Häromdagen möttes vi av löpsedlar angående kokainskandalen med barnprogramledaren Ola Lindholm i huvudrollen. Nämen, inte har väl han knarkat? Han som ser så trevlig ut, är chefredaktör för KP, engagerad i BRIS och dessutom många barns förebild.
Tydligen visade ett test positivt för bensoylekgonin och Ola har därför åtalats för ringa narkotikabrott. Hans advokat hävdar dock att någon kan ha förväxlat proverna, ett påstående som polisen skrattar åt och anser totalt orimligt. Ola Lindholm har hängts ut ordentligt i media och då döms man fort, särskilt om man väljer att tiga.
Jag läser vidare och hittar ett blogginlägg där en arg Ola förklarar att han absolut inte har knarkat, möjligen kan någon ha drogat honom. Med tanke på att Ola framstår som en ganska så klipsk kille (i alla fall när man ser honom i Wild Kids) är jag tveksam till teorin om ”omedvetet drogande”.
Dock hoppas jag att Ola Lindholm talar sanning, hur konstigt det än låter. Knark i samma mening som barnprogramsledare är inte winning men nog är det betydligt värre att ljuga om att man inte har knarkat om man nu har gjort det.
Var är alla PR-experter och varför vägrar Ola att uttala sig i media (ett blogginlägg räknas inte i det här sammanhanget, inte heller en diskussion i ett KP-forum).
”Jag har inte tagit någon drog medvetet,” säger Ola. I vilket tillstånd var Ola när han i så fall omedvetet fick i sig drogen? Är han skyldig och medvetet ljuger är det ju verkligen pinsamt, det är inte så att Ola är den första offentliga personen att ta droger.
Misstag kan alla göra men då bör man vara beredd på konsekvenserna och ha en genomarbetad krisplan. Vi vill väl alla att Ola ska vara oskyldig. Mest för att det är fult att ljuga, speciellt för barn (!).
En sak har han i alla fall “lyckats” med och det är att hamna högt på agendan. Och det är ju ett plus om man nu tycker att “all PR är god PR”!?
Det var överfullt med damer (var fanns de manliga medlemmarna?) i en av Palace festmatsalar när Informationsföreningen bjöd in till lunch. Den stora attraktionen var förstås krishanteraren, medietränaren och författarenPaul Ronge, som något speedad drog en tvåtimmarsföreläsning på 45 minuter. Men vi hann få oss en hel del nyttigt till livs.
Paul pratade om vinkel, nyhetsvärde, målgrupp och ”medierollerna” David, Goliath och experten. Sedan kom redogörelse för hantering av fråga, svar och budskap. Att det finns olika lösningar, ingen quick fix och om att lägga korten på bordet var några andra frågeställningar.
Vi fick även verkligt 10 handfasta råd i samband med en journalistkontakt:
Ljug aldrig
Förbered dig noga
Sök nyckelformuleringar
Tappa aldrig humöret
Du säger bara det du vill
Anpassa dig till mediet
Tänk på bilden
Inget off the record
Säg ifrån vid fel
Undvik att säga nej
Att oväntat är det som utmärker krisen – t o m Paul, som förmodligen sett det mesta inom krishantering var noga med att påpeka nödvändigheten av en ödmjuk inställning.
Men – om nu Janne Josefsson ringer på dörren – då är det bra om krisgruppen har följande checklista till hands:
Vad har hänt och hur kunde det hända?
Vad gör vi för att hjälpa ev drabbade i akutsituationen?
Vilket fel – vårt/andras; Vilka faktorer?
Vad gör vi långsiktigt?
Hur kommunicerar man med omvärlden under tiden?
Självklart gjorde Paul också reklam för sin bok När Janne Josefsson ringer. Jag har den själv i bokhyllan och läste den när den kom ut för 1 ½ år sedan. Nu får jag nog ta och läsa om den! Kan beställas här.
Sveriges Informationsförening har själva lagt ut en sammanfattning av Pauls presentation.
Här på Plyhmbloggen har vi tidigare skrivit om bl a Paul Ronge under rubriken Drevet går…..
