De båda katastrofer som Japan har upplevt är svåra att ens föreställa sig. Någon berättade att vid jordbävningen flyttade sig skrivbordet på jobbet en meter. Kan man ens förstå det?

Japan är ett högteknologiskt land med väl utvecklad byggnadsteknik. Man har medvetet byggt byggnader som ska tåla jordbävningar och man har en hög teknisk standard.

De flesta byggnader stod emot jordbävningen, fler hade problem med den efterföljande tsunamin.

Japanerna är väldigt lösningsorienterade; inställningen är att det bästa man kan göra är att gå tillbaka till arbetet och se till att få saker och ting att fungera igen.

Det är en del av Japan som är skadat, inte hela landet. Problemen består i att infrastrukturen inte är intakt. Det går inte att flytta det gods som trots allt åter produceras. Tågen fungerar – det var endast ett tåg som sveptes med av tsunamin. Spåren är i det närmaste intakta, men problemet är elförsörjningen. 11 av Japans 55 kärnreaktorer har stängts ner, april månad ut. Elförsörjningen löser man på kort sikt med gas och kol. Kolminorna i Japan fungerar fortfarande. 39 av 40 gasterminaler är OK. Det man inte kan producera själv importerar man och bedömningen är att 1 gasfartyg var 3:e dag löser efterfrågan på el under en övergångsperiod.

Japan är världens 3:e största ekonomi. Kina, Asiens lokomotiv, kommer att lida mest av Japans båda katastrofer eftersom Japan är en stor exportör till Kina.

Den största inverkan på den globala ekonomin ligger i att 25 % av alla flash memories som finns i styrkort etc tillverkas i den region som nu är utslagen. Det kommer i sin tur att ha allvarlig inverkan på framförallt biltillverkningen i världen.

Vad händer då efter katastrofen i Japan? Man kommer att behöva stål, cement, spannmål, bränsle och tunga fordon för återuppbyggnaden. Men är det något man lärde sig efter den förra jordbävningen i Japan så är det att komma igen så snart som möjligt. Det bevisas väl av att två dagar efter skalvet tog man emot nya order på samma kontor där skrivbordet flyttade sig en meter den 11:e mars 2011.

Inlagt av gästbloggare Lena Göthberg
Foto:  Flickr

Komponentbrist innebär höjda priser (DI)
Bilder från förödelsen i Japan
90% av infrastrukturen återställd (slutet av mars)
Kärnkraftsolyckan uppgraderad till en sjua på den sjugradiga skalan.

Uppdatering 20110420: Japankatastrof sinkar nya lurar

Cecilia Malmström, talade förra veckan på Handelshögskolan i Göteborg om sin tid i EU kommissionen och EU:s asylpolitik efter Lissabonfördraget. Cecilia är verkligen en politiker som gör detta med EU greppbart. Hon är enkel i sin framställning och man känner att hon verkligen behärskar ämnet. Det var fler än en av de prominenta akademikerna som kände sig som en stolt far på examensdagen när de presenterade “vår” EU kommissionär, Cecilia, eftersom hon ju tidigare studerat på statsvetenskap Handelshögskolan.

Det är ju inte en liten eller enkel uppgift som hon tar tagit på sig; Commissionair for Home Affairs, där hon jobbar med EU:s 28 länders inrikes- immigrations- och justitieministrar och ska få dem att enas om förslag när det gäller migration, integration och asylfrågor. Cecilia lyckas dock förklara på ett enkelt sätt hur hon har omvandlat Stockholmsprogrammet, som innehåller riktlinjer och ambitioner för asyl- och immigrationsfrågor till en handlingsplan med 2,500 aktiviteter som ska genomföras fram till 2014.

När det gäller migration så är det ett demografiskt faktum att fram till 2050 har arbetskraften inom EU minskat med 60 miljoner arbetstagare. Vi behöver arbetskraftsinvandring inom den europeiska marknaden och då är det önskvärt med ett gemensamt regelverk. Hur ska dessa människor tas emot? Hur ska integrationen gå till? Cecilia tror att man måste skapa mötesplatser, peka på de goda exemplen och de länder som tidigare har haft arbetskraftsinvandring dela med sig av sina erfarenheter.

När det gäller asylfrågorna så är det de enskilda länderna som bestämmer hur många asylsökande flyktingar som man ska ta emot, det är inte en fråga som EU kan ha synpunkter på, men eftersom EU har en yttre, gemensam gräns, så vill man ta fram regler för hur man tas emot. Ambitionen är att redan 2012 ha ett gemensamt asylsystem som handlar om mottagande, kriterier, processer och vidarebosättning. Man har dessutom beslutat att inrätta en ny EU myndighet i Valletta, Malta som ska fungera som en gemensam immigrationsbyrå.

