För inte länge sedan publicerades en internationell undersökning, som visade att fotboll är det absolut största samtalsämnet när män träffas på puben. Även om män inte har så mycket gemensamt brukar de ofta kunna förenas genom fotbollssnack. Dessutom tillåts det plötsligt att visa otroligt starka känslor; skrik, vrål, svordomar, kramar, pussar, gråt osv.
Just alla dessa känslor har den påhittade (pro-rugby) reklamen för ölproducenten Guinness använt som inspiration. “Reklamen” som togs fram av byrån EHS 4D och belönades med Chairman Award vid Chip Awards (reklamtävlingen utan några som helst regler eller begränsning av kreativitet) driver flitigt med fotbollsvärlden.
Jag har alltid undrat hur det är möjligt att engagera sig så känslomässigt i en sport där man själv inte deltar eller direkt påverkas av resultatet. Därför gjorde jag lite research, så här i VM-tider.
- Idrotten är en manlig sfär, den har maskulina förtecken med allt det här att tävla, konkurrera, vinna och så vidare. Idrotten bli den plats i samhället där män har ett icke-ifrågasatt tolkningsföreträde. Om män ska umgås spontant blir det nervöst, istället är män jättebra på ceremonier, att sätta upp tydliga ramar och skapa en ordning säger Jesper Fundberg, etnolog på idrottsvetenskapliga enheten vid Malmö Högskola.
Här har vi kanske svaret till männens relation till fotboll och känslor. När män tittar på sport tillsammans uppstår någon slags ritualiserad gemenskap där det är fritt fram för känsloutlopp- Även om dessa känslor enligt Jesper Fundberg ofta framstår som komiska; de är spontana i en mening, ändå mycket ritualiserade.
När männen blir osäkra på sin maskulinitet finner de alltså en trygghet i den rituella gemenskapen så att de slipper bli ifrågasatta. (Jag läste för övrigt någonstans att fotbollen är en värld av män för män, vilket skapar en homofobisk paranoia som ständigt måste försvaras. Verkar jobbigt.).
Jaja, kanske lika bra att de fortsätter att ritualumgås under VM, derby, vänskapsmatcher, allsvenskan och allt vad det heter. Vad är det för typ av män som intresserar sig för rugby då? “Riktiga” män? (=Känslokalla?)
Framsidan på gårdagens SVD dominerades inte av varken prinsessbröllop eller fotbolls-VM utan av Försvarsmaktens påkostade reklamkampanj. USA-inspirerad action med vapen och snabba båtar (inspelat i Sydafrika med inhemska skådespelare; det blev billigast så) visar vad som krävs för att arbeta inom Försvaret. Rekryteringskampanjen har i media beskrivits som lättsinnig, ansvarslös och framförallt en stor bluff.
-Reklamen skapar en falsk bild av verksamheten, och det kan bl a locka stridslystna personer som inte passar in, säger officersförbundets ordförande Lars Fresker.
Enligt Mats Ekdahl, f d chefredaktör på tidningen Resumé, kan/bör en myndighets information inte genomföras som ett företags säljreklam. Dessutom är budskapet diffust med den återkommande frågan “Har du det som krävs för att ha en åsikt?”. En åsikt om vad? Som tur är verkar jag inte ensam om att ha denna uppfattning:
-Vi är många inom Försvarsmakten som tycker att kampanjen är obegriplig. Då har vi fått svaret att vi inte ska begripa eftersom vi inte tillhör målgruppen under 25 år, säger en officer som tidigare arbetat med rekrytering.
Men enligt SVD’s enkät verkar även målgruppen osäker och frågan är väl om DDB’s 25 miljoners reklam ens uppfattas som en rekryteringskampanj.
Jag tycker att det är tråkigt att reklamen blev en flopp. Nu när värnplikten avskaffas behöver Försvaret verkligen använda sig av slagkraftig marknadsföring där budskapet når fram.
Nästa gång kanske Försvarets egna professionella filmteam (Combat Camera) ute vid frontlinjen kan dela med sig av sitt dokumenterade material för att nå ut till blivande soldater och sjömän. För nu svarar reklamkampanjens målgrupp på SVD’s fråga angående kampanjens egentliga budskap: “Jag har ingen aning om vad det där betyder. Ingen bryr sig“.
Samtal med Jesper Holm, ordförande i Värnpliktsrådet och Erik Lagersten, informationsdirektör i Försvarsmakten finns här.
