre, trendkänslig målgrupp? Är det jag i så fall? Har aldrig köpt ett Gevaliapaket i hela mitt liv och lär inte göra det nu heller.
En del av mig tycker ändå att det är lite synd att Gevalia inte bara vågar köra vidare på Jah Roast med sina lamm, brudar och bling bling. Mest för att den är så otroligt dålig! Gevalia vågade i alla fall testa något nytt.
Nyheten om Robyns spelning i H&M’s flagship store i NY i helgen spred sig fort, både hit till Austin och givetvis till Sverige. Robyn tog en paus i turnelivet med Katy Perry för att ägna sig åt lite pr-arbete hos H&M. Kanske bättre representation för Sverige än kungafamiljen?
Robyn intog scenen, som var täckt av röda H&M-logos, med sitt platinablonda hår, jeansjacka och platåskor. Det är ganska uppenbart att Robyn är det coolaste som svensk musikexport har haft att erbjuda på väldigt länge. Redan 1995 köpte jag Robyn Is Hereoch det är nog banne mig den enda artisten från mellanstadietiden som jag fortfarande lyssnar på.
Robyn har en image som man inte ser hos någon annan artist. Hon har förmågan att vara mainstream, genuin och creddig på samma gång. Vid varje skivsläpp lanseras ett nytt sound. Ok, även Robyn är kommersiell men inte i samma utsträckning som t.ex. Lady Gaga och nuvarande ”kollegan” Katy Perry.
Robyns starka integritet befinner sig på en helt annan nivå än lättklädda kändisar som tappar trosor och knarkar (ni kommer väl ihåg H&M’s misslyckade kampanj med Kate Moss?). Jag har aldrig sett Robyns namn i samma mening som ordet skandal och vet inte riktigt vad det beror på egentligen. Intelligens? Självinsikt? Sunt förnuft? Kanske fokuserar Robyn mer på musiken än den livsstil som dagens artister förväntas ha. (Här kan ni förresten se Robyn källsortera).
För ett år sedan lyssnade jag på en intervju med Robyn där sångerskan berättade om varför hon håller på med musik. Svaret var att hon helt enkelt ville göra något som hon tyckte var kul och är bra på. Dessutom förklarade hon att det var så roligt att folk ville dansa till hennes låtar.
Min uppfattning är att Robyn har stenkoll på just varumärket Robyn. Hon vet vad hon vill, vilka hon vill samarbeta med och för vilka hon vill uppträda. Att tacka nej till Madonna säger en hel del:
”Jag arbetar inte med kändisar, jag arbetar med musiker”.
Seminariet med Nudie Jeans härom veckan och diverse avverkade artiklar under flygturen tillbaka till Austin inspirerade till några idéer kring vad framgångsrika företag har gemensamt. Och vad det är som bidrar till en positiv utveckling. Det finns mycket skrivet om detta, men jag vågar mig på en kort sammanfattning:
Engagerade och genuint intresserade medarbetare: Anställda som inte bryr sig ett dugg om företaget kommer att prestera därefter. Varför anstränga sig i onödan när man ändå får sin lön utbetald varje månad? Ett företag där medarbetarna har ett intresse i verksamhetens utveckling bjuder oftast på en positiv attityd och jobbar med största sannolikhet flitigare och mer kreativt.
Flexibilitet: Att inneha förmågan att kunna anpassa sig till oväntade situationer är nödvändigt, förmågan att kunna ändra kursen men fortfarande röra sig i riktning mot målet. I flexibiliteten ligger också insikten att skapa något positivt och bättre i förändringen. Alltifrån finanskris till interna problem. I flexibiliteten ligger nog också öppenhet. Om jag har gjort något fel – våga diskutera och erkänn men framför allt rikta blicken framåt med en ny erfarenhet.
”Naivitet” (intuition): Begreppet naiv kan nog inrymma flera saker men för mig i vart fall två. Det första är att vara naiv om problemen med att göra något, inte se några hinder trots att de finns. Om man akademiskt börjar analysera problem ger man sig aldrig ut på ”resan”. Det andra är att naivitet ofta går hand i hand med att vara entusiastisk i alla möjliga och omöjliga situationer. Entusiasm är bra för mig själv men även för omgivningen.
Våga för att vinna: Ibland måste man chansa, lösa eventuella problem allt eftersom de uppstår. Ett framgångsrikt företag kan inte ständigt spela med säkra kort och göra ”som man alltid ha gjort”. Med andra ord; våga ge sig ut på djupt vatten.
Kreativitet: Kan vara en av företagets största tillgångar. Kreativa och innovativa medarbetare är oumbärliga. Många gånger ser den här typen av människor en helt annan lösning i besvärliga situationer än vad ”den inrutade” medarbetaren gör. Dessa medarbetare har ofta ett sjätte sinne och jobbar på ett annorlunda sätt än övriga medarbetare.
Team players: I företag där ledare och medarbetare inte innehar förmågan att samarbeta uppstår en farlig situation, eller med andra ord, det uppstår inte något. 1+1 blir 2 och inte 3… Det kan tyckas självklart att anställda borde förstå att samtliga avdelningar i ett företag är beroende av varandra för att kunna prestera ett så bra resultat som möjligt, men då är engagerade medarbetare som kan samarbeta med varandra ett måste.
Engagerade chefer och ledare:En chef/ledare måste inneha den där speciella egenskapen som får med sig hela gruppen ända fram till målet, uppmuntra idéer och kreativitet, agera problemlösare, och framför allt inneha en positiv attityd. Dessutom måste en ledare kunna lyssna och kommunicera innan beslut fattas. Beslutsfattandet måste börja med öppenhet och dialog för att sedan övergå i förmågan att fatta beslut.
Jag funderade också på vad som kan vara det största hotet för en verksamhet; interna eller externa faktorer? Min slutsats är att företag givetvis påverkas negativt av t.ex. finanskriser men frågan är om inte verksamheter ofta går under på grund av interna faktorer, dvs. någon av de ovan nämna faktorerna fungerar inte längre och förmågan att vidmakthålla eller förnya saknas. Företag kan jämföras med stater/nationer. Var börjar förändringen, jo inifrån, och förr eller senare så fungerar det inte längre.
Beslut måste långsiktigt grunda sig på huvudsakligen ekonomiska överväganden. Om organisationen bygger in hänsynstagande som motverkar sådan utveckling av verksamheten i dess helhet så kommer det att straffa sig förr eller senare eftersom det på en normalt fungerande marknad finns konkurrenter som låter sig styras av den strikta ekonomiska metoden.
Här i Texas borde det svenskinspirerade bantningspreparatet The Swedish Diet gå åt som smör i solsken med tanke på att delstaten inhyser landets mest överviktiga invånare. Men nejdå, som frekvent CVS pharmacy-besökare har jag aldrig lagt märke till preparatet eller dess klyschiga reklam, inte heller verkar amerikanarna själva känna till denna fantastiska diet som hämtat inspiration från vårt hälsosamma land. Dock har produkten fått ett visst genomslag där hemma, men det beror på en sanslöst dålig reklamfilm.
Reklamen för The Swedish Diet ska tydligen vara en (misslyckad) parodi på det typiskt svenska: blonda, lättklädda tjejer som åker skidor, dansar framför fjordar (norskt?!) och väderkvarnar (holländskt?!), åker vespa (italienskt?!) och går i träskor. Varningslampan för lågvattenmärke lyser starkt och egentligen förtjänar inte The Swedish Diet att uppmärksammas men det kan ju vara bra att nämna ifall någon skulle få för sig att köpa preparatet.
Att bantningspreparatet ska föra tankarna till just Sverige är faktiskt inte så konstigt, amerikanarna älskar svenskar och jag har själv flera gånger fått frågan om vad jag äter och hur jag går tillväga för att hålla mig i form. Träning och nyttig mat brukar svaret bli. Och nej, inga pulverdieter eller diet pills! För mirakelkurer funkar ändå inte när övriga matintaget består av hamburgare, pizza och 1L Cola. Inte ens The Swedish Diet kan utföra sådana underverk.
