São Paulos borgmästare Gilberto Kassab förbjöd för fyra år sedan utomhusreklam i staden. Det var för Sydamerikas största stad en del i “Cidade Limpa – Clean City law”, ett program i att bekämpa all form av föroreningar – i vattnet, luften och visuellt. När man ser på youtube-klippet ovan blir skillnaden minst sagt slående.
I början var oron stor att det skulle slå hårt inte bara mot reklam- och annonsbranschen utan framför allt mot näringslivet, som blev berövade en del av sina marknadsföringsmöjligheter. Nu, efter tre års förbud, är staden fortfarande ren från utomhusreklam. 20 miljoner invånare vaknar varje dag och blickar ut mot en omgivning som är betydligt mer fysisk, utan skyltar, planscher, stortavlor och liknande.
Hur gick det då för reklam-/annonsbranschen och näringslivet? Berövade en kanal satte fart på kreativiteten och frigjorde inte minst reklampengar. För att tidigare kunna synas i bruset krävdes det väsentliga investeringar i reklamutrymme, pengar som nu används till annat.
Insikten kom att man måste komma närmare sina målgrupper. Det har i sin tur resulterat i att São Paulos reklammakare är världsledande på sociala media på internet. Den världsomspännande reklamkoncernen Publicis står just i begrepp att köpa Talent, en brasiliansk byrå. Andra globala varumärken väljer att ha Brasilien som ett globalt nav för sin marknadsföring.
Dagens Media publicerade en enkät om hur våra riksdagsrepresentanter ser på reklamen. Hela 22 % av dem anser att “reklam har inte någon viktigt funktion alls att fylla i ett samhällsekonomiskt perspektiv”. Undrar vilken planet de bor på? Kanske São Paulo skulle kunna fungera, inte riktigt så som de resonerat, men en win-win situation för såväl dem som reklammakare, näringsliv och allmänhet.
Vad tycker du, ska vi låta kreativiteten ta andra former även här? Bloggaren Hållplats Hådén skrev om detta 19 juli 2010.
Jag har precis kommit hem från London och vill bara tipsa om att Storbritanniens huvudstad är helt fantastisk så här års. Nej, det regnade inte en enda dag, för höst i London betyder 20 grader, sommarklänningar, solsken och cappuccino på uteserveringar.
Nu råkade vi tima in Open House London vilket innebär att många av stadens byggnader öppnas för allmänheten under en hel helg (gratis!). Vi valde att besöka bl.a. Royal Courts of Justice där det bjöds på guidade turer i både celler och sessionssalar. En otrolig miljö både vad gäller historia och viktoriansk arkitektur.
Helgen innehöll även “kortege” med Påven, utställningar på British Museum, Tate Modern och Saatchi samt besök på anrika varuhuset Liberty som har ett imponerande utbud av framför allt kläder, skor och accessoarer. Här säljs allt ifrån Acnejeans till fantastiska kreationer av Vivienne Westwood. Även Svenskt Tenn har butik på Liberty om man som Londonsvensk skulle sakna Josef Franks design.
Älskar man mode rekommenderar jag definitivt att åka hit innan veckan är över eftersom London Fashion Week pågår för fullt.
Det är helt ok att flyga med Ryanair (så länge du får tag i en billig biljett). Ta Stansted Express in till London och se till och köp ett Oyster card som gäller både för buss och tunnelbana. Vill ni bo på mitt favorithotell så ska ni checka in här!
Tips: I Time Out står nästan allt som är på gång i London!
Och för er som fortfarande associerar England med beans on toast; det finns hur många restauranger som helst som serverar väldigt god mat. Hoppa över kedjor som Pizza Express och alla turistfällor inne i centrala London. Bege er istället till Pimlico, Notting Hill, St Johns Wood eller kvarteren runt Sloane Square.
TävlingenSM i Minne, som arrangeras av Svenska Minnesförbundet äger i år rum på mässan Bok & Bibliotek i Göteborg. Mitt bland 100.000 besökare i ett stort inglasat och ljudisolerat rum kommer minnesmästarna och deras utmanare att tävla i tio grenar under helgen 25 – 26 september. Vi får se bl a förra årets svenske champion Mattias Ribbing och uppstickaren – och första kvinnan – Lena Göthberg lägga pannorna i djupa veck.