Idag börjar Think Britain, ett tredagars event där relationen mellan Göteborg och Storbritanniens näringsliv ska uppmärksammas och utvecklas genom bland annat seminarier, utställningar och garden parties i Trädgårdsföreningen. I centrum står allt från mode och design till networking och studier. Syftet med Think Britain är att skapa möjligheter i näringslivet, innovation och akademiskt utbyte med fokus på hur britter och svenskar ska kunna fortsätta att samarbeta.
Måndagen bjuder på flera intressanta seminarier om både läkemedel och entreprenörskap men min personliga favorit i programmet infaller först på tisdagen då Rööhska Museet arrangerar en utställning om den brittiska modedesignern och punkdrottningen Vivienne Westwood och dessutom firar The Queen‘s Birthday (detta kommer även att firas ombord på HMS Kent för dem som har fått tag i en inbjudan…) i form av tea party (självklart bjuds det på cucumber sandwiches!). Givetvis närvarar den brittiska ambassadören Andrew Mitchell.
På tisdagen bjuder också artisten och poeten Charlie Dark in till poetry slam och en creative writing workshop på Stadsbiblioteket men föredrar man att vistas utomhus går det istället att delta i The Nordic Golf Tournament vid Sankt Jörgens Golfklubb.
Det verkar som om Think Britain vänder sig till en bred målgrupp då till och med STS Språkresor kommer att trafikera Göteborgs gator med en röd gammal dubbeldäckare för att informera språkintresserade ungdomar om deras populära resor till England.
Think Britain har verkligen tänkt till för plötsligt har jag glömt bort alla Londons avgaser och den dåliga luften och blir nästan lite sugen på att flytta tillbaka när jag läser om tea parties, The Queen och Vivienne Westwood.
Mer om Think Britain som pågår 14-16 juni finns här.
Med svensk sommar och sol kommer snart löpsedlar med rubriker som Så blev jag lådvinsalkoholist ochAlkohol farligare än LSD. Enligt undersökningar dricker svenskarna 20 % mer på sommaren och nästan alla ungdomar tycker att det är lätt att få tag i alkohol. Vad passar då bättre än att informera lite extra om denna drycks oglamorösa sida? Jag är egentligen inget fan av skrämselreklam men Diageos interaktiva kampanj som riktar sig just mot marknadens minderåriga konsumenter berör.
Spritkampanjen Partyjourens provokativa banners med texter som “Sprit till skolavslutningen? Ingen åldersgräns! Bra priser! Hemkörning!” orsakade i förra veckan debatt på Aftonbladet och självklart blev även jag så nyfiken att jag klickade på reklamen (som senare togs bort). Jag kom till sidan RingRoger där jag varnades för starka scener innan jag ombads att ladda upp ett foto på mig själv och en vän. Därefter började en film om smuggelsprit med mig själv i huvudrollen. Filmen var välgjord och visade ett scenario som mycket väl skulle kan hända desperata ungdomar i behov av alkohol.
Den kontroversiella kampanjen ska enligt Diageo öka ungdomars förståelse för vad smuggelsprit är, vilka personer och intressen som ligger bakom och vad man väljer att bli en del av när man köper alkohol från bakluckan på en bil. Sajten har redan haft 73 000 besökare där hela 80 % har klickat sig igenom hela filmupplevelsen. Jag är övertygad om att målgruppen lättare kan förstå och ta till sig budskapet när det presenteras på ett sätt där de själva blir en del av marknadsföringen.
Tidigare har IQ’s filmer om alkoholens effekter fått stor uppmärksamhet. Den senaste “Hur dricker du?” och föregångaren “Rus” (som fick brons i Epica) visar upp alkoholkonsumtionens negativa effekter. På deras hemsida (Alkoholprofilen) kan du svara på 14 korta frågor om ditt alkoholintag och få reda på om du ligger i riskzonen. Som svensk kanske man borde göra ett test nu och ett i slutet av augusti.
Chloés (Nathalie Schutermans bedårande 11-åriga dotter) tv-framträdande i Förkväll kommenterades så flitigt på nätet att jag till slut tittade på klippet. Medievana Chloé berättar att hon älskar Sex And The City och andas fashion med förklaringen att hon helt enkelt har fashion i sitt DNA. Favoritväskan från Balenciaga visas upp tillsammans med Chanelinspirerade klänningar och oöppnade Christian Louboutin-Barbies.
Chloé har växt upp i mammas exklusiva butik på Östermalm och i Europas stora modehus. Givetvis blir mode och kläder därför en naturlig del av hennes vardag. Jag struntar fullständigt i hur Nathalie väljer att uppfostra och klä sin dotter samt exponera henne i media. Visst är Nathalie utan tvekan en framgångsrik entreprenör och businesswoman, men att hon påstår att hon har uppfostrat sin dotter enligt devisen att intelligens går före skönhet känns inte helt sant med uttalanden som:
“Folk som inte känner en – deras åsikter kan man inte ta åt sig av. Det kan ju vara arbetslösa och outbildade, på nätet kan plötsligt vem som helst få en röst.”