- Hur gammal är du? undrade en av åhörarna på gårdagens varumärkesseminarium.
- 37! svarade Joakim Levin, grundare av jeansmärket Nudie som startades för tio år sedan.
- Tio år och 380 miljoner i omsättning. Det var inte dåligt!
Gårdagens seminarium fokuserade på varumärken och anordnades av Advokatfirman Glimstedt och Revisionsbyrån BDO. Som gäst hade Joakim Levin från Nudie Jeans bjudits in. En perfekt blandning av olika kompetensområden där teori blandades med exempel från verkligheten.
Jag har alltid varit ett stort Nudie-fan, både vad gäller design och varumärke. Att höra Joakim berätta om hur man bygger upp ett ansvarstagande företag, kommersialiserar ett genuint hantverk, löser problem med kinesisk piratkopiering och marknadsför sig utan reklambyrå var otroligt intressant. Joakim är rolig, naturlig och framför allt duktig på det han gör; bland annat har Nudie och Glimstedt tillsammans byggt upp jeansföretagets globala varumärkesskydd.
Advokaterna Catharina Bratts och Håkan Sjöströms redovisning av hur varumärkesskyddet byggts upp var verkligen intressant och visar också att Nudie varit beredda att satsa på sitt legala varumärkesskydd genom en mix av registrering, förvärv, rättsliga processer och olika avtalslösningar i hela världen. Med andra ord, Nudie verkar var ett professionellt företag i alla avseenden.
Vidare berördes värderingen av varumärket – slutsatsen av det för Nudies del är att det återstår att se då varumärkesinvesteringen inte kan utläsas av bokföringen.
Kvällen avslutades på Göteborgs Auktionsverk där produkter från Nudie såldes till högstbjudande. Då företaget sedan lanseringen har samarbetat med Amnesty gick pengarna oavkortat till denna organisation. Ett bra initiativ! Dels att kombinera ett seminarium med något annorlunda och dessutom att göra nytta. Fler seminarier av detta slag!
Iklädd BH och spetshandskar intog Lady Gaga Metro Internationals kontor i London. Gaga, som redan skriver krönikor i tidningen V, provade på jobbet som redaktör för den internationella gratistidningen under måndagen. Stefani Germanottas första Metro-krönika tog upp frågor kring jämställdhet och individualitet där budskapet ”var dig själv” dominerade; ett perfekt drag inför lanseringen av hennes nya platta Born this way som släpps den 23 maj.
Att teaternörden Lady Gaga lägger ner otroligt mycket jobb på marknadsföring, PR och varumärke kan inte ha undgått någon som har det minsta musikintresse. I varje excentriska framträdande ingår det ett budskap, vare sig det handlar om att klä sig i köttklänning, födas på nytt ur ett ägg eller sjunga om Judas. Och visst genererar det uppmärksamhet, något som artisten vet hur man använder på rätt sätt. Genom sin extrema image, halvprovocerande texter och som talesperson för MAC AIDS Fund har Lady Gaga kommit att bli något av en ambassadör i synnerhet för HBTQ-personer världen över, en uppgift som hon tar på största allvar:
”Jag är musiker men även en visionär som bryr mig om sociala frågor och mänskliga rättigheter för det påverkar mina fans och det är vad som dominerar mitt liv nu.”
I en intervju med Metro berättar Gaga om hur hon vill uppfattas och vad det är för budskap hon egentligen vill framföra genom sin musik.
Lady Gaga är ett populärkulturellt fenomen som förstår vikten av att ständigt förnya sig och samtidigt utnyttja sin framgång för att få vara med och påverka både i och utanför musikvärlden.
Läs om Jeroen som blev Gagas assistent för en dag.
Häromdagen möttes vi av löpsedlar angående kokainskandalen med barnprogramledaren Ola Lindholm i huvudrollen. Nämen, inte har väl han knarkat? Han som ser så trevlig ut, är chefredaktör för KP, engagerad i BRIS och dessutom många barns förebild.
Tydligen visade ett test positivt för bensoylekgonin och Ola har därför åtalats för ringa narkotikabrott. Hans advokat hävdar dock att någon kan ha förväxlat proverna, ett påstående som polisen skrattar åt och anser totalt orimligt. Ola Lindholm har hängts ut ordentligt i media och då döms man fort, särskilt om man väljer att tiga.
Jag läser vidare och hittar ett blogginlägg där en arg Ola förklarar att han absolut inte har knarkat, möjligen kan någon ha drogat honom. Med tanke på att Ola framstår som en ganska så klipsk kille (i alla fall när man ser honom i Wild Kids) är jag tveksam till teorin om ”omedvetet drogande”.
Dock hoppas jag att Ola Lindholm talar sanning, hur konstigt det än låter. Knark i samma mening som barnprogramsledare är inte winning men nog är det betydligt värre att ljuga om att man inte har knarkat om man nu har gjort det.
Var är alla PR-experter och varför vägrar Ola att uttala sig i media (ett blogginlägg räknas inte i det här sammanhanget, inte heller en diskussion i ett KP-forum).
”Jag har inte tagit någon drog medvetet,” säger Ola. I vilket tillstånd var Ola när han i så fall omedvetet fick i sig drogen? Är han skyldig och medvetet ljuger är det ju verkligen pinsamt, det är inte så att Ola är den första offentliga personen att ta droger.
Misstag kan alla göra men då bör man vara beredd på konsekvenserna och ha en genomarbetad krisplan. Vi vill väl alla att Ola ska vara oskyldig. Mest för att det är fult att ljuga, speciellt för barn (!).
En sak har han i alla fall “lyckats” med och det är att hamna högt på agendan. Och det är ju ett plus om man nu tycker att “all PR är god PR”!?
Min favoritsida just nu är utan tvekan The Royal Wedding. Jag har laddat för fullt inför morgondagen och här i USA är intresset för det brittiska kungahuset helt otroligt. God morgon-tv rapporterar direkt från London och i affärerna finns hur många böcker som helst om William och Kate. Den som fick britterna att använda sociala medier som kommunikationsverktyg inför bröllopet visste vad han gjorde.
På hemsidan samlas Twitteruppdateringar, foton, filmer och en massa annan värdefull information för en brittisk bröllopsnörd som jag! Det går att läsa om blomsterarrangemangen som levererats till Westminster Abbey, se en intervju med ärkebiskopen av Canterbury och läsa på om Fiona Cairns som designat bröllopstårtan.
Jag är mycket imponerad av hur det brittiska kungahuset använder sig av sociala medier och hur de ständigt uppdaterar sidan och delar med sig av ny information. Visst finns det mycket som fortfarande är hemligt inför bröllopet, Kates klänning till exempel, men att ett kungahus bloggar, twittrar och har egen Youtube-kanal känns modernt och helt rätt. Ja just det, kungahuset finns på Facebook också!
Kanske bidrar det brittiska kungahusets sociala medier-plan till att det spekuleras mindre i kvälls- och skvallerpressen, den korrekta informationen är ju så lättillgänglig och finns bara ett klick bort. Synd att inte det svenska kungahuset insåg detta och gjorde något liknande förra sommaren, kanske blir det annorlunda till nästa bröllop!
I onsdags var det 420 här i USA, en dag då amerikanarna samlas klockan 4:20 pm för att röka gräs tillsammans. Denna ”tradition” började på 70-talet i California då studenterna samlades utanför skolan eller på campus för att röka marijuana.
”420/Green Day” gjorde i onsdags inte mycket väsen av sig här men jag kan tänka mig att det såg annorlunda ut på Austin’s många campus… Austin är ju en lite ”weird” stad, förra helgen hölls här t.ex. Austin Reggae Fest och jag har nu kommit fram till att man får någon slags ”Christianiakänsla” då man ser folk i hängmattor nere vid floden i hemmasydda klänningar med batikmönster.