Svensk press hantering av Tiger Woods otrohetsaffärer i höstas sägs ha inneburit ett trendbrott. Ämnet otrohet var därmed inte lika tabubelagt utan det blev relativt fritt fram att hänga ut den skyldige/skyldiga utan pardon. Därmed närmade vi oss med ett stort steg hanteringen av den här typen av skandaler enligt kontinental praxis.
Tidigare i veckan verkar det ändå ha pågått något slags omvänt pressmässigt schackrande om först till kvarn. Intressant nog blev det Svensk Damtidning som gick i bräschen och tog upp tråden från norska Se og Hør. Svensk Damtidning är av tradition en av kungahusets mest lojala vapendragare. Fast det klart för några veckor sedan skrev bloggande journalisten Åsa Bönnelyche om drottningens påstådda svåra sjukdom (Alzheimers). Så lojalitetshindret var redan undanröjt. De senaste dagarna har kvällspressen hängt på otrohetskarusellen i full skala med tryckta specialbilagor.
Hovet, med extremt erfarna PR-ansvariga Nina Eldh i spetsen, har inte fått godkänt för sin krishantering i det här fallet. Det är ingen nytta med att stänga till och göra bristfälliga, diffusa uttalanden. Men det klart här finns säkert många starka viljor bakom kulisserna, som har en del att säga till om. Då är det inte enkelt att agera by the book och det handlar ju icke att förglömma om människor av kött och blod.
Och tidpunkten? Med bröllopet den 19 juni i snabbt antågande började det brännas. Fokus borde vara på de lyckliga tu och deras förberedelser. Igår kom så meddelandet från hovet att förlovningen har brutits – förhoppningsvis ett moget personligt beslut och inte påskyndat av tryck från omgivningen. Kanske hinner nu Jonas-affären svalna under de närmaste månaderna, men den etiska gränsen för vad som är “tillåten” exponering i svensk press har definitivt för alltid flyttats fram.
Se GPs dividerande om sin publicitet och hänvisning till allmänhetens intresse.
Med gårdagens officiella tillkännagivande av den uppslagna förlovningen blev det helt ok att publicera även för DN och SvD. Och historien fortsätter i GP etc.
Det är intressant det här med handlingsutrymme och förtroendekapital – det tar lång tid att bygga upp men är enkelt att rasera. Vattenfall är ett aktuellt exempel: De har länge framställt sig som ett bolag som satsar på en förnybar framtid. Det som varit otydligt är hur liten nysatsningen (28%) varit i förhållande till satsningen på traditionella, mindre miljövänliga alternativ som kärnkraft och brunkol.
När löpsedlarna bland annat målar upp hur hela bolaget pantsätts vid en eventuell kärnkraftsolycka i Tyskland – snacka om förtroendekris. När drevet går och alla börjar skylla på varandra får jag känslan att de inblandade ställt sig över den stora massan, ignorerat lagda direktiv och skyldigheten att föra en tydlig, rättvisande kommunikation till intressenterna.
För att lyckas med miljöarbetet krävs planerade och trovärdiga insatser. Då går det inte att fokusera kommunikationen på det goda och verksamheten på något helt annat. Jag läste att endast 20 av 1000 organisationer har en fungerande krisplan (enligt en kartläggning som BRM gjort) och efter den senaste tidens händelser hoppas jag Vattenfall är en av dessa. De har ett gediget arbete framför sig att renovera och återställa trovärdigheten i varumärket.
För att undvika denna totala trovärdighetskollaps hade det från Vattenfalls sida varit önskvärt med en större ödmjukhet och en tydligare kommunikation. Själva måste de önskat sig ett mer professionellt stöd från politikerna?
Lästips till Vattenfall och andra intresserade: Victoria Olausson är varumärkesstrateg, rådgivare i miljökommunikation för stora som små företag, frivilligorganisationer och kommuner, projektledare för WWFs Earth Hour och författare till boken ”Grön kommunikation – Hur du bygger värde för varumärket och världen”. Boken belönades av Sveriges Marknadsförbund med hedersomnämnande som Årets Marknadsföringsbok 2009. Victora har skrivit ett läsvärt inlägg i debatten på Resumé. Hon talar även på frukostseminariet ”Grön kommunikation – Goda värderingar och goda affärer – Hur hör de ihop?” i Stockholm den 27 november.