SM i Minne är en del av Swedish Memory Open, där tre av världens absolut främsta minnen kommer att delta och då vi förhoppningsvis kan notera nya världsrekord. Speed Cards är särskilt spännande – en gren där det gäller att memorera en hel kortlek så fort som möjligt och sedan lägga en andra kortlek i samma ordning. Världsrekordet innehas av Simon Reinhard på otroliga 21,90 sekunder.
Även under 23 – 24 september kommer många kul och intressanta aktiviteter att anordnas i monter E01:28. Bl a har Idriz “Minnet” Zogaj , arrangör för SM i Minne och ordförande i Svenska Minnesförbundet memorerat mässans 500 utställare och agerar levande monterkarta. Det kommer att göras försök att slå Guinness rekord (bl a 30 namn + personnummer) och inte minst finns dessutom tillfälle att själv prova på de minnestekniker som används av minnesmästarna.
För Svenska Minnesförbundet är målet att minnesträning ska bli en folksport. Förhoppningsvis kommer det målet ett steg närmare i och med helgens exponering. Vi hoppas ju dessutom på samma mediala succé som förra året.
Lycka till alla tävlanden! Och välkommen till SM i Minne!
Idriz har tagit fram ett kul och lärorikt spel, som passar för minnesträning av alla åldrar! – för iPhone, iPad och som tryckta kort! Lansering under Bok & Bibliotek.
Se YouTube-filmen med dokumentation från förra årets tävling!
Vi har skickat ut en pressrelease om SM i Minne också.
Se intressant artikel i Aftonbladet om Idriz minnesträning i en skolklass.
Det finns även en mycket intressant artikel i magasinet Filter.
Och idag var det dags för framträdande hos Morronprogrammet, P4 Göteborg.
Deepwater Horizon, oljeplattformen som sjönk i Mexikanska Gulfen 20 april, 2010 lämnar ju mer än ett frågetecken efter sig. Vem ska betala? Hur kan man förhindra liknande saker att hända i framtiden? Vad händer nu?
Redan 1989 när Exxon Valdez sjönk utanför Alaska började man fundera över hur USA:s skattebetalare i framtiden skulle undvika att betala för oljesöl orsakade av tankfartyg och man kom fram till att en tvingande lagstiftning, Oil Pollution Act of 1990 (OPA 90), var svaret.
Lagstiftningen ger ett system som reder ut vem som har det ekonomiska ansvaret, vem som ansvarar för förebyggande åtgärder och vem som ska göra vad om det värsta ändå inträffar. Man sorterar upp ansvarsfördelningen gentemot tredje man.
Utgångspunkten är att den som sölar olja ska betala för att röja upp efter sig och kan endast hänvisa till att man inte är ansvarig för söl som följd av “Act of God”. Systemet har fungerat utmärkt, det har varit föremål för kontinuerlig uppdatering och shipping industrin har anpassat sig till de regler som gäller.
Ett söl som det Deepwater Horizon gjort är svårt att ens föreställa sig, än mindre räkna ut hur man ska handskas med. De regler som gäller för offshore borrning har, i motsats till vad som gäller för sjötransport av olja, inte uppdaterats sedan mitten av 90-talet och nu kommer kraven på att man ändrar hela lagstiftningen. Reaktionen är att ta bort alla gränser för ansvar, pendeln slår åt andra hållet och alla som borrar och/eller transporterar olja ska vara ansvarig för ALLT utan begränsning. Det ofantliga utsläpp av olja som orsakats av en borrplattform slutar med att fartyg av alla sorter ska vara ansvariga för alla storlekar av utsläpp.
Det är skillnad i risk mellan fartyg och oljeplattform, ett fartyg har begränsad mängd last och drivmedel ombord. Fartygets ägare har genom OPA 90 krav på sig att se till att oljesöl blir omhändertaget och man kan på förhand räkna ut hur mycket skada man skulle kunna åstadkomma.
Deepwater Horizon problemen är specifika för utvinning och produktion av olja, inte transport.
