Så länge vi inte är där, kan ingen säga att siarnas förutsägelser är fel. Redan de gamla grekerna erbjöd seanser med orakel för att man skulle få reda på framtiden. Då var det prästerna som ordinerade en diet åt de framtidstörstande som resulterade i väldigt förvirrade tillstånd. Det var maten eller snarare bristen på densamma som gav känslan av att se in i framtiden.
Nu är det en hel industri med professionella talare och framtidsforskare som villigt och bestämt berättar för oss om hur framtiden ter sig. Jag sökte på ordet “Futurist” och fick nära 8 miljoner träffar.
Kanske du sett notisen om dagstidningarnas död? De försvinner redan 2019 i USA och 2025 i Sverige. Vill du fortfarande ha din morgonstund med tidningen i framtiden bör du överväga en flytt till Mongoliet. Där beräknas tidningarna dö ut 2040.
Mannen som gör dessa uttalanden är en av futuristernas estradörer – australiensaren Ross Dawson, som lika tvärsäkert även uttalar sig om museernas och bibliotekens framtid, finansiella tjänsters, arbetens och organisationers, vårdsektorns eller rent av affärslivets framtid.
Ligger hans förutsägelser inte i linje med det du vill höra går det alltid att hitta en annan ståndpunkt. Om vi återigen tar tidningarnas framtid så var branschens egna representanter, inte helt oväntat, väldigt positiva om sin framtid på the American Magazine Conference nu i oktober. Enligt en referent på World Future Society’s hemsida, bloggaren P Tucker, hade de dock glömt att förutsäga om och i så fall hur det journalistiska innehållet kan te sig, “The future of the magazine industry doesn’t include Magazines”.
Angående vår framtid fällde nationalekonomen John Maynard Keynes en oomtvistlig framtidsförutsägelse – “In the long run, we’re all dead”. Något som Keynes underströk med “It is better to be roughly right than precisely wrong”.
Förvisso, men nog är det spännande att redan nu veta hur det blir innan och efter den stunden.
Den skandinaviska hotellkedjan First Hotels ligger ute med en kampanj som går ut på att man ska ansluta sig till deras kundprogram. Löftet i annonsen jag såg i DI anspelar bildmässigt på att en ung kvinna iklädd en gammaldags raffversion av husauniform kommer att ingå, förstärkt med rubriken “Sleep with us”.
Tittar jag närmare på hotellkedjans hemsida så framgår det att företagets kärnvärden är “Glädje, Omtanke och Innovation”. Sett i ljuset av annonskampanjen kan de få en väldigt speciell innebörd. Tittar jag vidare på koncernledningens medlemmar är det idel män.
Ett försök att upprätthålla en patriarkal värld där kvinnans roll uppenbarligen är underordnad mannens? Det faktum att mänskligheten består av såväl kvinnor som män, även bland hotellkunderna tycks ha undgått ledningen. En värld där sexanspelningar är ett tänkbart försäljningsargument.
Funderar jag vidare på hur de kvinnliga medarbetarna kan uppfatta arbetsgivarens förväntan på deras uppgift börjar jag bli riktigt mörkrädd.
Vad kan man göra? Till att börja med, inte ta in på ett av First Hotels hotell när jag behöver rum, uppmana mina kolleger och bekanta att inte heller göra detsamma. Och vill man vara lite mer aktiv, anmäl annonsen till Reklamombudsmannen - vilket faktiskt redan gjorts. Skammens rodnad måste hemsöka ledningen på First Hotels kinder, förhoppningsvis följt av insikten om att vi lever i en värld där kvinnor och män är helt självklart lika.
På Resumé kan man läsa hur First Hotel bemöter kritiken. Och bland kommentarerna finns det olika åsikter om kampanjen – både bra och dålig! Det har förstås hänt förut: Leif Östling nämner i en kommentar att “det finns en likartad fällning av ERK (….to sleep with the best in Scandinavia) av SAS Radisson från 2006.
Och fällningar blir det då och då – nyligen dömdes Comviq/Tele 2 för en film om kontantkortet Kompis. Då motiverat av “oacceptabelt och kränkande beteende”.
Musikbranschen som profiterade på tidigare tonårsgenerationer med Elvis och Beatles har uppenbara problem att skapa nya affärsmodeller. Det i en värld där 95% av all nedladdning av musik sker illegalt. Dagens tonåringar ställer sig rent av frågan “Va e en cd fö nåt?”
En annan stockkonservativ del av världen – universiteten, har också börjat anpassa sig. Något som månde fått en och annan professor att sätta sherryn i halsen. MIT – Massachusetts Institute of Technology erbjuder över 2 000 kurser fritt på nätet. Du kan mao bli autodidakt den teoretiska vägen. Du kan dock inte kan få någon officiell examen.
Är detta ett problem? Inte då! Gå bara vidare och köp dig en akademisk titel, med examensbevis och allt. Jag googlade på den exakta frasen “Buy a college degree”. 11 500 träffar! Till det facila priset från ca 100 dollar till 300 dollar. Den övre prisnivån kanske låter lite dyrt, men tänk att få sätta titeln Professor framför ditt namn på brevlådan.
Någon som vill få ett lätt hjärnkirurgiskt ingrepp av Dr. Jakob?
São Paulos borgmästare Gilberto Kassab förbjöd för fyra år sedan utomhusreklam i staden. Det var för Sydamerikas största stad en del i “Cidade Limpa – Clean City law”, ett program i att bekämpa all form av föroreningar – i vattnet, luften och visuellt. När man ser på youtube-klippet ovan blir skillnaden minst sagt slående.
I början var oron stor att det skulle slå hårt inte bara mot reklam- och annonsbranschen utan framför allt mot näringslivet, som blev berövade en del av sina marknadsföringsmöjligheter. Nu, efter tre års förbud, är staden fortfarande ren från utomhusreklam. 20 miljoner invånare vaknar varje dag och blickar ut mot en omgivning som är betydligt mer fysisk, utan skyltar, planscher, stortavlor och liknande.
Hur gick det då för reklam-/annonsbranschen och näringslivet? Berövade en kanal satte fart på kreativiteten och frigjorde inte minst reklampengar. För att tidigare kunna synas i bruset krävdes det väsentliga investeringar i reklamutrymme, pengar som nu används till annat.
Insikten kom att man måste komma närmare sina målgrupper. Det har i sin tur resulterat i att São Paulos reklammakare är världsledande på sociala media på internet. Den världsomspännande reklamkoncernen Publicis står just i begrepp att köpa Talent, en brasiliansk byrå. Andra globala varumärken väljer att ha Brasilien som ett globalt nav för sin marknadsföring.
Dagens Media publicerade en enkät om hur våra riksdagsrepresentanter ser på reklamen. Hela 22 % av dem anser att “reklam har inte någon viktigt funktion alls att fylla i ett samhällsekonomiskt perspektiv”. Undrar vilken planet de bor på? Kanske São Paulo skulle kunna fungera, inte riktigt så som de resonerat, men en win-win situation för såväl dem som reklammakare, näringsliv och allmänhet.
Vad tycker du, ska vi låta kreativiteten ta andra former även här? Bloggaren Hållplats Hådén skrev om detta 19 juli 2010.
Påven Benedict XVI besöker som bekant Storbritannien denna vecka. Som alltid när en tydlig representant för en uttrycklig tro eller ideologi ska framträda blir det mycket uppmärksamhet redan innan händelsen inträffat.
Bland det uppmärksammade kan noteras att påvens besök kostar de brittiska skattebetalarna ca 140 miljoner kronor och att det åter aktualiserar de sexuella övergreppen gjorda av katolska fr a präster på barn.
Ett företag som försöker dra nytta av påvens besök är glassvarumärket Antonio Federici som planerar att sätta upp affischer längs påvens kortegeväg i London. På bilderna syns dels en höggravid nunna ätandes glass i en kyrka med texterna: “Immaculately conceived” och “Ice cream is our religion”. Som ofta är det en ordlek med ‘Immaculately conceived’ där den inte bara anspelar på den obefläckade avelsen utan också kan tolkas i stil med felfri föreställning. En annan annons visar på två präster i en uppenbart kärvänlig situation och texten “We believe in salivation”, även här en ordlek mellan salvation – frälsning och salivation – salivering, fritt översatt läskande.
PR-tricket är helt klart uppmärksammat redan innan. Frågan är om en lek med sex och religion kommer att öka glassförsäljningen. Men fyndigt är det. Eller?
Vad skulle få svenska RO att reagera tror du? Fundera en stund och lämna gärna en kommentar. Kanske nya epokgörande kampanjer föds här.
Inte så överraskande är finansbolag – banker och liknande inte med i urvalet, detta sedan Lehman Brothers och finanskraschen. Denna sektor anses helt enkelt inte trovärdig i sin informationsgivning.
HQ Bank är ännu ett exempel på att detta tycks fortgå hos en del finansaktörer. (Bloggaren Hans-Olov Öberg ger en spännande inblick bakom kulisserna samt hyllar samtidigt inte minst whistle blowern Catharina Lagerstam.)
Uppsidan är dock att de som är med i Reportwatch-rankingen levererar just kvalitet och trovärdighet i sin informationsgivning.
Extra trevligt är det att svenska Electrolux årsredovisning hamnar på första plats och SAS på andra. Grattis! Bland de 50 högst placerade bolagen återfinns inte mindre än 14 svenska bolag. Ärlighet vara längst. I kombination med väl strukturerad information – ett vinnande koncept.
Varumärket får alltmer ökad betydelse som särskiljare då varor och tjänster blir mer generiska. Med detta i åtanke är det intressant att applicera resonemanget på våra personliga varumärken. Är jag bara en del av den grå massan om jag inte jobbar på mitt personliga varumärke?
Vår jakt på bekräftelse är många gånger livslång, där vi kravlar upp mot toppen på Maslows behovstrappa. För många blir utvecklandet av det personliga varumärket ett medel i denna strävan.
Det personliga anslaget blir just den särskiljande faktorn, vår USP (Unique selling point). Lägg ut din spotify-lista och jag ska säga vem du är. Hur många och vilka FB-vänner har du? Hur många följer dig på twitter? Vem har rekommenderat dig på Linked in? Listan på digitala meriter kan göras oändlig.
Nu kan du få svart på vitt hur dina ansträngningar som fullfjädrad social media-postionerare går. På sajten http://webmii.com/ges en snabb poäng i form av PeopleRank. Här får du en snabb överblick på var på nätet du är synlig, vilka bilder som finns på dig och äntligen – vilken mailadress som du kan nås på. Väldigt bra när man söker kontaktinfo på andra människor.
Piratpartiet hävdar som bekant den personliga integriteten på nätet, dvs att stat och
myndigheter inte ska följa dina rörelser där. Partiets syn på hur övriga omvärlden ska förhålla sig till dina göranden och låtanden på nätet är oklar. Jag roade mig med att kolla upp kandidater till statens företrädare, våra partiledares PeopleRank. Här är en dagsfärsk form av opinionsundersökning på hur pass synliga de är på nätet. Maxpoäng är 10.
(Vill du adda någon i din FB? De flesta namnen är länkade till deras facebook. Men inte alla – Janne, Lasse och Richard har vad jag kan se inga FB-konton.)
Nog kan man ana en viss fördelning i politisk förhållning till egot kontra kollektivet. Inte minst Mona Sahlin tycks ha en intressant kluvenhet i bekännelse och agerande. Herr Falkvinge tycks lyckas väl att hävda sin digitala integritet.
Vad väntar du på, kolla genast hur du står dig!
Om man följer den svenska enfrågedebatten om vems intresse börsbolag ska verka för fokuserar media i synnerhet på en målgrupp – börsbolagens koncernledningar och framför allt dess VD:ar. Intresset och motivationen styrs av bonus. Finansmarknadsministern Mats Odell driver denna fråga på årets bolagsstämmor, inga bonusar, tack.
SvD-tecknaren Jan Berglin med sina träffsäkra betraktelser av tillvaron har flera mycket träffande iakttagelser om bonusar, bland annat i en strip från “Välkommen till Fjuckby”:
Den ena Berglin-karaktären säger “Carl-Henric Svanberg tycker att bonusar ska finnas kvar eftersom toppchefer är tävlingsmänniskor som sporras av detta”, varpå den andra replikerar “Jaha…vilka slags tävlingar tänker han då på? Terrängloppet “Dagis runt” där alla får medalj o bulle oavsett resultat? Riktiga tävlingsmänniskor vet att man inte får ett skit om man är usel!!”
Lyfter man blicken från vår perifera bakgård till den anglosaxiska världen besvaras frågan annorlunda om börsbolagens målgruppsfokus. Fram till finanskrisen gällde shareholder value, börsbolagets förmåga att få en optimal marknadsvärdering, generera vinst och utdelningar. Nu har till och med GE:s tidigare koncernchef Jack Welch, mannen som gav begreppet ett ansikte, vänt ryggen åt det med orden; “On the face of it, shareholder value is the dumbest idea in the world, shareholder value is a result, not a strategy . . . Your main constituencies are your employees, your customers and your products.”
Även mitt husorgan The Economist har uppmärksammat frågan under rubriken “A new idolatry”. Kvartalskapitalismen får ge vika för mer långsiktiga målsättningar där – ta daa – andra stakeholders så som kunden och rent av de anställda ska ställas i första rummet.
Orsak och verkan, upplysningstidens mantra, kanske åter kommer i ropet.
Företagarna i Göteborg inledde sin “valbar”-serie i onsdags på Valand med en debatt med Maria Wetterstrand och centerns partisekreterare Anders Flanking. Affischnamnet Maud hade fått förhinder. Det ryktas om att SAS med sin skrala askdrabbade kassa behöver hjälp. Svenska staten, vi svenska medborgare?, är trots allt största ägare med 21,4%.
Jan Bylund inledde debatten med att deklamera “Jag fattar ingenting av ekonomi. Reporänta, är det en finsk hockeyback?” En hovnarr på scen med andra ord. Han konstaterade att politiker har lätt att hålla sina löften “Jag ska göra mitt bästa!”, kan vara svårt att följa upp objektivt. Därmed var tonen satt, lättsam och med garden nere.
Maria kan göra vilken varumärkesansvarig som helst grön (!) av avundsjuka med sin stora portion trovärdighet. Retoriken är väl underbyggd och känns äkta. Även inom området näringslivspolitik och konsekvenserna för företagande, knappast MP:s profilområde.
Centerns Anders kändes mer som politikernas commodity, en basvara som är svår att särskilja. Att fylla Mauds 37′or är inte lätt alla gånger.
Men miljöpartist!?! Efter att ha jobbat med att ta fram företags varumärken inom förnybar energi och förklarat deras affär för kapitalmarknaden är jag övertygad om att det finns lösningar för en hållbar framtid. Det handlar om att ha viljan att se nya strukturer utöver de etablerade, med affärsnäsa. Maria tog inte den uppfattningen från mig.
Debatten då? Liksom när jag var på Connect Väst-dagen då Näringsdepartementets utsände centerpartist Andreas Vass strimlades av entreprenörer och affärsänglar, går det inte att ta miste på misstron hos de som lever av företagande. Regelsättarna och följarna möts sällan helt enkelt. Center-Anders försvarade sig med att “Vi är inga systemkramare”. Vems är felet då? Både Anders och Maria pekade finger på Finansdepartementet, klassisk projicering.
Debatten avslutades med att debattörerna, panelen och publiken ledda av hovnarren gick ut på gatan och släppte på narrens tecken varsin heliumballong. Symboliken var “Släpp loss företagandet!”.
När jag tittade på ballongerna där de for iväg åt lite olika håll i den kyliga vårvinden begrundade jag, Maria ÄR bra, men ….. vart bär det iväg med de röd-gröna? Ingen rogivande frågeställning för en marknadsliberal egenföretagare.
Ibland kan det förväntade bli det oväntade. Som när jag gick på ett lunchseminarium i onsdags i ADA:s och Business & Design Labs regi. Själva seminariet genomfördes i HDK:s aula, Högskolan för Konst och Design.
Publiken bestod till stora delar av olika formgivare, från grafisk design till produktdesigners, alla ivriga att lyssna till engelsmannen, Chris Downs från Livework i London, som skulle prata om design. Det som gjorde det extra spännande var att det var inom ett nytt område – Service Design.
Och det var spännande. Livework har utarbetat en metodik i att utveckla tjänstekoncept, oftast befintliga men också innovativa och nydanande. Affärsutveckling rätt och slätt.
Nu infann sig också insikten i språkförbistring. Ordet design är positivt laddat för oss svenskar. Söker jag synonymer i MS Word blir det formgivning, form, utformning, mönster eller gestaltning. Associationerna söker sig till sköna ting, behagliga att se på, känna på och kanske använda. Jag förmodar att det var i denna kontext som Chris satt just på HDK. Samtidigt som hans association till design helt visst var bredare. MS Word föreslår som synonymer bland annat plan, aim, mean , devise, drawing eller blue print. Känslan av rationell ingenjörskonst infinner sig.
Vad gör då Livework? Chris nämnde som exempel utvecklingen av konceptet Streetcar, ett nytt sätt att ha tillgång till bil utan att äga någon. Man betalar endast när man kör en bil som förbokas via nätet. Bilen öppnas med hjälp av ett smart card. Du kör så länge du vill. Du kan ha bilen från en halvtimme upp till ett halvår, principen Pay-as-you-go gäller.
Erfarenheterna visar att människor som sålt sin bil och istället löst sitt bilbehov på detta sätt har dramatiskt minskat sina årliga utgifter på bilkörande. Konceptet finns ännu inte i Sverige. Med andra ord ett lysande affärstillfälle (eng. business opportunity) för en driftig entreprenör.
Det är en mycket hemtrevlig syssla att titta på antikrundan och höra om de olika föremålens tillkomst och historia pedagogiskt och levande berättat av de olika antikexperterna. De materiella tingen bär på en berättelse och har ett metavärde utöver vad de hoppfulla ägarna hoppas få reda på i mer pekuniära termer.
I sådana stunder slår tanken mig, eller snarare en undran – hur kommer framtidens människa att värdera vår nutid? En sak är säker, vad de inte kommer att få ta del av är vår digitala värld, en värld byggd på elektriska laddningar utan varaktighet eller lagrad på optiska media i obeständig plast. Förmodligen kommer vår värld att te sig lika gåtfull som tidiga kulturer där tanken och det talade ordet har klingat ut för länge sedan.
Enligt en undersökning gjord av British Library är den förväntade genomsnittliga livstiden på en webbsida 44 till 75 dagar. Dessutom ersätts eller försvinner 10 procent av alla brittiska hemsidor var sjätte månad. Hur många hemsidesägare spar på tidigare versioner idag? Förmodligen väldigt få skulle jag gissa.
Även om vi lagrar data så är frågan på vilket medium ska det ske och kommer det finnas mjukvara i framtiden som kan läsa innehållet. Vem kan öppna ett Word Perfect-dokument idag, lagrat på en svindlande 1 Mb diskett?
Jag har sökt svar på riksarkivet som konstaterar att en hårddisk är bästa mediet. Men den får inte glömmas på vinden och hittas av barnbarnen, risken är då stor att den är obrukbar. Ständiga backuper är lösningen. Det viktigaste i framtida arvegods kommer kanske att vara farfars hårddisk, vad tror du?
2013 kommer 90 procent av all internettrafik bestå av video enligt Martin De Beer, Senior Vice President of Cisco’s Emerging Technologies Group (ETG).
Webbtjänsteföretaget Kaigan hade tagit del av De Beers profetia och bjöd på ett frukostseminarium i fredags på temat “Bli framgångsrik på webben”. De gav flera argument för att utnyttja video, dvs film och ljud, på internet. Film på nätet är inte bara webb-TV eller YouTube för den delen. Det är även egna videos som läggs på ditt företags hemsida. Exempel på flera användningsområden gavs:
Reklam/PR – vid produktlanseringar, ha en film om produkten eller tjänsten, t ex ambitiöst (läs dyrt) som Porsche eller ha en FAQ där en talesperson ger svar på vanligt förekommande frågor, t ex Sveriges ingenjörer som tog videon till hjälp för att åskådliggöra vanliga frågor inför avtalsrörelsen 2010.
HR eller kundundersökningar – visa personporträtt på medarbetare eller kunder som uttalar sig.
Instruktionsfilmer – gör det själv-området är etablerat, Byggmax har hängt på, när kommer IKEA med film om hur du sätter ihop möblerna?
Tvåvägskommunikation - SVTs tackfilm är ett lysande exempel på hur webbesökaren blir en del av mediet. Ett annat kul exempel är Wranglers lansering av sin klädkollektion som kräver en interaktivitet av webbesökaren.
Kaigans budskap var att ta videon till hjälp, det är inte så krångligt. Du kan göra filmerna själv, varför inte med mobilen. De löser tekniken med anpassningen för och publicering på webben. Kanske det finns en video som visar hur enkelt det är?
World Economic Forum, WEF, har pågått den senaste tiden, 27-31 januari. Eventet är exklusivt ur flera perspektiv, deltagarna är representanter för världens näringsliv, politiker och ett antal andra intressesfärer. Att delta är i sig exklusivt, deltagaravgiften är minst 150 000 kr. Med 2 500 deltagare blir det en konferens som under fem dagar sätter sprätt på åtminstone 400 miljoner kronor.
Så låt slipsen hänga, väskan stå opackad och inte minst, upplev glädjen av att ha sparat en slant och surfa in för att ta del av Dr Dooms och hans meningsmotståndares senaste rön.
Årets Finforum, arrangerat av Sveriges Finansanalytikers förening,FAR SRS, IREV och Sveriges informationsförening, fokuserade på hur börsbolagen kan ge den bästa kommunikationen till marknaden i en turbulent omvärld. Där belystes bland annat hur framtidens årsredovisning kan se ut. I en paneldiskussion resonerades det vad läsaren vill se. Det konstaterades då, oavsett om läsaren är t ex aktieägare eller analytiker, att de minst lästa delarna var bolagsstyrnings- och kontrollrapporterna samt notapparaten. Dessa delar har samtidigt bidragit till att ett svenskt börsbolags årsredovisning i snitt ökat med 3 – 9 sidor de senaste åren.Huvuddelen av publiken på drygt 100 personer bestod av redovisningsekonomer och revisorer. De fick en tuff existentiell tankeställare. “För vem gör jag detta?”
Vad vill en läsare se då? VD-ordet och en bra beskrivning av bolagets affär och vad som driver den, hur ser strategin ut och vilka risker är reella? Siffror är inte ovidkommande men bör vara på övergripande nivå. Resultat- och balansräkningar samt flerårsöversikter räcker väl.
Ersättningsnoten ter sig dock intressant för medierepresentanterna och börs-VD:ar.
Hur ska det presenteras? Mindre text och gärna pedagogiska figurer och diagram. Panelmedlemmen Martin Hamner, CFO på Industrivärden hänvisade till deras gordiska svärdshugg på sin årsredovisning, de minskade från 86 till 44 sidor!
Avslutningsvis skedde det en begreppsblandning av årsredovisningen i tryck format, den betraktades av många som en produkt och inte en kanal. Budskapen bör enligt min mening vara detsamma, men bör anpassas beroende på kanalval.
Inlagt av Gästbloggare Jakob Ivarsson/Stakeholder communication Panel member Reportwatch.net Annual Report on Annual Reports Foto: Flickr
I en tid där trovärdighet och transparent kommunikation är ett måste i finansiell kommunikation samtidigt som årsredovisningsupplagorna fortsätter att minska har årets vinnare korats i den fyrtiofjärde omgången i tävlingen Bästa Redovisningen. NASDAQ OMX Stockholm står som arrangör. 265 företag har bedömts, bland dem samtliga primärnoterade företag noterade på NASDAQ OMX Stockholm (“börsen”).
Tävlingen har liksom föregående år indelats i tre klasser, som överensstämmer med indelningen på den nordiska börsen dvs i Large, Mid och Small Cap. Årets vinnare blev Investor, PA Resources respektive Sagax.
Till skillnad från Aktiespararnas mer kvantitativa bedömning av årsredovisningar sker det enligt tävlingen en betydligt mer kvalitativ bedömning av årsredovisningarna. För en årsredovisnings-nörd men även alla andra som månar om att ge en transparent och förtroendeingivande bild av sin verksamhet är juryns skrift “Bästa redovisningne 2008″ en skön läsning, full med bra perspektiv och tips.
Vi befinner oss mitt i rapportfloden. Kommunikation vid dessa tillfällen kan vara knepig. I tidskriften IR Magazine kan man läsa om VDn Sandy Beall på amerikanska Ruby Tuesday, som blev citerad av en följande näringslivsreporter när han twittrade om sin roadshow under pågående emission. Bolaget befann sig alltså i en tyst period (som bolag gör innan kvartalsrapporten släpps) och mediekontakt var inte tillåten.
Nu blev det ingen juridisk konflikt då den citerade informationen redan var offentlig. Den amerikanska juristen Peter Romeo, partner hos Hogan & Hartson i Washington, DC konstaterade att VD:s twitter följde de rekommenderade råden för en publik företagsrepresentant – att skriva mycket om företaget blandat med en del personlig information. Juristen ger dock rådet att inte kommentera pågående affärer och att inte ta ut något i förskott, s k gun-jumping.
För egen del tycker jag definitivt att företagsledare ska använda sociala medier för att själva förstå såväl funktion som möjligheter.