Debatten angående legaliseringen av cannabis är fortfarande aktuell, både i USA och Sverige och angående 420-dagen fick jag en länk skickad till mig angående programmet Verkligheten i P3 där psoriasissjuke Mattias, som vill ta 420-traditionen till Europa och Sverige, intervjuas angående användandet av cannabis som läkemedel. Mattias har provat många mediciner mot sin smärta och påstår att endast cannabis hjälper.
Det är svårt att ta ställning till både legalisering av cannabis och om drogen ska få användas i medicinskt syfte, speciellt då man lyssnar på Mattias historia. Minskar verkligen användandet av tyngre droger om vi i Sverige legaliserar cannabis? Visst kan cannabis vara farligt, men samma sak gäller väl egentligen för alkohol. Fast vad vet jag, jag har ju aldrig ens rökt på. Vad tror ni?
På Plyhmbloggen har vi tidigare skrivit om debatten då California i november 2010 röstade om legaliseringen av cannabis.
Här berättar den amerikanske komikern Bill Maher om sitt förhållande till cannabis.
Den senaste tiden har jag spenderat i Austin, Texas huvudstad med drygt 1,5 miljoner invånare. Istället för cowboyhattar och sporrar är staden full av studenter (The University of Texas är ett av USA’s största universitet) och alternativa människor! Austin’s slogan går under parollen ”Keep Austin Weird”, ett koncept som innebär att stadens invånare vill upprätthålla Austin som ”a vibrant and eclectic creative center”. Stadens invånare skiljer sig en hel del från det konservativa Texas som jag hittills har fått uppleva!
Austin kallas för the Live Music Capital of the World och efter den årliga musik- och filmfestivalen SXSW förstår jag varför! Det var livemusik på både klubbar och parkeringsplatser och till och med Swedish American Chamber of Commerce (som ju ordnat med min traineeplats) bjöd in till takterassfest med svenska band.
För den shoppinggalne finns här hur många butiker som helst, amerikanarna älskar sina outlets och shopping malls. Dessa ligger dock en bra bit utanför staden så att ha tillgång till bil är definitivt ett måste. Annars är Austins invånare otroligt hälsointresserade (Whole Foods startades här), det är faktiskt bara här som jag har sett att folk cyklar. Austin’s natur är fantastisk och ovanligt grön för att vara Texas så att ta en joggingtur längs Coloradofloden som rinner genom centrala stan är ett måste för ett träningsfreak som mig!
Ska du resa till Texas bör du absolut besöka Austin! Staden är fantastisk med trevliga och pratglada invånare och här finns någonting för alla; kultur, musik, nattliv, konst, shopping (jag rekommenderar The Domain och San Marcos), god mat (vilket faktiskt kan vara svårt att hitta i Texas om man inte är ett stort fan av fast food) och underbara parker och naturområden. Austin är definitivt värt ett besök!
Jag får panik när jag från en av Texas fetaste städer via nätet tittar på det första avsnittet av Plastikturisterna. Är folk helt från vettet? Ann-Christine vill operera sig för att få ett jobb, snygga tvåbarnspappan Fredrik från Dalarna försöker övertala läkaren till en fettsugning (tack gode gud fick han ett nej) och Roy Mandas vill ha perfekta öron (där blev det förresten komplikationer…oops!).
Jag är absolut inte emot plastikoperationer, tvärtom, jag hade mycket väl kunnat tänka mig att göra lite ingrepp (dock lider jag av stor sjukhusfobi) men varje gång jag ser sådant här på TV drabbas jag av någon typ av “uppvaknande”. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det är så jäkla synd att folk (inklusive mig själv) inte tycker att de duger som de är. Självklart får man åka till Bangkok Hospital och Destination Beauty om man känner för det men egentligen är det banne mig ett vansinnigt beteende att vi är beredda att riskera livet bara för att få en snygg kropp.
Jag är medveten om att svenska folket fullkomligt älskar sina dokumentärer där svennekulturen serveras direkt i vardagsrummet men jag vet inte om det är så himla intressant att se nyopererade svenskar på sjukhus i Thailand. Eller? Plastiksåpor har vi ju utsatts för tidigare och inte heller där fick jag ett positivt intryck.
Nä, Kanal 5, jag är besviken och trött på alla förnedrande dokumentärer som går ut på att tittaren ska gotta sig åt medverkarnas tragiska beteende (titta bara på Ullared). Kan vi få se lite mer intellektuella program nästa säsong eller måste jag börja titta på SVT då?
Till helgen ska jag köpa ett par nya träningsskor och jag har kommit fram till att det blir ett par Easytone från Reebok (deras mest sålda sko någonsin). Jag köper deras koncept rakt av och tror (nästan i all fall!) att jag ska få samma perfekta rumpa som Kelly Brook, Bar Rafaeli och nu senast norska Triana Iglesias som figurerar i Reeboks annonser.
Ingen kan väl ha missat uppståndelsen kring Easytone’s marknadsforing men de fitnessentusiaster som jag har pratat med verkar inte tycka att den på något satt är olämplig. Varför inte visa en snygg och stark kropp när det är detta som de flesta av oss träningsfreaks eftersträvar? Jag älskar reklamerna för Easytone och tycker att det finns en klar koppling mellan marknadsföring och produkt.
Vad jag däremot reagerat emot den har veckan är Jack & Jones osmakliga sexreklam Jack & Jones Fitness Club.
Jack & Jones har lyckats skapa den sämsta reklamen jag har sett på länge; ett otroligt långsökt koncept där det verkar som om reklamskaparna utgick fran att allt som anspelar på sex säljer. Jag skrattar inte ens åt reklamfilmen för hela konceptet känns så desperat att jag skäms.
Jag ser heller ingen ironi i det hela även om jag läste en kommentar om att reklamen driver med hur man objektifierar kvinnor. Jag tycker mer att det känns som en dålig version av Diesel’s Be Stupid-reklam.
Nej tack, Jack & Jones Fitness Club är ett exempel på osmaklig och töntig reklam och det ska bli intressant att se åt vilket håll klädföretagets försäljning utvecklas efter detta.
Så otroligt banalt och billigt men egentligen inte mycket sämre än Keshas autotunade sång. 13-åriga Rebecca Black’s låt Friday har över 60 miljoner views på Youtube där majoriteten av tittarna älskar att hata den unga tonåringen.
Rebecca Black’s föräldrar betalade 2000 dollar till företaget Ark Music Factory för att dottern skulle få känna på livet som popstjärna. Efter att videon lagts ut på Youtube blev hon världskänd och därmed var näthatet ett faktum. Rebecca erkände i Good Morning America att hon grät över de elaka kommentarerna men när sedan Lady Gaga och Simon Cowell tog Rebecca i sitt försvar kändes det bättre. Dessutom bevisade Rebecca att hon faktiskt kan sjunga (hyfsat).
Efter att ha sett övriga låtar producerade av Ark Music Factory kan man ju fråga sig varför just Friday-videon fått ett sådant genomslag. Kan det verkligen vara en ren tillfällighet? Michael Rübsamen, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds Universitet menar att det ingår i begreppets natur att den här typen av videor är oförutsägbara: ”Den här videon är lite provocerande för att den är så billig, men ändå på gränsen till en riktig popvideo. Någon har lagt ned tid och arbete på att göra något som ändå blir halvtaffligt”.
Men skrattar bäst som skrattar sist. Rebecca har blivit miljonär och tänker skänka pengar både till Japan och sin egen skola. Jag tvivlar på att det kommer en uppföljare till Friday för visst känns det som att Rebecca har fått sina 15 minutes of fame.
Härom veckan var det No smoking day i England, då passade Kate Moss på att göra tonårsuppror och gå på catwalken i Paris med en cigg i handen. Varför undrar jag? Rökning är ju inte särskilt fashion längre och det symboliserar inte heller den världsvana, frihet och konstnärlighet som det gjorde på 50-talet (då man fortfarande var relativt ovetande om skadorna).