Rederierna har försäkrat sig mot oljesöl, idag är försäkringsbeloppet för oljesöl USD 1,000,000,000,000, och det finns möjligheter till högre summor. Man vet att någon plockar upp notan från början så man kan genast starta uppröjningsarbetet. Om ansvaret blir obegränsat kommer inget försäkringsbolag att kunna täcka risken och om man inte kan försäkra sig kan man inte vara säker på att någon betalar. Vem tar då initiativet till att man påbörjar röjandet?
Endast de allra största företagen som har möjlighet att själva stå risken och försäkra sig själva kommer att kunna fortsätta att transportera olja till USA, alternativet är företag med dålig finansiell styrka som chansar och tar risken för att kunna tjäna snabba pengar. Vad har man då uppnått?
Redan nu har oljeindustrin börjat omstrukturera och flytta sina operationer från USA till Brasilien, Afrika och Sydostasien, i väntan på beslutet om framtida utvinning som förväntas komma i slutet av november. De som arbetar på plattformar och andra företag i oljeutvinningsbranschen kan bara hoppas på en fortsatt arbetsmarknad i hemlandet.
Påven Benedict XVI besöker som bekant Storbritannien denna vecka. Som alltid när en tydlig representant för en uttrycklig tro eller ideologi ska framträda blir det mycket uppmärksamhet redan innan händelsen inträffat.
Bland det uppmärksammade kan noteras att påvens besök kostar de brittiska skattebetalarna ca 140 miljoner kronor och att det åter aktualiserar de sexuella övergreppen gjorda av katolska fr a präster på barn.
Ett företag som försöker dra nytta av påvens besök är glassvarumärket Antonio Federici som planerar att sätta upp affischer längs påvens kortegeväg i London. På bilderna syns dels en höggravid nunna ätandes glass i en kyrka med texterna: “Immaculately conceived” och “Ice cream is our religion”. Som ofta är det en ordlek med ‘Immaculately conceived’ där den inte bara anspelar på den obefläckade avelsen utan också kan tolkas i stil med felfri föreställning. En annan annons visar på två präster i en uppenbart kärvänlig situation och texten “We believe in salivation”, även här en ordlek mellan salvation – frälsning och salivation – salivering, fritt översatt läskande.
PR-tricket är helt klart uppmärksammat redan innan. Frågan är om en lek med sex och religion kommer att öka glassförsäljningen. Men fyndigt är det. Eller?
Vad skulle få svenska RO att reagera tror du? Fundera en stund och lämna gärna en kommentar. Kanske nya epokgörande kampanjer föds här.
Blir man en bättre ledare genom att sitta på en strand och sila sand mellan fingrarna? Att meditera tillsammans med en krukväxt? Att ha döden som rådgivare? Att tigga pengar utanför systembolaget?
Ja, menar den gamle budoläraren i Zeth Mobergs bok om ledarutveckling, etik, förändring och personlig utveckling.
Jag läste boken med stor förtjusning. Den gamle excentriske aikidotränaren guidade avdelningschefen från det stora företaget med beslutsamhet och varsam hand. Lektion efter lektion lät han honom genom egna övningar få en inblick i såväl den urgamla japanska självförsvarskonsten Aikido som i sitt eget inre.
Han lärde sig att hantera existentiella frågeställningar genom att rådgöra med döden. Han fick döden som följeslagare i livet. Han blev lotsad in i situationer där han blev tvungen att gå utanför sina egna trygghetszoner gång på gång.
Boken visar på vikten av att ge upp sin självupptagenhet, att bli mera ödmjuk och att som läraren säger – att hävda sina åsikter handlar mera om behovet av att vara skitviktig än att förklara sin sak.
Boken ger tankeväckande inblickar i att helheten är något annat och mycket mer än delarna. Och i aikidons livsfilosofi.
Kvinnor iklädda burka tävlar mot äldre dam med rullator i den 30 sekunder långa valfilmen från “partiet som inte tycker om invandrare”. Målet är att nå först till antingen “pensionsbromsen” eller “invandringsbromsen”. Filmen ska symbolisera partiets krav på att sänka pensionärernas skatter och detta ska alltså finansieras genom att minska invandringen. Dock sändes aldrig denna version av partiets reklamsatsning då TV4 valde att stoppa filmen. Och tur var väl det !?