“Det är inget konstigt att de (folk) har åsikter. Har man inte rest och sett så mycket så...”
Arbetslösa och outbildade har alltså inte rätt att uttala sig. Inte heller de som inte har varit ute och rest (menar Nathalie här moderelaterade resor?). Tidningen Resumés läsare skriver:
“Tyvärr är det ju så att vidsynthet får man inte automatiskt genom att resa mycket, det krävs också att man har ögonen öppna för annat än fina väskor. Det här måste vara den diametrala motsatsen till alla tv-galor för världens barn.”
Visst förstår jag att tittarna tycker att hela inslaget med mamma och dotter Schuterman känns tillgjort och på gränsen till en parodi, men det som känns mest obildat är ju utan tvekan Nathalies ovanstående kommentarer. Till skillnad från lilla modelejonet Chloé känns Nathalie omodern, inskränkt och inte alls speciellt fashion.
För er som vill läsa lite mer finns i Rodeo en underbar intervju med både mamma Nathalie och lillgamla Chloé där svenska språket mixas flitigt med engelska ord som low key, pure och open minded.
Uppdatering 20101130: Nu börjar lilla Chloé blogga i modetidningen Chic!
I lördags var det premiär för Göteborgshjulet. Före detta kommunfullmäktiges ordförande Göran Johansson,Lisebergs vd Mats Wedin och ett brudpar var några av de första att få sätta snurr på tillvaron. Och givetvis gjorde utsikten i kombination med det soliga vädret succé.
Som jag skrivit tidigare här på bloggen kan jag inte låta bli att vara något skeptisk till Göteborgshjulet som turistattraktion, det framstår som en billig lösning och något gammaldags; trenden skapades ju i samband med millenniumskiftet. Jag hade hellre sett att Göteborg kom med något spännande och nyskapande. Dessutom är jag förundrad över hur hjulet överhuvudtaget har fått lov att placeras vid hamnen med Barken Viking och Göteborgsoperan som närmsta grannar. Blickar man ner mot hamnen från Kungsportsplatsen känns det som om något står i vägen och skymmer utsikten.
Varumärkesmässigt undrar jag om det är ett smart drag för Göteborg? Ska hjulet verkligen vara med och sätta sin prägel på hela staden? I Stockholm byggs det futurologiska kontorsbyggnader, i Göteborg byggs det tivoliarkitektur. Vad vill vi egentligen skapa för associationer till Göteborg som stad? Pär Gustafsson sätter verkligen huvudet på spiken:
-Vilka är visionerna för framtiden? Är det ett nytt idrotts-VM, en superkänd artist som gästar Ullevi, eller en ny attraktion på Liseberg som väntar och ska bli det där extra guldkornet i vardagen. Ibland känns det nästan som Johanssons politik medvetet har gått ut på att använda evenemangen för att blända omgivningens rop på något annat och media har snällt följt efter. För hjulet symboliserar bristen på visioner och gamla idéer som ständigt återkommer. Samtalet om vår stad förtjänar och borde handla om något annat och om något nytt.
Göteborg har en förmåga att hela tiden skapa någon slags ytlig image. Evenemangen har visuellt fått ett oproportionerligt uttryck när jag istället hade föredragit att se symboler som kan visa på en annan ekonomisk kraft. Jag vill att Göteborg ska vara en intressant och spännande stad snarare än en kringresande cirkus.
Fast med Lisberg som största lockbete är svaret på frågan ovan egentligen ganska givet. Göteborg ska uppfattas som en gästvänlig stad där det är lätt för turister att trivas. Jag slår vad om att Göteborgshjulet kommer att gå på högvarv hela sommaren, för lite utsikt är väl aldrig fel?
När jag bodde i London var jag helt fascinerad av deras enorma supermarkets, utbudet var så otroligt stort jämfört med vårt svenska sortiment. Produkter från världens alla hörn och det senaste inom förpackningsdesign trängdes på hyllorna. I veckan läste jag att den brittiska dagligvarukedjan Sainsburys senaste nyhet är att sälja mjölk i plastpåsar för att minska mängden förpackningar. Den nya mjölkpåsen har tydligen skapat hysteri bland de brittiska konsumenterna och det säljs över 110 000 varje vecka. Påsen placeras i en återvinningsbar Jugit (en kanna som delas ut gratis), som är försedd med en tagg som slår hål i påsen och gör att mjölken kan hällas upp utan att man spiller. En riktigt smart produktutveckling av mjölkförpackningen, dock ganska ful och oglamorös. Lite som motsatsen till Nespressos lyxiga paketering tänker jag.