Jag har fått intrycket att vi röker allt mindre men tydligen har trenden vänt, framförallt hos unga. Och visst är det lätt att skylla på media där rökning ofta glorifieras, som t ex nu hos de stora modehusen. Ungdomar tar ofta efter sina förebilder och som alltid är det som verkar farligt coolt…
Mest besviken blir jag när jag hör P1 Stils Susanne Ljungs uttalande angående Louis Vuitton visningen: ”Heja Kate, bolma på! När blev mode moralens högborg?” Nej, mode ska inte ha något med moral att göra men allvarligt talat så är det varken särskilt coolt, sexigt, fashion, nytänkande osv med en cigg i Kates hand (det ser vi väl varje dag i skvallerpressen?).
Visningen för Louis Vuitton skulle tydligen vara en show för friheten, för kvinnans rätt att leva som hon vill. Jaja tänker jag, de som känner frihet när de röker ska nog fortsätta med det för de sista åren i en rökares liv brukar ju inte innehålla så mycket av den varan. Som en vän uttryckte det: “Som vuxen vardagsrökare känner jag mig allt annat än cool, jag känner mig mer som white trash och vill helst inte att någon ska se mig när jag röker!”
I USA är rökning inte alls lika vanligt som i Sverige och enligt flera undersökningar är de som röker lågutbildade, arbetslösa människor som ofta har har någon form av psykiatriska problem. Detta kan möjligtvis vara motsatsen till Louis Vuittons målgrupp eller är detta också mode? Inte vet jag men rökning verkar helt enkelt för coolt för mig.
Jag kan inte hjälpa att jag skrattar åt den senaste appen där homosexuella ska kunna botas (när blev homosexualitet en sjukdom förresten?) genom kraften från Jesus Kristus. HERREGUD säger jag bara! Appen är skapad av den amerikanska, religiösa organisationen Exodus International och har betyget 4+ i Apple Store.
Reaktionerna har inte låtit vänta på sig sedan lanseringen för några dagar sedan och sajten Change.org kräver att appen tas bort (vilket också har skett) och menar att detta är Exodus farliga, nya strategi att rikta in sig på ungdomar.
Efter några månader i södra Texas kan jag ju intyga att kyrkan fortfarande har en otrolig makt här. För mig är det samtidigt självklart att homosexuella är lika mycket värda som heterosexuella. USA är modernt i många avseenden men i denna fråga skiljer det sig fortfarande på sina håll ganska mycket från Sverige.
För inte längesedan såg jag och min trainee-kollega här på ranchen filmen Religulous, en dokumentär där den amerikanska komikern Bill Maher granskar, ifrågasätter och gör satir av religion och tro och faktiskt intervjuar en f d homosexuell man som numera är “botad” från sin sjukdom.
Som barn spenderade jag söndagarna i nunneskola och kommer ihåg att jag faktiskt kände mig lurad. Religulous är en mycket intressant film som alla (inklusive min katolska mamma) borde se om de skulle få för sig att installera något så korkat som t ex Exodus-appen.
Många har uppmärksammat den något annorlunda sajten Victoria Milan; en dejtingsida för de som redan har en partner men som söker lite extra spänning i vardagen; spänning i form av en affär.
Genom Victoria Milans tjänst lovar företaget diskretion och passion och bjuder till och med på tips om hur man lättast är otrogen utan att bli upptäckt: sajterna är som skräddarsydda för fega människor – de som aktivt söker sig till otrohet, men bara om det kan garanteras att de själva inte behöver betala något pris utöver medlemsavgiften på 349 kr/mån.
Över 200 personer har anmält Victoria Milan till Reklamombudsmannen men Sigurd Vedal, VD för företaget ser inget problem med den något kontroversiella mötesplatsen. I stället hävdar han att de tillhandahåller en tjänst för ett beteende som redan finns; 50-60 % av de som lever i förhållanden kommer att vara eller har varit otrogna, påstår Vedal. Dessutom tror Vedal att en affär kan fungera som ett alternativ till skilsmässa och ser därfor sin sajt som något positivt.
Jag har egentligen ingenting emot affärsidén och marknadsföringen i sig. Uppenbarligen verkar det finnas en efterfrågan (motsvarande tjänst finns redan i USA och om en månad lanseras den konkurrerande kanadensiska sajten Ashley Madison) och då finns det pengar att tjäna.
Otrohetstjänsten väcker minst sagt blandade känslor men är ju faktiskt inte olaglig. Egentligen är det nog inte reklamen – kraftigt uppbackad av stora artiklar i all slags media – som upprör utan själva otrohetsfenomenet. Dessa dejtingsajter bidrar ju till kommersialiseringen av ett beteende som inte är helt accepterat i vårt samhälle. Detta är helt enkelt en fråga om etik och moral.
Britney får sammanbrott, Paris har suttit inne och Lindsay snor smycken, ärligt talat, jag är egentligen inte det minsta förvånad över Charlie Sheens skandaler. Extrem livsstil hör ju till Hollywoods vardag. Vad som dock skiljer Sheen från övriga kändisar som ofta skäms, går under jorden och sedan talar ut hos Oprah är att han verka njuta av varenda sekund i rampljuset. Här är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet, eller?!
För Charlie Sheen gör inte någon större ansträngning att framställa sig själv som skärpt och intelligent, i stället levererar han det ena märkliga uttalandet efter det andra: han kallar sin f d motspelare Jon Cryer för troll (se Cryer’s svar här), påstår att hans livsstil är ”winning” och att han går på drogen ”Charlie Sheen” som alla andra dör av. Jag är osäker på om det rör sig om någon slags genomtänkt PR-plan, teater eller om Sheen helt enkelt har bestämt sig för att göra precis vad han känner för.
Det kanske blir lite för mycket av det goda när man är världens bäst betalda tv-skådis? Jag skrattar åt min dagliga uppdatering av Sheen-citat men samtidigt tycker jag att det är tragiskt: sexköpare, drogmissbrukare och kvinnomisshandlare. Charlie Sheen (eller Carlos Irwin Estevez som han egentligen heter) är ju inget annat än en knarkare som totalt spårat ur.
Josephine i Texas: Att arbeta på ranch i Texas är mycket speciellt, i arbetsuppgifterna ingår både hästskötsel och ”office management”. Jag trivs ju väldigt bra i djurmiljö (!) men det måste även göras lite marknadsföringsjobb:
I förra veckan var det lunchmöte med Bee County Historical Commission med syfte att få en slags k-märkning för ranchen (som med amerikanska mått anses vara ”historic”). Tjänstefolket spenderade hela förmiddagen med att laga vaktel och hemmagjord lavendelglass medan vi städade kontoret eftersom gästerna förväntade sig en two dollar tour… Lunchmötet var en mycket speciell upplevelse och jag kan tänka mig att det gick till på samma sätt för 50 (100?!) år sedan.
Sedan följde intervju med journalisten Sarah Taylor från Beeville Picayune. Vi är förmodligen de enda svenskarna i staden och när vi på Beeville Country Club blev introducerade för tidningens reportrar bokades det snabbt in en möte. Det blev många frågor om hur jag upplevde USA och även en fotosession med ranchens quarterhästar. Dessutom passade vi på att göra lite marknadsföring för ranchen! Jag har aldrig bott i en så här liten stad men jag börjar förstå hur viktigt det är att få publicitet i lokaltidningen och att allt handlar om de rätta kontakterna, vare sig det gäller att hitta den perfekta hästskötaren eller en bra frisör…
Till helgen bär det av till San Antonio för Texas Lavender Association’s årliga konferens där vi ska lära oss hur vi kan ”make lavender a business”. För i det har landet verkar man kunna göra business av det mesta…
I övrigt har jag sett en hel del ormar och kommer nu att investera i ett par speciella snake boots!
Josephine, som skriver frekvent på Plyhmbloggen kommer att jobba ett tag med marknadsföring på en ranch i Texas. Men hon fortsätter blogga därifrån. Här kommer första inlägget:
Nu har jag landat i San Antonio, Texas där jag ska jobba på San Domingo Ranch tillsammans med min traineekollega Axel från Sverige. Patricia Dougherty som äger ranchen har på kort tid lyckats visa mig mycket av den amerikanska kulturen; rodeo, country cluben och givetvis Super Bowl.