Cecilia trycker på att de frågor hon arbetar med måste ses i ett globalt perspektiv, det handlar om demokratifrågor, handel och bistånd. Man måste helt enkelt sätta frågorna i detta sammanhang innan man börjar diskutera vad man ska göra när människor gett upp sitt liv på hemmaplan för att söka sig någon annanstans. Allt kräver ett exceptionellt ledarskap och det är hon inte helt säker på att det finns.

Inlagt av gästbloggare Lena Göthberg
Foto: Flickr

Följ Cecilia på hennes blogg
Läs gärna artikel i SvD – Vår tids slavhandel måste bekämpas
Genmäla i Kvällsposten om “anständig och värdig flyktingpolitik”
I GP – Vill stoppa serbisk asylström
På bloggen Politiskt inkorrekt – Cecilia Malmström vill stoppa strömmen av zigenare

Två personer i min närhet belönas i dagarna med guldklocka för lång och trogen tjänst. Det betyder att man varit 25 år på samma arbetsplats och det har fått mig att fundera lite. 25 år är en väldigt lång tid. Jag har kompisar som är 25 år, de är födda 1985. Det var samma år som man startade om man får guldklocka i år. 1985 var det året Arne Treholt dömdes till 20 ås fängelse för spioneri och LiveAid galan sändes över världen.

Planerade man att vara på samma arbetsplats i 25 år på den tiden? Jag tror inte det, men om arbetet varit utmanande och arbetsgivaren generös så kan jag förstå att man stannar kvar. Personligen skulle jag ha svårt att stanna på samma ställe så länge och samtidigt känna mig utmanad. Jag vet att dessa båda 25-årsjubilerande killar trivs bra på sina arbetsplatser och har haft en karriärutveckling, men ändå – undrar de aldrig hur det är på andra ställen?

I dagens läge tror jag ingen planerar att stanna så länge vare sig på arbetet eller i någon annan relation över huvudtaget. Som rekryterande chef i medelåldern var det viktigt att ha medarbetarnas perspektiv klart för sig. De flesta ungdomar har i dag ett ettårsperspektiv på sitt yrkesval, kanske två år om de ska tjäna ihop pengar för att resa till andra sidan jordklotet. Hur ska den målbilden kunna matcha företagets önskan om en kontinuitet och möjlighet att utveckla sina medarbetare?

Det är viktigt att arbetsgivare har en klar strategi för vad som attraherar ungdomar till en arbetsplats, hur man utvecklar deras talanger och hur man ser till att hålla utmaningen vid liv. Vill man egentligen som företag ha medarbetare kvar i 25 år? Hur ser man till att de blir mer anställningsbara, vilket kanske gör dem mer öppna för att byta arbete?

Inlagt av Gästbloggare Lena Göthberg
Foto: Flickr

Se gärna även: God Affärsutveckling med personalen som grund på Företagande.se
Så här tyckte Centerpartiet i Almedalen: Så vill vi modernisera Sveriges arbetsmarknad
I GP om att Utveckla din kompetens
Det här vill talangerna ha – enligt tidningen Chef

Uppdatering: Testa dig, är du redo att gå vidare i karriären (på E24)

 
Deepwater Horizon, oljeplattformen som sjönk i Mexikanska Gulfen 20 april, 2010 lämnar ju mer än ett frågetecken efter sig. Vem ska betala? Hur kan man förhindra liknande saker att hända i framtiden? Vad händer nu?

Redan 1989 när Exxon Valdez sjönk utanför Alaska började man fundera över hur USA:s skattebetalare i framtiden skulle undvika att betala för oljesöl orsakade av tankfartyg och man kom fram till att en tvingande lagstiftning, Oil Pollution Act of 1990 (OPA 90), var svaret.

Lagstiftningen ger ett system som reder ut vem som har det ekonomiska ansvaret, vem som ansvarar för förebyggande åtgärder och vem som ska göra vad om det värsta ändå inträffar. Man sorterar upp ansvarsfördelningen gentemot tredje man.

Utgångspunkten är att den som sölar olja ska betala för att röja upp efter sig och kan endast hänvisa till att man inte är ansvarig för söl som följd av “Act of God”. Systemet har fungerat utmärkt, det har varit föremål för kontinuerlig uppdatering och shipping industrin har anpassat sig till de regler som gäller.