Jag har känt mig lurad sedan första gången jag blev bjuden på Nespressos “gourmetkaffe”. Visst, jag erkänner, jag älskar deras marknadsföring och hur deras produkter presenteras i färgglada och stilrena Nespresso Boutiques. Jag vill köpa guldkapslarna, Tanzarú och den supersnygga kaffemaskinen Le Cube. Men hela Nespressos koncept måste ju vara motsatsen till den där miljövänliga mjölkpåsen. Alla dessa kaffekapslar av metall, hur sorterar man dem? Skär upp och försöker pilla ut kaffesumpen? Tveksamt. Dessutom binder jag ju upp mig vid enbart en kaffeleverantör (smart tänkt av Nespresso i och för sig) och har inget annat val än att fortsätta som trogen kaffekapselkund. Konceptet känns modernt men ändå inte. Idag blir efterfrågan på miljövänliga produkter bara större och större, att konsumera fem kaffekapslar om dagen känns fullständigt ohållbart.
Med den stilige George Clooney som Nespressos talesperson är det i och för sig inte konstigt att det exklusiva kaffet syns flitigt på hotell, barer och hemma i våra kök. För mig känns det dock oäkta, precis som marknadsföringen; helt enkelt skitsnygg men med ett oärligt innehåll. Jag dricker hellre kaffe med mjölk från plastpåsar.
För ett tag sedan skrev jag om realityserien Sandhamn där intresserade tittare kan följa den festsugna Stockholmselitens äventyr med DJ Hångel och Sveriges yngste entreprenör Gustav Enhörning i spetsen. Jag var inte särskilt imponerad men kunde inte låta bli att undra vad som skulle komma härnäst i denna verklighetsgenre. Svaret fick jag igår morse, i sommar åker nämligen Kanal 5 till Böda Sand för att dokumentera livet på Sveriges största camping. Succéer som Ullared måste ha inspirerat till bevakningen av ännu ett svenskt sommarnöje.
Anna Barkevall, vd på Böda Sand, är dock inte orolig över att serien om Böda Sand ska förlöjliga det svenska campingfenomenet.
- Nej, jag har sett pilotavsnittet och det innehåller inga nidbilder. Det är snarare en hyllning av svensk sommar och campinglivet.
Förhoppningsvis kommer Böda Sand att hålla en högre klass än Ullared för jag är trött på kategorin som hånskrattar åt Rose-Maries extrem-shopping, maken Kjells alkoholintag och glambaben Mattiaz stylingtips. För visst har jag märkt att en del tittare är folk som aldrig hade drömt om att beblanda sig med dessa tv-personligheter. Det blir någon konstig karaktär av förnedringshumor med tv’n som länk. Verkligheten finns där ute men vi är inte beredda att ta del av den. Kanske ska programmen ses som en studie av olika typer av människor istället för underhållning?
Svenska Hollywoodfruar, Anna Anka söker assistent, Robinson, Halv 8 hos mig, Paradise Hotel, Sjukhuset, Kniven mot strupen, Stockholm-Arlanda och så vidare. Vi älskar helt enkelt att se på folk som är döende, leker hinderbanor i regnskogen, checkar in på flygplatser, bjuder på crème brulée och har Barbiefester. Det är härligt att följa olika delar av verkligheten, speciellt in the safety of your own home.
Följer ni någon realityserie? Och varför tittar vi egentligen när vi inte ens är särskilt intresserade? Vad är det som fascinerar oss så?
För er som vill kombinera design, natur och historia kan jag verkligen rekommendera en helg på Gotland (och då helst innan sommargästerna intar ön!). För oss som bor på “fel” sida tar det ett tag att korsa landet men när man väl är framme i Visby är det som att förflytta sig tillbaka i tiden. Med ringmur från 1200-talet, medeltida stenhus och kyrkoruiner är det lätt att förstå varför Visby är med på UNESCO’s världsarvslista.
Jag gjorde ett besök på Högskolan på Gotland där jag träffade två blivande designers; Christian och Peder. De tog sig tid till guidning av både de norra och södra delarna av ön: Konstnärshemmet Villa Muramaris, Blå Lagunen, utsikten vid Högklint, det avskilda lyxhotellet Furillen, Håkan Nessers industriinspirerade villa och gamla sandstensbrott vid Hoburgen var bara några av helgens utflyktsmål. Tyvärr hann jag inte med turridning på gotlandsruss så det får nog bli en till Gotlands-weekend innan invasionen av sommargästerna börjar.