Under förra veckan var det Super Bowl-hets överallt och det verkar som om de flesta amerikanare laddade upp riktigt ordentligt inför finalen. Det enda jag egentligen kände till om Super Bowl innan jag kom till USA var att annonsörerna slogs om de eftertraktade reklampauserna och att Justin Timberlake ”råkade” slita av Janet Jackson kläderna under halftime-uppträdandet 2004.
Men med 169 miljoner tittare kan det ju vara värt att investera 640 000 kr per sekund i en reklamsnutt. Reklamerna för Coca Cola, Bud Light och diverse bilmärken som Volkswagen och Chevrolet är otroligt välgjorda och som totalt sportointresserad tittare blir man inte besviken i pauserna.
Fast mest av allt tycker jag att det är intressant att se hur amerikanare älskar sina events, att de har så hög volym på tv’n att de inte kan prata med varandra och att de faktiskt kan tänka sig att köpa allt som visats i pauserna. 640 000 kr/sek verkar löna sig.
Detta är första gången jag besöker USA och hittills har inte Texas gjort mig besviken!
”Han möblerade en berättelse i våra huvuden om en multinationell koncern på småfolkets sida, han knöt an till traditionella svenska värderingar om flit och sparsamhet. Det vilar något provocerande präktigt över företaget,” skrev Expressens Eric Erfors angående Ikea och Kamprad.
Onsdagens Uppdrag Granskning avslöjade att maktbolaget Inter Ikea styrs av familjen Kamprad via en dold stiftelse – Interogo Foundation – med 100 miljarder kronor i eget kapital och med säte i Lichtenstein. När Ingvar Kamprad i programmet konfronterades med dessa uppgifter förnekar han och kallar reportern för ”helt jävla sjuk i huvudet”. Kort efter Uppdrag Gransknings slut bekräftar dock Kamprad att stiftelsen existerar . Senare har han gett svar på tal via ett brev som bl a publicerats på den chatt som var öppen i går mellan 09.00 – 17.00 och där Ikea/Ingvar svarade på “allas” frågor. Man kan bara ana hur den okända PR-byrån jobbat i sitt anletes svett.
Det råder inget tvivel om att Ikea utnyttjar det globala skatterättsliga systemet (som så många andra multinationella företag) på ett högst sofistikerat sätt, en företagsmodell som många anser strida mot den anspråkslösa och folkliga image som Ikea har byggt upp. Oetiskt (?) och osvenskt kanske men definitivt inte olagligt. Och hur svenskt var nu Ikea egentligen?!
Uppdrag Granskning hade jobbat hårt på att haussa upp förväntningarna - som också kammade hem de högsta tittarsiffrorna någonsin i granskningens historia. Men Ikeas informationsavdelning konstaterar att den mediala uppmärksamheten faktiskt var större före än efter programmet sändes.
Vi är vana att Kamprad framställer sig /framställs som en blygsam, trögfattad och lite töntig smålänning. Han är dessutom känd för sin modesta livsföring. För många är Ikea = Kamprad = Ikea med allt vad det innebär. Otvivelaktigt är det t ex lättare för kunderna att identifiera sig med svenne-Ingvar än miljardär-Ingvar. Därav kanske också delvis förklaringen till den stora upprördheten över Uppdrag Gransknings avslöjanden.
För några månader sedan skrev vi om den exklusiva vindsvåningen i Stockholm som utsattes för vad vissa påstod vara ”näthat”. I förra veckan dök det upp ännu en lägenhetskändis; den blingade förortstvåan i Rågsved.
Anastassia och Konstantsin la ut sin lägenhet till försäljning men hade nog inte räknat med den här graden av uppmärksamhet. Aftonbladets artikel om detta färgsprakande boende med snäckutsmyckningar och takvirvlar har rekommenderats av nästan 700 personer och spridit sig som en löpeld och blivit en riktig nätsnackis. Majoriteten av läsarna verkar anse att lägenheten är ful och smaklös och som vanligt när något skiljer sig från mängden ska folk tycka till.
Det är egentligen helt otroligt hur något så ”ointressant” som en lägenhet i en Stockholmsförort kan engagera så många läsare…
Med Facebook är det lätt att hålla koll på vännernas statusuppdateringar och nytagna foton men även arbetsgivare besöker frekvent forumet för annan typ av inspektion. Ingen kan väl ha missat mannen som i dagarna fick sparken från Volvo efter följande statusuppdatering: En dag kvar av veckan på detta dårhus.
Volvo ansåg att Facebook-inlägget var illojalt mot företaget och mannen skickades hem direkt. Nej, givetvis är det inte ok (inte heller särskilt genomtänkt) att skriva statusuppdateringar av denna karaktär, men en varning kanske hade varit på sin plats innan ett avskedande?
Sedan undrar ju jag om det enbart är statusuppdateringen som orsakat uppsägningen. Läste även att ytterligare två personer har sparkats från denna arbetsplats efter att de “kritiserat” företaget på Facebook. Istället för att lägga energi på statusuppdatering kanske de bör se sig om efter andra jobbalternativ?
För många är det nog svårt att veta hur mycket information man bör lämna ut på Facebook, både angående privatliv och arbete, men nog bör man undvika negativa kommentarer om vänner, arbetsuppgifter, kollegor, kunder osv.
Dock tror jag att t.ex. arbetsgivare ska vara försiktiga med att överanalysera banala statusuppdateringar, det kan ju röra sig om allt från filmcitat till interna skämt som lätt kan missuppfattas. Frågan är väl som alltid var gränsen går. Vad tycker du?
Tips om hur du förbättrar din Facebook-profil finns här.
I väntan på flyget till Chamonix sitter jag och läser Lena Carlssons senaste bok: Sociala medier – en lathund. Ännu så länge har jag bara avverkat halva men det här är en riktigt bra bok för den som är intresserad av hur Facebook kan användas i jobbet, hur en blogg byggs upp och hur Twitter används på bästa sätt.
Det är en praktisk och lättläst bok med tydliga instruktioner i hur man använder sociala medier. Läs eller bläddra igenom när du får lite tid över!
Lena Carlsson driver sedan år 2001 kommunikationsbyrån Kreafon i Göteborg. 2009 gav hon ut den första boken på svenska om marknadsföring och sociala medier – Marknadsföring och kommunikation i sociala medier. Läs gärna Kreafonbloggen här.
Inga piercings, kluvna hårtoppar, korta kjolar eller armband. Schweiziska UBS har tagit fram en 43-sidig handbok i klädsel, hygien och uppförande för sina anställda med hoppet om att detta ska förbättra bankens rykte (man undrar ju hur de såg ut innan…).
Allas vår vett och etikettexpert Magdalena Ribbing menar att klädkoder markerar de anställdas attityd till sitt arbete, en uppfattning som jag kan hålla med om. Men kunden lär inte glömma vilken europeisk bank som drabbades värst av finanskrisen bara för att han eller hon möts av en anställd i Armanikostym.
Det krävs nog mer av UBS än en image som ska ge sken av att återspegla företagets verkningsmekanismer. På något sätt känns det lite som vilseledande marknadsföring. Och hur många gånger har man inte fått höra att det är insidan som räknas? Men visst, man måste ju börja någonstans.
Sj twittrar, Gatwick twittrar, till och med Tommy Lee och Carl Bildt twittrar. Detta är företag och personer som med all säkerhet inte lägger ner tid på aktiviteter som de anser onödiga. Visst är en hemsida en bra början men idag räcker ju inte det som kommunikationsmedel, där skapas ingen dialog med målgruppen.
Att öppna ett Twitterkonto är inte speciellt svårt, inte heller att lägga upp en Facebooksida eller starta en blogg. Det som krävs är förstås kunskap hur man använder sociala medier på ett bra sätt, engagemang och en förmåga att fånga kundens intresse.
Ikea har t ex lyckats bra med sitt Showroom på Facebook.