Ett söl som det Deepwater Horizon gjort är svårt att ens föreställa sig, än mindre räkna ut hur man ska handskas med. De regler som gäller för offshore borrning har, i motsats till vad som gäller för sjötransport av olja, inte uppdaterats sedan mitten av 90-talet och nu kommer kraven på att man ändrar hela lagstiftningen. Reaktionen är att ta bort alla gränser för ansvar, pendeln slår åt andra hållet och alla som borrar och/eller transporterar olja ska vara ansvarig för ALLT utan begränsning. Det ofantliga utsläpp av olja som orsakats av en borrplattform slutar med att fartyg av alla sorter ska vara ansvariga för alla storlekar av utsläpp.

Om USA inför obegränsat ansvar, som inte går att försäkra, löper man risken att tankfartyg slutar att anlöpa amerikanska hamnar, vilket står i motsats till vad kongressen önskar sig när det gäller att ha en förutsägbar och ansvarsfull energitillförsel.

Det är skillnad i risk mellan fartyg och oljeplattform, ett fartyg har begränsad mängd last och drivmedel ombord. Fartygets ägare har genom OPA 90 krav på sig att se till att oljesöl blir omhändertaget och man kan på förhand räkna ut hur mycket skada man skulle kunna åstadkomma.

Deepwater Horizon problemen är specifika för utvinning och produktion av olja, inte transport.

Rederierna har försäkrat sig mot oljesöl, idag är försäkringsbeloppet för oljesöl USD 1,000,000,000,000, och det finns möjligheter till högre summor. Man vet att någon plockar upp notan från början så man kan genast starta uppröjningsarbetet. Om ansvaret blir obegränsat kommer inget försäkringsbolag att kunna täcka risken och om man inte kan försäkra sig kan man inte vara säker på att någon betalar. Vem tar då initiativet till att man påbörjar röjandet?

Endast de allra största företagen som har möjlighet att själva stå risken och försäkra sig själva kommer att kunna fortsätta att transportera olja till USA, alternativet är företag med dålig finansiell styrka som chansar och tar risken för att kunna tjäna snabba pengar. Vad har man då uppnått?

Redan nu har oljeindustrin börjat omstrukturera och flytta sina operationer från USA till Brasilien, Afrika och Sydostasien, i väntan på beslutet om framtida utvinning som förväntas komma i slutet av november. De som arbetar på plattformar och andra företag i oljeutvinningsbranschen kan bara hoppas på en fortsatt arbetsmarknad i hemlandet.

Inlagt av Gästbloggare Lena Göthberg
Foto: Flickr

Idag kom besked om att läckan i Mexikanska Golfen definitivt är tätad!

Jag är en medelålders, yrkesarbetande kvinna som just bytt jobb. Och jag har kommit till insikt om att i andras ögon så kan jag kategoriseras som en digital invandrare tillhörande baby-boom generationen.

Fler och fler insikter drabbar mig varje dag. På min nya arbetsplats är det jag som är it avdelningen, något som tidigare var en division av anställda varav man bara kunde beställa hjälp i den nöd man för tillfället befann sig. Nu är jag alltså it-beställare OCH it-användare. Ställer stora krav på en digital invandrare, ett begrepp som lanserades redan 2001 av Marc Prensky.

Utmärkande för en digital invandrare är att man printar mail för att ha en “hard-copy”, man ropar till sig sin kollega för att visa på skärmen när man hittat något bra på nätet som man vill visa och man är rädd att förstöra saker om man provar genom att “trycka på fel knapp”. Som tur är umgås man med en del digitala infödingar, som nu har slutat skratta åt mig eftersom jag kommit till insikt om vad jag är och faktiskt uttrycker att jag är ganska “cool” för min ålder.

De digitala infödingarna, det är dagens tonåringar, de som är födda 1995 eller senare. De som har levt hela sitt liv i den digitala världen, med datorer, tv-spel, mobiler och digital musik. De har missat faxen, de vet inte hur man skickar vykort, men det är de som håller på att ta över världen.

Det kräver mycket av oss digitala invandrare, vi som inte föddes in i den digitala världen, att hela tiden bli jämförda med de digitala infödingarna – de som har så lätt för allt det som vi tycker är svårt. Det enda vi kan göra är att göra som alla invandrare gör, jobba på lära oss så snabbt som möjligt och att försöka anpassa oss till situationen. Jag inser att jag håller med Marc Prensky när han säger att man alltid har kvar sin accent som alltid kommer att avslöja en, personligen kommer jag att fortsätta läsa bruksanvisningar!

Se även Medierådets inlägg om Digital infödingar vs digitalt infödda.
Så här tycker Per Johansson om digitala infödingar!

Foto: Flickr
Inlagt av Gästbloggare Lena Göthberg