Rosling finns att se i ett antal inspelade och mycket inspirerande presentationer på ted.com. I dokumentären på SVT kompletteras bilden av den originelle professorn genom inblickar i bakgrund och privatliv.
Vi får se glimtar från hans många år som läkare i Afrika tillsammans med hustrun och barnmorskan Agneta. Och hans uppväxt i Uppsala med pappa kafferostaren och en mamma som led av sjukdomen tbc.
Nu är det inne med kufar, excentriker och bisarra levnadskonstnärer. Ett nytt sätt att bli kändis? Ja, hur som helst verkar dokumentärer med udda personligheter vara av ökande intresse.
Den 9 mars visas på SVT1 filmen om naturrättskämpen (Grizzly Man), som lever med grizzlybjörnar för att till slut blir uppäten. Och det finns en lång lista liknande aktuella filmer på TV-tablån alt nyutgivna som DVD.
Det är dock skillnad på kufar och kufar. En kvinnlig kuf, som t ex Anna Anka är ifrågasatt som få medan en manlig kuf mest ses som modig eller t o m anarkistisk.
Vem som producerar kuf-dokumentären har också betydelse. Beroende på produktionsbolag/kanal läses olika värderingar in. Ett inkännande porträtt hos SVT kan motsvaras av klassförakt och mänsklig misär hos kommersiell TV.
Förra året sändes t ex i SVT en kärleksfull skildring av den 95-årige filosofen Arne Naess och hans tyggris Timotei. Här pratades om lekens betydelse och vikten av att bevara sin livsglädje. Ett annat exempel är Man on Wire, som fick en Oscar förra året som bästa dokumentär. Filmen handlar om en excentrisk fransman, Philippe Petit och hans illegala linpromenadmellan World Trade Center-tornen. Jämför sedan med dokumentärserien om vårt eget Ullared, där intresset för Foppa-tofflor och flintastek ges en bisarr ton. Vilken känsla dröjer sig kvar här?
Inte vill vi väl att jorden befolkas av 100% kufar, men tänk om vi kunde låta empati, humor och nyfikenhet styra i lite högre grad! Kanske vi alla skulle våga – och må bra av att – tänja på gränserna lite grann?
Jag har sett den uppmärksammade dokumentären The Cove där Richard O’Barry (tidigare delfintränare för bl.a. tv-succén Flipper) avslöjar den fruktansvärda hemligheten i den på ytan så delfinvänliga staden Taiji i Japan. Här fångas enorma mängder delfiner där de perfekta exemplaren säljs vidare till delfinarium och nöjesparker för miljontals kronor.
De som anses värdelösa (en årlig fångst på 23 000) förs till en avlägsen vik där vattnet har färgats rött av blod. Här pågår den mest makabra masslakt av delfiner och jag kan inte tro att det jag ser är sant. Att Taiji och japanska myndigheter sett filmens regissör, Louie Psihoyos (före detta National Geographics fotograf) som en stor fiende är efter dessa hemska scener lätt att förstå.
The Cove belönades med publikpriset för bästa dokumentär på Sundance Filmfestival 2009 och har fått ett otroligt genomslag i amerikansk media (även i Sverige har inslag visats i bl.a. Nyhetsmorgon). Konsekvenserna har inte låtit vänta på sig och de japanska myndigheterna ska nu vidta åtgärder. Hittills har 70 tillfångatagna delfiner släppts tillbaka i havet.
Jag imponeras av filmens noggranna och riskfyllda förberedelser och drivkraften att avslöja denna fruktansvärda hemlighet. The Cove är en verklig tankeställare och min dröm om att få simma med delfiner är som bortblåst.
Häromkvällen var jag på Hagabion i Göteborg och såg dokumentären Agnès Stränder om den färgstarka franska regissören Agnès Vardas liv. Det är en självbiografi där Agnès ser tillbaka på femtio års arbete i filmens värld, men hon bjuder också på inblickar i sitt privata liv. Vi får följa drygt åttioåriga men mycket vitala Agnès från tidigaste barndom till idag. Hennes liv kantas av ett stort antal fascinerande personligheter och i marginalen noteras även några viktiga historiska händelser.
Detta är en film att njuta av – vacker, harmonisk och sympatisk.
Fakta: På 1960-talet var Agnès Varda en av de regissörer som företrädde den Franska nya vågen. Hon var gift med filmregissören Jacques Demy och på hennes repertoar finns filmer som Cléo från 5 till 7, Min lycka, Flickorna fyller 25 och Efterskörd. Agnès stränder vann César 2009 för Bästa dokumentär.
Plus: Ett plus i kanten är att filmen visas på trivsamma Hagabion. En biograf av gamla sorten. Inte helt praktisk, men med fin atmosfär och numera uppfräschad restaurang där man t o m kan ta sig ett glas vin före eller efter föreställningen.
1,5 miljoner tittare såg när Maggan och Gittan provade deodoranter, när Mattiaz gympade med mamma Susanne och när numera telefontrakasserade Rose-Marie och Kjell handlade en årsförbrukning av allt. Dokumentärserien om shoppingfenomenet Ullared fick innan premiären stor uppmärksamhet i media men inte ens Kanal 5s programchef Lars Beckung hade räknat med succén:
“Man kan ju alltid drömma om miljonpublik, men det hade varit oprofessionellt att förvänta sig så här höga siffror. En publik på över 500 000 hade varit fantastiskt.”
Men varför intresserar vi oss egentligen för livet på varuhuset Gekås? Kanske för att vi känner igen oss, kanske för att serien skildrar originella personligheter eller kanske helt enkelt för att reality-såpor har blivit vår tids underhållning? Hur som helst är det en marknadsföringsmetod som säkerligen kommer att gynna Gekås försäljningssiffror.
