Josephine, som skriver frekvent på Plyhmbloggen kommer att jobba ett tag med marknadsföring på en ranch i Texas. Men hon fortsätter blogga därifrån. Här kommer första inlägget:
Nu har jag landat i San Antonio, Texas där jag ska jobba på San Domingo Ranch tillsammans med min traineekollega Axel från Sverige. Patricia Dougherty som äger ranchen har på kort tid lyckats visa mig mycket av den amerikanska kulturen; rodeo, country cluben och givetvis Super Bowl.
Under förra veckan var det Super Bowl-hets överallt och det verkar som om de flesta amerikanare laddade upp riktigt ordentligt inför finalen. Det enda jag egentligen kände till om Super Bowl innan jag kom till USA var att annonsörerna slogs om de eftertraktade reklampauserna och att Justin Timberlake ”råkade” slita av Janet Jackson kläderna under halftime-uppträdandet 2004.
Men med 169 miljoner tittare kan det ju vara värt att investera 640 000 kr per sekund i en reklamsnutt. Reklamerna för Coca Cola, Bud Light och diverse bilmärken som Volkswagen och Chevrolet är otroligt välgjorda och som totalt sportointresserad tittare blir man inte besviken i pauserna.
Fast mest av allt tycker jag att det är intressant att se hur amerikanare älskar sina events, att de har så hög volym på tv’n att de inte kan prata med varandra och att de faktiskt kan tänka sig att köpa allt som visats i pauserna. 640 000 kr/sek verkar löna sig.
Detta är första gången jag besöker USA och hittills har inte Texas gjort mig besviken!
Just nu har Sveriges tv-tittare ett enormt stort intresse av framgångsrika mäns fruars vardag: Svenska och norska Hollywoodfruar, desperata (fiktiva) fruar och snart skånska framgångsrika fruar och The Hamptons-fruar. Tydligen letade produktionsbolaget även efter en homosexuell kille som levde lyxigt “hemmafruliv” i USA, men det var ingen som hörde av sig.
Vad är det egentligen som intresserar oss? Anna Ankas klagande på trädgårdsmästaren, Maria Montazamis ostkrokar, Agnes Nicole Winters senaste musikvideo till A Real Man eller Päivi Hackers pole dancing? Det diskuteras och framförallt kritiseras flitigt både på internet och i lunchrummet men ändå kan vi inte stänga av tv’n. Är detta en så främmande värld för majoriteten av oss svenskar att vi inte kan låta bli att fascineras eller är det bara den svenska avundsjukan som kommer fram när dyra smycken, bilar och hus visas upp?
De framgångsrika männen då? Vad gör de när fruarna botoxar pannan, spår sig och shoppar? Arbetar antagligen, och vem är intresserad av det? Kanske en målgrupp bestående av män? Jag tror att det hade varit ganska intressant att istället få följa alla dessa fruars män i deras arbeten. Lite mer business helt enkelt (men ändå en “lyxig” tillvaro för de som nu vill se detta).
För den som hellre vill läsa om livet som lyxhustru rekommenderas den nya boken The Devil’s Casino av Vicky Ward (hustru till fd Lehman Brothers-direktören Bradley Jack). Vicky berättar om den perfekta ytan, människans svagheter, pengars korrumperande makt och farorna med hybris. Livet på Wall Street låter spännande jämfört med höstens tv-utbud.
För ett tag sedan skrev jag om realityserien Sandhamn där intresserade tittare kan följa den festsugna Stockholmselitens äventyr med DJ Hångel och Sveriges yngste entreprenör Gustav Enhörning i spetsen. Jag var inte särskilt imponerad men kunde inte låta bli att undra vad som skulle komma härnäst i denna verklighetsgenre. Svaret fick jag igår morse, i sommar åker nämligen Kanal 5 till Böda Sand för att dokumentera livet på Sveriges största camping. Succéer som Ullared måste ha inspirerat till bevakningen av ännu ett svenskt sommarnöje.
Anna Barkevall, vd på Böda Sand, är dock inte orolig över att serien om Böda Sand ska förlöjliga det svenska campingfenomenet.
- Nej, jag har sett pilotavsnittet och det innehåller inga nidbilder. Det är snarare en hyllning av svensk sommar och campinglivet.
Förhoppningsvis kommer Böda Sand att hålla en högre klass än Ullared för jag är trött på kategorin som hånskrattar åt Rose-Maries extrem-shopping, maken Kjells alkoholintag och glambaben Mattiaz stylingtips. För visst har jag märkt att en del tittare är folk som aldrig hade drömt om att beblanda sig med dessa tv-personligheter. Det blir någon konstig karaktär av förnedringshumor med tv’n som länk. Verkligheten finns där ute men vi är inte beredda att ta del av den. Kanske ska programmen ses som en studie av olika typer av människor istället för underhållning?
Svenska Hollywoodfruar, Anna Anka söker assistent, Robinson, Halv 8 hos mig, Paradise Hotel, Sjukhuset, Kniven mot strupen, Stockholm-Arlanda och så vidare. Vi älskar helt enkelt att se på folk som är döende, leker hinderbanor i regnskogen, checkar in på flygplatser, bjuder på crème brulée och har Barbiefester. Det är härligt att följa olika delar av verkligheten, speciellt in the safety of your own home.
Följer ni någon realityserie? Och varför tittar vi egentligen när vi inte ens är särskilt intresserade? Vad är det som fascinerar oss så?
SM i Minne är hett. Och Idriz hörs och syns flitigt i såväl radio, TV som tryckta medier. Idag bl a i ett trevligt helsidesreportage i GP.
Imorgon gäller koncentration – i tio grenar ska minnet testas. Ett tjugotal minnesatleter (svenska och internationella) är på plats i Göteborg och mellan 09.00 – 18.00 tävlas det på Universeum.
En av de tio grenarna är binära tal. Hur många tal skulle du komma ihåg på 5 minuter? I Mix Megapol i går morse fick Idriz räkna upp en rad med nollor och ettor – baklänges! efter 15 sekunders betänketid. Vem skulle klara det? Kl 07.00 på morgonen?