Dagens kunder förväntar sig uppdatering, information, inblick i företaget och framförallt en möjlighet till dialog. Resultatet blir ofta ett förstärkt varumärke. Och de som inte hänger med riskerar att glömmas bort när t ex konkurrenten ser sin chans och börjar blogga.
En av kommande trender inom sociala medier lär enligt CS vara att “Det interna blir socialt”. Om två år finns sociala aktivitetsflöden i hälften av alla storföretag.
Saltå Kvarn är ett företag som är aktiva inom sociala medier Barack Obama finns på Twitter
På Kreafonbloggen ges råd om hur man bäst bygger en blogg och här ges även exempel på framgångsrika företagsbloggar. Och så ett bra tips för alla sociala medier-intresserade – En ny bok - En lathund! 10 tips från Jerry Silfwer
Många, t ex Frida Berglund håller föreläsningar i ämnet bloggbyggande. Det tar 1 – 2 timmar!
Tidigare i våras skrev vi om Nathalie Schutermans 12 åriga dotter Chloé som ekiperas i klänningar från Chanel och väskor från Balenciaga. Under Chloés medverkan i programmet Förkväll diskuterades allt ifrån favoritdesigners till bloggplaner. Resultatet går att se här.
På bloggen beskrivs (av mamma?!) Chloé som en kreativ, positiv och nyfiken tjej som följt med på inköpsresor till bl.a. Paris, Milano och New York. Bloggen ska ge Chloé en möjlighet att dela med sig av sin unika känsla för mode, som hon tydligen har utvecklat redan vid 12 års ålder.
Givetvis går det nu att läsa överallt på nätet om denna fruktansvärda blogg och Alex Schulman är inte sen med att berätta hur otroligt provocerad han blir av Chloé och att barn under 15 år inte borde få blogga. “Näthat” verkar ju vara något som många bloggare får uppleva men det hade inte förvånat mig om Chloés skyddade värld är oemottaglig för detta.
Visst har lillgamla Chloé en extremt exklusiv livsstil för sin ålder men hon är ju så himla söt med sina rådjursögon och sitt mörka hår. Dessutom är det svårt att kritisera då Chloé faktiskt bara är ett barn. Jag håller med Parisa Amiri; låt Chloé blogga om hunden Ralphs intressen, dagens outfits, sina bästa julklappstips under 1000 kr och favorithotellen i NY. Varför inte? Det finns uppenbarligen en efterfrågan på just den här typen av blogg. Så länge den lättpåverkade målgruppen inte tror att det är så här man måste leva och se ut för att vara perfekt, för den risken finns ju, så är väl bloggen inte något större problem.
“Vet inte vad man ska hänga sig med, asså i vad, finns ju inget bra ställe hemma, bara ute i skogen i ett träd.”
På olika nätforum diskuterar unga självmord. Den här världen uppmärksammades egentligen inte på allvar förrän en 21 årig kille tog sitt liv inför en webbkamera på Flashback den 11 oktober i år. Och ja, det låter overkligt, men jag är inte det minsta förvånad. Det är en sådan otrolig press på unga idag att jag faktiskt förstår hur de resonerar när självmord ses som den enda utvägen.
Att den här typen av forum vuxit fram just på nätet är inte alls konstigt, här är de unga experter. Och visst kan diskussionerna leda till något positivt. Men läkaren Lars Johansson varnar dock för att det kan uppstå en slags copy-cat effekt; att ungdomar är lättpåverkade är ju inget nytt. Nu talas det om att forumen ska förbjudas men jag är övertygad om att de i så fall kommer att leva vidare på andra hemsidor. Och hur ska man kunna förbjuda något som inte är olagligt?
När ingen annan förstår finner dessa unga människor en slags gemenskap då de befinner sig i samma känsliga situation. Medievetaren Michael Westerlund menar att det är ensamheten som de unga flyr ifrån, att det finns ett behov att diskutera det här ämnet.
För några år sedan hoppade min lillasysters klasskompis från Älvsborgsbron. Han upplevde det som så jobbigt att han inte var lika cool som de andra i skolan att han inte orkade längre.
Så här kan en självmordschat se ut. Examensarbete om dödliga kryphål online.
Utbildning ska hindra självmord – självmordsförebyggande projekt startas av regeringen
Att alltid slå larm och försöka utvidga dialogen - läs vidare i artikeln “Dålig undervisning om självmord” Plyhmblog har tidigare nämnt destruktiva pro-ana forum. Hit kan du ringa om du vill prata.
För ett par dagar sedan blev det resa till Stockholm för att träffa alla stjärnor som ska delta i den Mountain Horse-sponsrade kändishoppingen på Stockholm International Horse Show den 26-28 november. Pressen hade bjudits in till tränaren Lena Bredbergs hästgård och ingen mindre än Pether Markne stod för dagens coaching.
Fotografer från Ridsport och Hästmagazinet plåtade när Jenny “Velvet” Peterson och Maria Akraka satt säkert i sadeln men det var inte förrän den första ryttaren ramlade av som pressen vaknade till liv. Tommy Ekmans häst vägrade och Carolina Gynning flög över både häst och hinder. Som väntat var det denna it-girl som syntes och hördes mest…
Då jag skrev min C-uppsats om event och sponsring är det intressant att se hur den här typen av marknadsföring fungerar i verkligheten; vikten av goda mediekontakter, vilka problem som kan uppstå och vilket ansvar man har som sponsor. Men framför allt de positiva resultat som i det här sammanhanget håller i sig långt efter att själva eventet är över.
“Efterblivna och misslyckade ungar och supertöntiga föräldrar” är bara några av tittarnas starka reaktioner på första avsnittet av Ung och bortskämd. Även jag såg i ren fascination när Lorenzo, Jean-Pierre och Dezirée med vänner besökte mataffärer för första gången, konstruerade städscheman och misslyckades med arbetsuppgifter och vardagssysslor i största allmänhet.
Visst är jag medveten om att det finns föräldrar som skämmer bort sina barn, men extremfallen verkar vara samlade i Ung och bortskämd; dokusåpan om ett gäng snorvalpar som bor tillsammans enligt Big Brother-konceptet. På endast 80 kr om dagen ska de klara vardagens bestyr och den som inte lyckas prestera röstas ut av föräldragruppen.
Jag struntar väl egentligen i hur folk uppfostrar sina barn men förstår inte hur man som förälder kan tillåta sig själv att hamna i en situation där ens barn fullständigt har stannat i utvecklingen och blivit totalt inkapabel att ta hand om sig själv. Vad är det som gör att föräldrarna är så rädda för att släppa taget? Och varför vill man som ung vuxen inte klara sig själv?
Ung och bortskämd är ett intressant samhällsexperiment med en hel del sköna kommentarer där ord som asså, liksom, du vet och typ används lika flitigt som deltagarnas kreditkort. Första programmet drog miljonpublik, dock kan jag tycka att upplägget är alldeles för banalt och förutsägbart. Men de klockrena karaktärerna i Ung och bortskämd gör att jag förmodligen kommer att se även nästa avsnitt.
I Sverige använder var tionde ung man och var tjugonde ung kvinna cannabis, var femte gymnasieelev har testat. I natt röstade Kaliforniens invånare om kontroversiella “Proposition 19” – d v s om legaliseringen av cannabis (användning för medicinskt bruk har varit tillåtet sedan 1996). Förslaget avslogs dock med 57 % av rösterna. Men nu är debatten aktuell även i Sverige, ett land där vi tidigare har haft en nolltolerans mot droger. Bör cannabis tillåtas och i så fall varför?
I gårdagens Aktuellt diskuterade den cannabis-vänliga journalisten Magnus Linton användandet av drogen med Maria Larsson, regeringsansvarig i narkotikafrågor. Själv är jag skeptiskt inställd till Lintons argument och det får mig i stället att tänka på den glamorisering av droger som man ofta möts av i media. Idag är det väl tämligen uppenbart att droger (även alkohol inräknat) kan vara skadliga!?