Några av mina favoriter:
G.A.D: Gotländskt företag som tillverkar möbler enligt gamla traditioner.
Byrå Fältskog & Berg: Kläder från bland annat Acne, Rodebjer och Uniforms for the Dedicated.
Crêperiet: Här serveras kanske världens godaste crêpes. Det finns även en logi-svit att hyra.
Bageriet: Mysigt frukostställe, här är det alltid sol och trevlig personal!
Igår var det premiär för Apolivas nya reklamfilm, uppföljaren till höstens “skräckfilm” som resulterade i skrämda konsumenter och Facebook-grupper som “Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen”. Forsman & Bodenfors som är ansvariga för kampanjen fortsätter att utveckla Apolivas koncept: produkter speciellt anpassade för svenska förhållanden. Den här gången bad de dock konsumenterna om hjälp genom att starta bloggen Apolivafilmblogg. Här efterlyste de bilder och ljud som skulle representera det typiskt svenska. Men några åskoväder och regnstormar blev det inte igen.
-Det blev ett sådant otroligt ståhej sist, så vi funderade länge vad vi skulle göra med all den energin som finns därute. Vi vill hylla den typiskt svenska vardagen och göra det på ett vackert och poetiskt sätt i filmen. Deta födde idén till ett helt transparent projekt som konsumenterna kan läsa om på bloggen och delta i om de vill, säger Filip Nilsson, cd på Forsman & Bodenfors till Dagens Media.
Filmen har regisserats av Mikael Marcimain och musiken (som även kommer att släppas som singel) har gjorts av artisten Victoria Bergsman. I vanlig ordning innehas huvudrollen av modellen Adina Fohlin. Den här gången verkar det helt enkelt bli lite mer musikvideo än skräckfilm.
Jag undrar om den nya reklamfilmen går hem hos konsumenterna för jag får lite lätt ångest, allt känns väldigt 70-tal – Men det kanske är så vi upplever Sverige? . Det är i alla fall kul att Apoliva vågar använda sig av sociala medier för att engagera sin målgrupp i marknadsföringen. Det ska bli spännande att se vad det blir för typ av kritik den här gången.
Fram till den 15 maj går det även att tävla i att göra sin egen reklamfilm på Apolivafilmblogg.
Förnedring, dreglande schäferhundar, svett och skräck som är så nära och känns så äkta att man skulle kunna skära den med kniv. När första skottet faller – och det här är innan gatloppet över ett minfält ens börjat – är det redan för mycket. Martin Söderström, Aftonbladet.
Samma dag som videon Born Free släpptes lades den upp på YouTube men försvann lika snabbt som den kom dit. Brutalt våld genomsyrar Born Free’s nio minuter som slutar i en makaber avrättningsscen. Detta är den första singeln på M.I.A.’s nya album och jag känner ett stort obehag av vad jag ser; rödhåriga pojkar hämtas upp av amerikansk militärpolis, körs ut på ett stort fält i öknen och avrättas.
Visst är både regissören Romain Gavras och sångerskan M.I.A. kända för sina provocerande verk men det här är ett klockrent samarbete som verkligen chockar. De flesta drar antagligen paralleller till “war on terror“, patriotism, minoritetsgrupper, avsaknad av demokrati, Arizonas nya lag om illegal invandring och hemska krig i allmänhet. Med tanke på M.I.A.’s bakgrund (familjen flydde till England p.g.a. inbördeskriget i Sri Lanka och hon förbjöds träffa sin far då han var aktiv i den militanta tamilska separatiströrelsen) finns det antagligen flera möjliga budskap i Born Free. Hur som helst bör samtliga tittare få sig en tankeställare.
Vi har sett musikvideor med lättklädda killar och tjejer och är så vana vid det kommersiella sextemat att vi inte längre reagerar. (Ok, jag gillar Lady Gaga’s senaste Telephone men är långt ifrån chockad av vad Jonas Åkerlund har skapat).
Kombinationen av pop och politik är väl i och för sig inget nytt det heller, men sättet som det framställs på i Born Free är otroligt obehagligt och så skrämmande att det är omöjligt att inte låta sig påverkas. Vad än budskapet må vara berörs du som tittare. I en tid då MTV knappt visar musikvideor längre kanske det istället är dags att återuppta musikvideon som en värdefull kommunikationsform.
För er som vill se lite fler kontroversiella videor rekommenderar jag:
