Visst kan man skratta åt filmen med BPs hantering av en uthälld kopp kaffe. Men eftersmaken är bitter. Vi står inför världens (?) största miljökatastrof med konsekvenser, som i dagsläget inte på något sätt går att överblicka. Varken ekonomiskt, politiskt, socialt eller miljömässigt.
Kommunikativt har BP-ledningen gjort alla misstag som det överhuvudtaget går att göra. Och under de senaste veckorna har man dessutom lyckats kläcka ur sig ett flertal pinsamma uttalanden. Några kommer garanterat att gå till historien.
Hittills uppgår kostnaderna för oljeläckan i Mexikanska golfen den 22 april till ofattbara 1,6 miljarder dollar . Och det är ingen som vet hur stor slutnotan kommer att bli. I augusti (!) hoppas (!) BP kunna täta läckan permanent. Myndigheterna tror nu att läckaget uppgår till 40.000 fat per dag, varav 15.000 fat uppges tas om hand av BP. Från idag till mitten av juli kan den läckande mängden olja beräknas motsvara ytterligare mellan två-tre Exxon Valdez-utsläpp. Jämför då med att skadorna efter olyckan med Exxon Valdez utanför Alaskas kust inte är slutligt reparerade idag – efter tjugo år.
Ordförande Carl-Henric Svanberg har valsat runt flitigt i pressen. Mest har det då varit spekulationer kring var han håller hus och varför han är så osynlig. Diskussionerna går höga om vad som är lämpligt agerande för en styrelseordförande. Nu är det hur som helst slut med denna anonymitet. Via ett personligt brev är Svanberg under morgondagen kallad till samtal med Obama i Washington. Med det mötet kommer han definitivt ut i rampljuset. En exekutiv roll kanske vore på sin plats?! Eller är det för sent och det blir en snabb exit till vänster?
Om man följer den svenska enfrågedebatten om vems intresse börsbolag ska verka för fokuserar media i synnerhet på en målgrupp – börsbolagens koncernledningar och framför allt dess VD:ar. Intresset och motivationen styrs av bonus. Finansmarknadsministern Mats Odell driver denna fråga på årets bolagsstämmor, inga bonusar, tack.
SvD-tecknaren Jan Berglin med sina träffsäkra betraktelser av tillvaron har flera mycket träffande iakttagelser om bonusar, bland annat i en strip från “Välkommen till Fjuckby”:
Den ena Berglin-karaktären säger “Carl-Henric Svanberg tycker att bonusar ska finnas kvar eftersom toppchefer är tävlingsmänniskor som sporras av detta”, varpå den andra replikerar “Jaha…vilka slags tävlingar tänker han då på? Terrängloppet “Dagis runt” där alla får medalj o bulle oavsett resultat? Riktiga tävlingsmänniskor vet att man inte får ett skit om man är usel!!”
Lyfter man blicken från vår perifera bakgård till den anglosaxiska världen besvaras frågan annorlunda om börsbolagens målgruppsfokus. Fram till finanskrisen gällde shareholder value, börsbolagets förmåga att få en optimal marknadsvärdering, generera vinst och utdelningar. Nu har till och med GE:s tidigare koncernchef Jack Welch, mannen som gav begreppet ett ansikte, vänt ryggen åt det med orden; “On the face of it, shareholder value is the dumbest idea in the world, shareholder value is a result, not a strategy . . . Your main constituencies are your employees, your customers and your products.”
Även mitt husorgan The Economist har uppmärksammat frågan under rubriken “A new idolatry”. Kvartalskapitalismen får ge vika för mer långsiktiga målsättningar där – ta daa – andra stakeholders så som kunden och rent av de anställda ska ställas i första rummet.
Orsak och verkan, upplysningstidens mantra, kanske åter kommer i ropet.