Linton menar att cannabis ska legaliseras för att bryta den organiserade kriminaliteten. Är inte det en orimlig spekulation att använda som motiv till legalisering? Vad är det som säger att det kriminella intresset inte flyttas över till andra narkotikapreparat?
Huvudfrågan måste ju ändå vara om användning av cannabis är ett accepterat beteende eller inte i vårt samhälle. Vad kommer vi att mötas av för konsekvenser? Anses inte cannabis vara en inkörsport till tyngre droger? Att säga att cannabis är ofarligare än alkohol är väl inte heller ett skäl till legalisering då alkohol ju faktiskt är skadligt. (Dock har alkoholen blivit en del av vårt kulturella mönster).
Är det verkligen så att de positiva aspekterna överväger de negativa? Personligen känner jag faktiskt inte till någon som har använt sig av cannabis och upplevt någon större intellektuell utveckling. Vad hände med “Våga säga nej till droger?”.
Läs även: Politikerbloggen.se; alt SvD – Missbruket kostar 150 miljarder kronor GP – Kändisar klara för rehab
Mer om Propositoion 19 i DN
Yves Saint Laurent var bara lycklig två gånger om året; efter visningen av varje kollektion då han tog emot publikens jubel. “Men redan på kvällen hade lyckokänslan tonat bort, för att dagen efter helt ha försvunnit”, säger Pierre Bergé, Yves partner i kärlek och affärer.
Filmen Yves Saint Laurent – L’amour fou, är ett fantastiskt porträtt av ett geni som till slut bryts ner av sin egen prestationsångest. 21 år gammal tillträder han som chefsdesigner hos Christian Dior där hans första kollektion blir en enorm succé, fem år senare slår han upp portarna till sitt eget modehus.
Filmen (som egentligen är en 1 tim och 40 min lång intervju med Pierre) visar Yves och Pierres otroliga våning och konstsamling i Paris, deras hus i Marrakech och naturligtvis Yves fantastiska kreationer. Men dokumentären om Yves Saint Laurent skildrar inte bara ett geni utan en framgång som präglas av djupa depressioner: “Han föddes med ett nervöst sammanbrott” säger Pierre Bergé.
1977 lanseras den kontroversiella parfymen Opium och Yves anklagas för att uppmana till narkotikabruk. Samtidigt tilltar hans alkohol- och drogproblem samt psykiska problem. “Berömmelsen gav honom ingenting annat än lidande och ännu mer lidande”, berättar Pierre som efter 18 år inte längre stod ut med Yves livsstil.
Föregående års hyllade modefilm om Coco Chanel känns blek i jämförelse med Den stora kärleken. Det här är en intressant och välgjord film om en blyg och skör man som revolutionerade modevärlden för alltid. Se den!
Efter helgen som gått vet hela Sverige att Nina och Eric lagar mat på en teppanyakihäll, köper exklusiva viner av sydafrikanska gårdsherrar, har en elektriskt styrd toalettdörr, synkroniserad inredningssmak och en för liten walk-in-closet. Reportaget om deras fantastiska vindvåning blev kanske inte riktigt som de hade tänkt sig, eller?!
Överallt på nätet syns parodier på artikeln och Henrik Schyffert har twittrat som aldrig förr: “Det här slår ALLT i skämtväg!” Vidare undrade han om inte DN har någon typ av möte där de läser igenom artiklarna och pratar lite innan de går i tryck: “Så har vi vindsvåningsartikeln som Sara gjort… vad tycker ni?” “Känns bra tycker jag.. fräscht sådär.. kul vinkel.” HJÄLP!!!!
-Vi förutsåg att reportaget skulle reta en del läsare. Jag strök en del formuleringar innan publicering. Men att det skulle få denna omfattning trodde vi inte. Vi vet att denna typ av texter retar upp en hel del läsare och med blogg- och Facebookvärlden sprids det som en löpeld, säger Bo Westmar, redaktör för DN Bostad.
Nina och Eric får köpa, renovera och inreda hur många vindsvåningar de vill. Däremot tycker jag inte att de bör släppa in journalisten Sara Trus i sitt nästa vindsvåningsprojekt. Trus absurda skildring av paret och deras bostad är utan dess like. Textformuleringarna (inredningsporr menar vissa) liknar mest en bostadsannons av parodikaraktär. Reportage om livsstilskonsumtion som detta retar ju gallfeber på avundsjuka svenskar. Kanske det borde ha varit lite mer fokus på inredning och inte kryddor från Peking? Men visst skrattade även jag högt åt “Vindsvåningar har blivit ett sätt att leva”. Jag undrar nästan vad Sara Trus ska bjuda på härnäst.
Här kan du läsa DN’s originalartikel. Dagens Svenskbladet har gjort en riktigt rolig parodi på DN’s artikel.
Ännu en parodi, fast ur ett familjeperspektiv.
På Facebook finns nu klubben Eric och Ninas vindsvåning med nästan 1000 medlemmar.
Man blir både chockad och äcklad av 10:10′s senaste reklamfilm No Pressure med målsättning att sänka koldioxidutsläppen med 10%. I inledningsscenen sprängs två skolbarn som är skeptiska till frökens förslag om att tillsammans göra insatser för att minska utsläppen av koldioxid. Blod och köttslamsor flyger över chockade klasskamrater.
Och så fortsätter det igenom hela reklamfilmen: VD spränger anställda, fotbollslag spränger tränare och det hela avslutas med sprängning av en gammal skådis. Jag skulle verkligen vilja veta hur Richard Curtis tänkte när han satt och filade på filmens manus. Förmodligen ville han väcka uppståndelse och provocera men resultatet liknar mest något som kan ha hämtat inspiration från M.I.A.’s video Born Free. Alternativt från utrikesnyheterna.
Att sponsorerna bakom reklamfilmen har dragit tillbaka sina finansiella bidrag kan ju inte vara oväntat. Även 10:10′s chef Eugenie Harvey har fegat ur rejält och helt tagit bort filmen från kampanjsajten.
Vad förväntade de sig egentligen? Tydligen hade teamet bakom No Pressure tyckt att filmen var “extremely funny”. Visst är budskapet tydligt men det går ju ändå totalt förlorat i allt blod. Det känns knappast som att mord av medmänniskor är lösningen på koldioxidproblemet.
Jag har precis kommit hem från London och vill bara tipsa om att Storbritanniens huvudstad är helt fantastisk så här års. Nej, det regnade inte en enda dag, för höst i London betyder 20 grader, sommarklänningar, solsken och cappuccino på uteserveringar.
Nu råkade vi tima in Open House London vilket innebär att många av stadens byggnader öppnas för allmänheten under en hel helg (gratis!). Vi valde att besöka bl.a. Royal Courts of Justice där det bjöds på guidade turer i både celler och sessionssalar. En otrolig miljö både vad gäller historia och viktoriansk arkitektur.
Helgen innehöll även “kortege” med Påven, utställningar på British Museum, Tate Modern och Saatchi samt besök på anrika varuhuset Liberty som har ett imponerande utbud av framför allt kläder, skor och accessoarer. Här säljs allt ifrån Acnejeans till fantastiska kreationer av Vivienne Westwood. Även Svenskt Tenn har butik på Liberty om man som Londonsvensk skulle sakna Josef Franks design.
Älskar man mode rekommenderar jag definitivt att åka hit innan veckan är över eftersom London Fashion Week pågår för fullt.
Det är helt ok att flyga med Ryanair (så länge du får tag i en billig biljett). Ta Stansted Express in till London och se till och köp ett Oyster card som gäller både för buss och tunnelbana. Vill ni bo på mitt favorithotell så ska ni checka in här!
Tips: I Time Out står nästan allt som är på gång i London!
Och för er som fortfarande associerar England med beans on toast; det finns hur många restauranger som helst som serverar väldigt god mat. Hoppa över kedjor som Pizza Express och alla turistfällor inne i centrala London. Bege er istället till Pimlico, Notting Hill, St Johns Wood eller kvarteren runt Sloane Square.