- Filmen strider som vi ser det mot demokratiparagrafen i radio- och tv-lagen och andra demokratiparagrafer och är enligt vår bedömning hets mot folkgrupp. Enligt de EU-direktiv som ligger till grund för radio- och tv-lagen får man inte uppmana till hat som gäller ras, kön eller religion. Och alla människors lika värde ska genomsyra valfilmerna, säger TV4-Gruppens vd Jan Scherman till DN.
Själv förvånas jag över att TV4 över huvudtaget övervägde att sända filmen. Och förväntade sig verkligen partiet att deras fientliga propaganda skulle visas i tv?! Den omarbetade versionen är nu godkänd av TV4 men jag vet inte om det är till tv-kanalens fördel med en text som säger “Censurerad av TV4″.
Kanske ? är hela karusellen ett genomtänkt PR-trick från partiet för att få “gratis” PR och att väcka debatt innan valet. (Partiet fick ju även lite extra uppmärksamhet när de själva valde att anmäla filmen till JK).
I min värld är partiets valfilm inskränkt och gammaldags. Kanske borde den ändå från början ha visats på bästa sändningstid så att ingen i Sverige missar vad partiet egentligen menar med “Trygghet och Tradition”.
Läs även:
- Måndagens artikel i SvD – TV4 får rata politisk annonsering
- En av gårdagens artiklar om hur skräcken kring partiets ev vågmästarroll efter valet vållar spekulationer om nya samarbeten. Och ger saftiga rubriker – exponeringen av partiet är stor både på eget initiativ och andras!
Jag är en medelålders, yrkesarbetande kvinna som just bytt jobb. Och jag har kommit till insikt om att i andras ögon så kan jag kategoriseras som en digital invandrare tillhörande baby-boom generationen.
Fler och fler insikter drabbar mig varje dag. På min nya arbetsplats är det jag som är it avdelningen, något som tidigare var en division av anställda varav man bara kunde beställa hjälp i den nöd man för tillfället befann sig. Nu är jag alltså it-beställare OCH it-användare. Ställer stora krav på en digital invandrare, ett begrepp som lanserades redan 2001 av Marc Prensky.
Utmärkande för en digital invandrare är att man printar mail för att ha en “hard-copy”, man ropar till sig sin kollega för att visa på skärmen när man hittat något bra på nätet som man vill visa och man är rädd att förstöra saker om man provar genom att “trycka på fel knapp”. Som tur är umgås man med en del digitala infödingar, som nu har slutat skratta åt mig eftersom jag kommit till insikt om vad jag är och faktiskt uttrycker att jag är ganska “cool” för min ålder.
De digitala infödingarna, det är dagens tonåringar, de som är födda 1995 eller senare. De som har levt hela sitt liv i den digitala världen, med datorer, tv-spel, mobiler och digital musik. De har missat faxen, de vet inte hur man skickar vykort, men det är de som håller på att ta över världen.
Det kräver mycket av oss digitala invandrare, vi som inte föddes in i den digitala världen, att hela tiden bli jämförda med de digitala infödingarna – de som har så lätt för allt det som vi tycker är svårt. Det enda vi kan göra är att göra som alla invandrare gör, jobba på lära oss så snabbt som möjligt och att försöka anpassa oss till situationen. Jag inser att jag håller med Marc Prensky när han säger att man alltid har kvar sin accent som alltid kommer att avslöja en, personligen kommer jag att fortsätta läsa bruksanvisningar!
Inte så överraskande är finansbolag – banker och liknande inte med i urvalet, detta sedan Lehman Brothers och finanskraschen. Denna sektor anses helt enkelt inte trovärdig i sin informationsgivning.
HQ Bank är ännu ett exempel på att detta tycks fortgå hos en del finansaktörer. (Bloggaren Hans-Olov Öberg ger en spännande inblick bakom kulisserna samt hyllar samtidigt inte minst whistle blowern Catharina Lagerstam.)
Uppsidan är dock att de som är med i Reportwatch-rankingen levererar just kvalitet och trovärdighet i sin informationsgivning.
Extra trevligt är det att svenska Electrolux årsredovisning hamnar på första plats och SAS på andra. Grattis! Bland de 50 högst placerade bolagen återfinns inte mindre än 14 svenska bolag. Ärlighet vara längst. I kombination med väl strukturerad information – ett vinnande koncept.