Kvinnor iklädda burka tävlar mot äldre dam med rullator i den 30 sekunder långa valfilmen från “partiet som inte tycker om invandrare”. Målet är att nå först till antingen “pensionsbromsen” eller “invandringsbromsen”. Filmen ska symbolisera partiets krav på att sänka pensionärernas skatter och detta ska alltså finansieras genom att minska invandringen. Dock sändes aldrig denna version av partiets reklamsatsning då TV4 valde att stoppa filmen. Och tur var väl det !?
- Filmen strider som vi ser det mot demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen och andra demokratiparagrafer och är enligt vår bedömning hets mot folkgrupp. Enligt de EU-direktiv som ligger till grund för radio- och tv-lagen får man inte uppmana till hat som gäller ras, kön eller religion. Och alla människors lika värde ska genomsyra valfilmerna, säger TV4-Gruppens vd Jan Scherman till DN.
Själv förvånas jag över att TV4 över huvudtaget övervägde att sända filmen. Och förväntade sig verkligen partiet att deras fientliga propaganda skulle visas i tv?! Den omarbetade versionen är nu godkänd av TV4 men jag vet inte om det är till tv-kanalens fördel med en text som säger “Censurerad av TV4″.
Kanske ? är hela karusellen ett genomtänkt PR-trick från partiet för att få “gratis” PR och att väcka debatt innan valet. (Partiet fick ju även lite extra uppmärksamhet när de själva valde att anmäla filmen till JK).
I min värld är partiets valfilm inskränkt och gammaldags. Kanske borde den ändå från början ha visats på bästa sändningstid så att ingen i Sverige missar vad partiet egentligen menar med “Trygghet och Tradition”.
Läs även:
- Måndagens artikel i SvD – TV4 får rata politisk annonsering
- En av gårdagens artiklar om hur skräcken kring partiets ev vågmästarroll efter valet vållar spekulationer om nya samarbeten. Och ger saftiga rubriker – exponeringen av partiet är stor både på eget initiativ och andras!
I förra veckan var det dags för plåtning av Mountain Horse vår- och sommarkollektion för 2011. Som plats valdes det helt fantastiska slottet Wrams Gunnarstorp utanför Ängelholm. Slottet började byggas redan på 1600-talet och har en av de finaste slottsparkerna jag har sett. (Det tyckte även Carl von Linné när han på 1700-talet beundrade buxbomen som finns kvar än idag!). Slottet är privat och ägs av familjen Tornérhielm.
Efter tre intensiva dagar med en duktig fotograf, snygga modeller, proffsiga stylister och vackra PRE-hästar är jag övertygad om att vårens katalog kommer att bli den bästa någonsin. Kläderna går i klassiska färger som rött, vitt och navy och eftersom jag har haft möjligheten att prova det mesta ur kollektionen vet jag att passformen är riktigt bra. Jag ser fram emot att få rida i Lauren-byxorna, Britney Polo och supersnygga Allegro Jacket. Mina stövlar Supreme High Rider får hänga med även nästa säsong.
Men först kommer vinterkatalogen (som jag bloggade om i våras) och den kan ni som är hästintresserade beställa gratis här!
I sommar blev det ingen lugn semester för min del utan en tre veckors resa som ledare för STS. För andra gången åkte jag till Hastings och jobbade som undervisande ledare i engelska på deras Riding Camp.
Redan förra året märkte jag att det är ganska speciellt att arbeta med språkresor; intensivt och krävande men samtidigt spännande och väldigt givande. Förmågan att lösa problem, samarbeta, leda och hantera konflikter sätts på prov när du hamnar i situationer som du aldrig hade kunnat föreställa dig.
Jag tror att det är nödvändigt att ständigt utveckla språkresan som produkt då den i vår globala värld kan anses som omodern (vi svenskar reser ju en hel del). Det räcker inte med att erbjuda “lektioner” i England, tonåringar kombinerar hellre språk med skidåkning i Whistler, surfning i Australien eller forsränning i Canada.
STS har koll på vad som gäller och jag hoppas att de kommer fortsätta att överraska med nya koncept och resmål.
ASA (The Advertising Standards Authority) har tagit emot 33 anmälningar som menar att Diesels kampanj inte är lämplig för ungdomar och att budskapet uppmuntrar asocialt beteende. På Diesel försvarar man sig med att annonserna visar “strong women” och ska inspirera till “a life less ordinary”.
Jag var kritisk först men jag tycker faktiskt att kampanjen är skitbra! Jag gillar annorlunda reklam som utmanar och provocerar (även om jag mest associerar vissa delar av “Be stupid” till dumma fyllegrejer). Men man kommer inte ifrån att “Be stupid” syns och vågar, är annorlunda och snygg.
Jag misstänker att Diesel kommer att öka sin försäljning genom sin uppmuntran till att våga ta risker, tänka med hjärtat och tro på sina idéer. Jag har inte shoppat Diesel sedan högstadiet men det kanske är dags igen?! Dock är jag övertygad om att kampanjen har tagits fram av ett gäng som är allt annat än stupid.
För några år sedan fick jag turen att jobba på Göta Kanal-båtarna; en av de vackraste arbetsplatserna i Sverige. Söderköping, Bergs slussar, sjön Roxen och Borensberg är bara några av alla sevärdheter längs den 190 km långa handgrävda kanalen. Visst uppskattar även jag 200 år gammal historia men min (och även passagerarnas) uppfattning var att kanalkryssningen behövde moderniseras. Strömma verkar ha tagit till sig av kritiken för i sommar sjösätts Rockbåten.
M/S Wilhelm Tham kommer att förvandlas till en slags turnébuss på vatten där det bjuds på konserter längs kanalen, allt för att attrahera en yngre målgrupp (enligt min uppfattning måste allt under 65 klassas som ungt i det här sammanhanget!). Passagerarna åker alltså tillsammans med artisterna vilket säkerligen blir en oförglömlig upplevelse.
Jag tycker att konceptet känns spännande och helrätt och jag hoppas verkligen att Pernilla Andersson, Uno Svenningson och Tommy Nilsson kan locka både utländska och inhemska turister att gå ombord på denna svenska sommarklassiker. Jag kanske i och för sig hade kallat det för pop, vispop?! Men visst låter rock bättre! Framför allt är det roligt att Strömma vågar göra något nyskapande och annorlunda av en så klassisk upplevelse.
Just nu har Sveriges tv-tittare ett enormt stort intresse av framgångsrika mäns fruars vardag: Svenska och norska Hollywoodfruar, desperata (fiktiva) fruar och snart skånska framgångsrika fruar och The Hamptons-fruar. Tydligen letade produktionsbolaget även efter en homosexuell kille som levde lyxigt “hemmafruliv” i USA, men det var ingen som hörde av sig.
Vad är det egentligen som intresserar oss? Anna Ankas klagande på trädgårdsmästaren, Maria Montazamis ostkrokar, Agnes Nicole Winters senaste musikvideo till A Real Man eller Päivi Hackers pole dancing? Det diskuteras och framförallt kritiseras flitigt både på internet och i lunchrummet men ändå kan vi inte stänga av tv’n. Är detta en så främmande värld för majoriteten av oss svenskar att vi inte kan låta bli att fascineras eller är det bara den svenska avundsjukan som kommer fram när dyra smycken, bilar och hus visas upp?
De framgångsrika männen då? Vad gör de när fruarna botoxar pannan, spår sig och shoppar? Arbetar antagligen, och vem är intresserad av det? Kanske en målgrupp bestående av män? Jag tror att det hade varit ganska intressant att istället få följa alla dessa fruars män i deras arbeten. Lite mer business helt enkelt (men ändå en “lyxig” tillvaro för de som nu vill se detta).
För den som hellre vill läsa om livet som lyxhustru rekommenderas den nya boken The Devil’s Casino av Vicky Ward (hustru till fd Lehman Brothers-direktören Bradley Jack). Vicky berättar om den perfekta ytan, människans svagheter, pengars korrumperande makt och farorna med hybris. Livet på Wall Street låter spännande jämfört med höstens tv-utbud.
